Det här med att jag attraheras av män som är både grymma och våldsamma.
Det är något märkligt med det.
På förmodligen en rad olika sätt.
Vilket jag är medveten om.
Och i ägglossningstider blir det mer påtagligt.
Jag vet inte vad det handlar om.
För det är så enormt motsägelsefullt.
Däremot är jag relativt säker på att det inte är sunt.
Jag undrar ibland om det är något som är förstört hos mig som gör att den här typen av attraktion finns hos mig.
Låt mig ta ett exempel som visar hur det kan se ut.
När jag tillsammans med andra kvinnor fick chansen att jobba med UngHästen i teatern ”Just så pass folkvett” (som handlar om just mäns våld mot kvinnor) blev den här attraktionen väldigt tydlig.
Jag har vetat om det väldigt länge. Men nu gick det inte att blunda för det, sopa det under mattan, låtsas om att det inte existerar.
Vilket var precis lika påtagligt som generande. För att inte tala om skamfullt.
Niklas spelade en tidigare partner till mig, och Malin (innan Annika övertog den kvinnliga rollen) spelade mig.
Scenen var en typisk frukost. Hur frukost hos oss såg ut, med andra ord.
Jag fick regissera den exakt som jag upplevde den när jag levde det livet.
Minsta rörelse fick jag styra över.
Hur Niklas och Malin upprepade hans och mina rörelser. Ansiktsuttryck. Tonläge. Ord.
Precis allt ni kan tänka er.
I minsta detalj. ”Malin, titta en decimeter åt sidan samtidigt som du sänker rösten ännu lite till, fastna lite mer på orden”. ”Niklas, vänta två sekunder till innan du svarar, och när du svarar så vänder du dig med överkroppen delvis ifrån bordet.”
Ungefär så. Detaljnivå.
Scener som denna blev precis som de var, där och då.
Och nu kommer twisten.
Niklas, en trevlig, varm, rolig, lågmäld och charmig kille, för att inte tala om en väldigt bra skådespelare, gillade jag mycket alla de timmar av jobb vi i gruppen lade ner med varandra.
Men nu, när han helt plötsligt framför mina ögon slutade vara den där snälla, varma och roliga killen, hände något.
När scenen var klar, och alla detaljer satt precis på plats, insåg jag med skrikande klarhet att jag helt plötsligt kände mig attraherad av honom.
Hans uttryck av dominans, makt och kontroll fick ett gensvar hos mig.
Tydligt och omisskännligt.
På det sätt att jag helt plötsligt blev väldigt försiktig.
Att jag sänkte min blick lite och inte tittade rakt på honom, att jag minuterna efter avslutad scen rörde mig lite mer avvaktande kring honom.
Vilket blev väldigt svårt då han tittade rakt på mig för att ta reda på hur jag upplevt scenen.
Att då titta honom i ögonen var inte lätt.
Just för att jag var väldigt tagen och påverkad av de känslor som scenens innehåll blodigt rivit upp hos mig, och för att den makt och dominans han just gestaltat fått gensvar hos mig.
Jag hade känt det tidigare också, andra gånger han klivit in och ur roller som den våldsamme och dominerande.
Vilket gällde David också. När han på samma sätt som Niklas förvandlades från sitt vanliga jag som vi alla tyckte så otroligt mycket om till någon helt annan.
(I teateruppsättningen blev det David som spelade den våldsamme, vilket han gjorde absolut perfekt.)
Men nu kände jag mig nästan omtumlad av Niklas.
Vilket släppte när jag skakade av mig hans spelade roll, när känslan av rollen bleknade och han återgick till att bli sitt varma jag igen.
Det kändes otroligt jävla dumt, korkat och helt sjukt att uttala orden.
Att jag hade känt mig attraherad av den han blivit när han gestaltade personlighetsdrag som rent förnuftsmässigt ligger väldigt långt utanför ramen för vad som är attraktiva egenskaper.
Hans utseende var ju vanliga fina Niklas, men helt plötsligt var han inte
den fina vänliga Niklasen längre. Och då hände något hos mig.
Det var viktigt att berätta det för gruppen.
Utan det hade min del inte varit genuin.
Det lade dessutom till ännu ett lager till allt det som redan var så motsägelsefullt och svårt att greppa.
Konsekvenserna av våld blev så otroligt tydliga.
Han tittade förbryllat på mig när jag berättade det inför gruppen.
Just för att han själv avskydde sig i den roll han precis befunnit sig i.
Förstår ni då hur komplicerat det här är?
Det är ett visst drag jag på något vis söker hos män.
Jag söker en igenkänning. På ett i det närmaste omedvetet plan, tänker jag.
De kan till synes vara hur vanliga och vänliga killar som helst, men min känsla är i det närmaste klockren gällandes det här.
Reaktionen i min kropp som blir är omisskännlig.
Jag börjar nämligen ”gå på tå”.
Vilket i klartext betyder att att jag känner behov av att vara försiktig kring den här personen.
Att jag börjar röra mig mjukare, mer tyst, att jag ler lite mer, att jag börjar iaktta honom för att läsa av honom. Hela jag är i ett läge av beredskap. Förstår ni?
Herregud, jag inser att jag framstår som ett totalt ufo när jag nu försöker förklara det här.
Men tro mig, det är för att jag själv inte vet varför det här händer.
Jag vet bara att när den här känslan dyker upp och får mig att börja agera på ett speciellt sätt, då är det något med den här mannen.
Att han på ett eller annat sätt är farlig.
På det sätt som dessutom får mig att känna mig attraherad av honom.
Kanske bör jag förtydliga mig så att inget missförstånd sker här.
Jag föraktar män som misshandlar kvinnor.
Psykisk misshandel, fysisk misshandel, sexuell misshandel eller vilken form den än sker i.
Alltid. Utan undantag. Punkt.
Vilket tacksamt kändes oerhört tydligt då UngHästen spelade scener ur de andra tjejernas liv.
Då satt jag som förhäxad och hade lust att slå ihjäl både Niklas och David för att de förstörde mina vänner så grymt.
Vilket kändes bra, att inse att något värdigt och sunt finns kvar hos mig.
Jag kände mig ofta oerhört tagen och rasande arg när de andras upplevelser spelades.
Jag kan för mitt liv fortfarande inte förstå att någon har utsatt dessa absolut underbara tjejer för så fruktansvärda saker.
Och att de trots det fortfarande kan skratta, och har förmågan att tycka om livet.
Betyder det då att det inte är våldet i sig som är attraktionskraften?
Jag hoppas det.
Jag skulle inte fixa speciellt bra att veta att jag attraheras av våld.
Det skulle på allvar omkullkasta mycket av det jag anser om mig själv, den människa jag är och de värden som är viktiga för mig.
Det är däremot något i makten och dominansen som på något galet sätt förvrids till något attraktivt.
… hur är det möjligt?
Jag är säker på att den här typen av män, som jag har träffat ett gäng av vilket omöjligen kan vara någon slump, ser något hos mig som passar deras våldsamhet väldigt bra.
Jag vet inte riktigt vad jag utstrålar. Men något är det.
Kanske är det någon typ av sårbarhet.
Att min oförmåga att sätta gränser uppfattas av män som söker den oförmågan. Medvetet eller omedvetet.
Det här är vansinnigt. Kanske också lite ledsamt faktiskt.
För jag tycker så otroligt mycket om vänliga män.
Ni vet de där man kan umgås med, sitta och prata med utan att något hemskt händer.
De man kan skratta och skämta med utan att något hemskt händer.
De som är verbala och liksom sunda och respektfulla, som inte skulle få för sig att göra något hemskt.
Jag gillar verkligen den typen av män. Väldigt mycket.
Jag attraheras absolut också av dem.
Men det där stråket av vansinne…
Det som med endast en liten skymt räcker för att jag ska veta att han är kapabel att kliva över mina gränser.
Där egoism, respektlöshet och förakt är medel att skaffa sig makt och kontroll.
Eller misstar jag attraktion för något annat? Något som bara är bekant?
Något som jag känns vid och något som jag kan?
Att det här bara är en i samlingen över konsekvenser av våld?
Jag vet inte.
Kanske mixar jag även in mitt tycke för vad som i mina ögon är manligt.
Och vad jag menar med manligt hos män kanske bör förklaras.
Det handlar om grovarbetare. Blåställsmän.
Framför allt råbarkade killar.
Kostymkillar har aldrig tilltalat mig nämnvärt. Utan jag gillar fysiskt stora killar i blåställ. Som är fåordiga. Som har ett dominant uttryckssätt på ett eller annat vis.
Som på något sätt får mig att känna att det finns en risk (chans eller möjlighet?) till grymhet eller våld.
Vilket är den raka motsatsen till de män jag träffar som är verbalt skickliga, inkännande, galet roliga och kul att spendera tid med.
Men just de här, i mitt tycke ”manliga männen” som får mig att känna mig underlägsen (värdig?) är det alltså något så oerhört destruktivt, motsägelsefullt attraktivt över.
Herregud, ju mer jag skriver desto mer undrar jag om lobotomi vore en vettig lösning på det här.
För det här kan aldrig vara sunt.
Jag är ju så otroligt medveten om hur den här typen av relation krossar precis all självkänsla som finns hos en människa.
Hur den här typen av relation gör dig till en skugga av dig själv, ett skal av den du en gång var.
Där det vackra och underbara till slut bara handlar om att hantera ångest.
Där det handlar om att försöka förstå vad som hänt med vad som en gång var ens liv.
Men likafullt…
Det är nu vi alla förstår varför jag vill prata med K och L om det här.
Just för att reda ut det så totalt motsägelsefulla.
Särskilt nu, när gruppen ”Konsekvenser av våld” dragit igång igen.
Där jag varje vecka påminns om hur mitt liv från barndom till alldeles nyss (fortfarande) påverkats av de olika typer av våld som förekommit.
Där jag ju för tusan är den mest lyckliga någonsin just för att våldet inte är påtagligt längre.
Utan att det är konsekvenserna av det som numera bearbetas.
Vilket är en enorm, för att inte tala om, avgörande skillnad.
Kliniken är därför ett bra ställe att prata om detta på.
Där känns inget för konstigt att säga, tycka eller känna.
Där har jag chansen att prata tills jag kunnat förmedla det jag vill.
Det finns hur många omtagningar som helst när jag behöver backa och ta om.
I verkliga livet tas det som sägs genom ens eget filter av hur man själv lever sitt liv och vilka värderingar man har. Och genom den kunskap och framförallt den erfarenhet av livet man samlat på sig.
På Kliniken blir det därför mycket enklare. Mer tillåtande framför allt.
Det är samtidigt som om det destruktiva och våldsamma alltid funnits hos mig.
Jag välkomnar det till och med.
Då det gäller hur jag själv sliter med min kropp. Då det gäller känslan viss musik ger mig.
Jag är inte okej med den här typen av attraktion.
Den har inte lett till något bra hittills.
Kanske skulle det alltså kännas bättre om jag fick en förklaring till varför jag tänker och känner såhär.
I grund och botten tänker jag om mig själv att jag gärna vill vara med någon som i grunden är kärleksfull och respektfull.
Någon som jag kan prata mitt språk med, ha roligt med, där jag inte behöver förminska mig eller ändra mig för att passa.
Där jag skulle känna mig värdefull och värdig.
Och likafullt blir det alltså under en viss period av månaden kristallklart att jag har en klar attraktion till en annan typ av män.
I vanliga fall pratar jag inte gärna om det här.
För jag förstår förnuftsmässigt att det riskerar att få mig att framstå som osund och skruvad.
Vilket jag gärna vill undvika.
Det är bara någon enstaka gång, instucket i en mening, i förbifarten eller inbäddat i en lustighet som det dyker upp.
För det här är sådant som riskerar att skilja ut mig på ett sätt som jag inte gillar.
Det här är inte sunt.
Eventuellt logiskt, men definitivt inte sunt.
Nej hörrni, dags att avrunda detta långa inlägg.
Jag blir nämligen inte ett dugg klokare angående det här för tillfället.
Tvärtom.
Jag känner mig om möjligt ännu mer märklig.
Då kan det vara vettigt att avbryta.
God natt på oss alla. Klockan är strax 03.00. Hög tid att sova, för länge sedan.
I morgon är det en sväng till Umeå för mammografi och ultraljud som gäller.
Håll en tumme för mig är ni snälla, att det onda i bröstet jag skrev om tidigare visar sig vara något helt ofarligt.
Men först några timmars sömn.