Då och då finner jag mig själv sittandes med datorn i knäet grinandes till
hundräddningsklipp med lyckliga slut.
De är precis lika hemska som hoppfulla.
Jag blir så oerhört rörd att se hur människor gör allt i sin makt för att
ge tillbaka hundarna sina liv.
Hur de behandlar dem med omtänksamhet, varsamhet och kärlek.
Och hur hundarna låter dem. Och sakta men säkert får en andra chans i livet.
De är sannerligen fantastiska djur.
(Möjligtvis att jag är smulans partisk då jag ju har en Alice själv.)
De är så vänliga, glada, godmodiga, kärleksfulla och tillitsfulla.
Det är en sak att se klipp där hundar skadats i trafik, har fastnat på något vis,
eller skadats av andra hundar eller andra djur, det är ledsamt men samtidigt mer
naturens gång.
När de däremot skadats av människors grymhet eller likgiltighet blir det nästa
ofattbart att ta in.
Det måste vara något fundamentalt fel på människor som medvetet och
fullt avsiktligt plågar djur.
Kanske finns det en alldeles speciell plats reserverad i helvetet för just den typen av människa.
Här ser ni ett klipp mycket typiskt de jag tittar på och gråter till.
Det är på sin plats att varna för mycket starka bilder.