Fräter det? Perfekt, ge mig alla burkar ni har.

Granskade min spegelbild i afton.
Eller rättare sagt, jag granskade bekymmersamt den där rynkan jag har i
pannan som skriker åt mig varje gång jag passerar en spegel.

Suckade lagom missbelåtet när jag än en gång konstaterade att jag bör byta yrke
för att kunna göra något mer permanent åt den där rynkan. Och åt alla andra rynkor,
för den delen, som börjar ta över mitt ansikte.

Det här med ”att åldras med värdighet” förstår jag inget av.
Det är gissningsvis myntat av någon med pissdåliga gener, som misskött sig ett helt
liv, eller någon som heller inte har ekonomi att få det fixat.

Eller så myntades det av någon som läst 352 självhjälpsböcker i kategorin ”lär dig älska dig själv”.

För vem i hela friden tycker att det är okej med rynkor och slapp hud?
Vad? Jasså, ni tycker att jag har en lite bitter och krass tongång här?!

Oavsett vem som myntade vad och hurvida jag är en bitter gammal 38-åring, med
ett ansikte som en ålderspensionär, så ger jag inte upp kampen. Icket!
Ekonomin räcker förvisso inte riktigt till några kirurgiska mirakler, men det betyder
inte att jag lagt mig ner och självdött på rynkbekämpningsfronten. Aldrig.

Utan jag skuttade (ja ni, det var ingen vacker syn det lovar jag er) in i duschen,
gjorde en hårinpackning (vad nu det har med rynkutrotning att göra vet jag inte,
men jag antar att jag tänkte köra all-in då det gäller att shapa upp i träsket.)
och sedan blev det både ordentlig rengöring och ansiktsscrub för hela slanten.

Väl ute med persikolen (läs lysande röd) hy öste jag på med nattcreme.
Förmodligen både dubbla och trippla lager. Hmmm, kanske jag tog i en smula
i smörjandet, eller nej, less is not more. Punkt. Slut.

Jag har även bokat tid hos min absolut underbara vän Katta, som jobbar som frisör på Hufvudsaken.
Hon kan inte göra något åt min åldrande hy, men däremot är hon fantastiskt bra på att
trolla med mitt hår. Så att det får både en form och färg som passar mig bättre än det jag
har a naturelle.

Att hon sedan pratade om att vi kanske borde klippa håret såpass kort att jag inte kan sätta
ihop det i den svans jag går med varenda dag, det gjorde mig nervös.
Förväntansfull också för den delen.
Min svansfrisyr är inget jag är sådär superstolt över.
Det handlar mest om lättja och okunskap. Eller som Katta mycket diplomatiskt
uttryckte det, det är ett stylingproblem.

Så här sitter jag nu, mysandes i min morgonrock tillsammans med mitt nypolerade
rynkbekämpade ansikte, drömmandes om torsdagens hårmakeover.