Frihet.

Kan ni fatta hur fantastiskt det är med egenansvar?
Liksom smaka på ordet, eller orden, om vi väljer att dela upp dem.
Egenansvar.
Eget ansvar.

Det betyder att det är JAG och ingen annan som styr.
JAG STYR.
Jag styr mitt eget liv.

Det förflutna är som det är, det går förstå och acceptera. Men inte ändra.
Tankarna om det förflutna däremot, går att ändra.

Däremot min nutid. Och min framtid.
De är mina att förvalta.
De är mina att göra något bra av. Något vettigt, något som ger ett sammanhang,
som är roligt, som utmanar och som får mig att växa.
Att göra dem till det jag vill, med andra ord.

Jag tycker mycket om den innebörden.
Kanske skrämmer den en del, men hoppfullt är det, utan tvekan.

Jag har levt mitt liv i en ständig rädsla.
För vad som har hänt, för vad som händer och för vad som kommer att hända.
För vad som skulle kunna hända.
På samtliga plan fanns den. Den där rädslan.
Dåtid, nutid och framtid.

Jag tänker tillbaka på alla de val jag gjort utifrån rädsla.
Jag kallar det val, men i själva verket gjorde min rädsla mig helt oförmögen
att göra val. Val som var bra för mig alltså.
Alla idiotiska saker jag gjort utifrån rädsla.
Om ni bara visste.
Jag tänker ibland på hur jag farit fram, hur jag betett mig, hur jag tänkt om andra.
Hur jag gått vilse, inte kunnat ta till mig vettiga saker som andra sagt.
Rädsla, det är en mycket stark drivkraft.

Och jag pratar rädsla på en mängd olika plan.
Den rädslan har liksom hållit mig tillbaka. Gjort mig avvaktande.
Gjort mig liten, ömklig och pinsam som människa.
Medan livet har pågått utanför, precis utanför där jag var fastfrusen av rädsla.

Jag blir förbannad när jag tänker på allt detta.
För att jag levt med någon som aktivt hållit min rädsla levande.
För att det passade honom.
Jag har blivit utspelat och utsåld, just för att det passade honom.
Det blev så otroligt lätt att hålla mig på precis den nivå han önskade,
just för att han visste om min rädsla.
Och hur han skulle använda den. Mot mig. För egen vinning.

Nu är jag inte rädd på samma sätt längre.
Kanske att världen känns ny, det är många otrampade vägar jag har framför mig.
Och det skrämmer. Utan tvekan.
Får mig att vilja gömma mig bakom honom, får mig att vilja bli hållen rädd igen.

Men jag vet samtidigt att det är skrämmande på ett normalt sätt.
Det som är nytt skrämmer de flesta av oss, eller skapar en antydan till oro.
Det är hur normalt som helst.
Så den känslan betyder inte att jag är tillbaka i gamla hjulspår igen.
Tvärtom, jag reagerar som många andra som ställs inför nya saker.

Däremot håller inte rädslan tillbaka mig som den gjort tidigare.
Den typen av rädsla är borta.
Den som höll mig snäll, vänlig, glad, tillmötesgående, tillåtande och ja vad fan du nu än
kan tänka dit.

Rädsla är en dörrmattas vardag.
Den drivkraft som gör en dörrmatta till just en dörrmatta.

Nu när den är borta känns världen betydligt mer vänlig.
Den känns liksom gul, grön och rosa av vänlighet.
Människorna runt omkring mig känns vänliga, snälla och trevliga.
De är inte hotfulla, som om de vill ha något av mig, eller som om de
vill jävlas med mig, just for fun.
Dubbla agendor känns som ett minne blott.
Min misstänksamhet mot andra som drivit mig att göra och tänka de mest
idiotiska saker, herregud, ni skulle bara veta, är i det närmaste obefintlig.
Från att ha varit enorm, till att vara näst intill inte alls.

Det är skillnad det.
Det gör mig otroligt fri, kan jag berätta.
Jag kan ta djupa andetag och mina lungor klarar det finfint.
Det skär ingenstans, som gör att jag andas just så pass längst upp i lungorna.

Utan jag har min fulla kraft.

Det är så otroligt att känna, att orden här blir idiotiskt små, i brist på ett bättre sätt
att förklara känslan på.

Rädslan som totalförlamade, finns inte.

Det förflutna kanske inte går att ändra.
Men det går att göra annorlunda i nuläge då det gäller vissa saker gjorda i förfluten tid.
Vilket jag gör.
Sent på kvällen, i mejlform.
Kanske trevande men ärligt, på ett sätt jag tycker om.
Framför allt på ett respektfullt sätt.
Det är både privat och personligt, och därför inget som kommer att hamna
här, till allmän beskådan.
Det är något som skulle varit gjort för länge sedan, men där jag av rädsla låtit bli.
Så dumt, så dumt.
Och ändå fullt förståeligt.

Jag gillar att det går att göra om och göra rätt i vissa fall.
Det är förhoppningsfullt, att kunna ändra vissa saker, till de bättre.
Och att kunna få hjälp att tänka annorlunda om de saker som inte går att förändra.

Egenansvar.
Eget ansvar.
Det betyder frihet.
En frihet som är ett enormt privilegium om man inte haft den tidigare.