Så blev tempot för högt.
Måndagens trötthet efter maratonloppet jag sprang försvann inte.
Jag gick som i dvala hela tisdagen, allt jag gjorde gick liksom på autopilot.
Jag engagerade mig inte, jag bara utförde.
Ni vet, när man har saker man måste göra, och givetvis gör dem, men utan
att vara inkopplad, uppkopplad.
Det blir liksom bara ett mekaniskt görande.
Så igår kväll gjorde jag några drastiska förändringar i resten av veckans späckade schema.
Jag tog bort det jag kunde ta bort.
Jag bokade om det jag kunde boka om.
Det kändes väldigt viktigt att göra så.
Veckan hade givetvis blivit utförd ändå, utan mina ändringar.
Men nu blir den på ett sätt som jag mer kan leva bra ihop med.
Utan att måsta sätta igång autopiloten.
Prioritering blir ledordet. Strax efter kartläggning.
Att liksom gilla sig själv tillräckligt och lita på att situationen blir bra
omän det betyder att jag måste ringa, sms:a eller mejla andra och föreslå
förändringar i det som var planerat.
Det visar sig då att folk är väldigt tillmötesgående.
Vänliga.
Och helt plötsligt följer det ingen ångest på att jag just varit ”besvärlig”,
att jag fått andra att planera om.
På grund av mig.
Tvärtom, jag känner mig tillfreds med att jag satte gränser där jag känner att
det blir bra för mig.
Vissa gånger är det kanske det bästa man kan göra för sig själv.
Särskilt när orken tagit semester och stressnivåerna ökar dag för dag.
Att liksom bromsa upp, kartlägga och sedan göra en ny strategi.
Resten av veckan känns stabil, det jag har behållit kommer att fungera.
Min energi kommer att räcka till, och det finns chans till påfyllnad av energi.
Jag har planerat om resten av veckan på ett sätt som kommer att passa mig fint.
Med det sagt, strax är det åter energi i den Degermanska gammelkroppen.
God onsdagsmorgon på oss alla.