Gångvägen blev skådeplatsen.

I morse, på vägen hem från Kliniken kom tårarna.
Japp, gåendes uppför den långa backen mellan Kliniken och Erikslid kom de.
En enda rad i en underbar låt utlöste det hela.
Serj Tankian, System of a down, sjöng; silent my voice, I´ve got no choice.
Sedan var det kört.
Det var helt oväntat, känslorna ramlade rakt över mig.
Och ni kan ju tänka er själva ungefär hur jävla kul det är att gå och gråta
en morgon på en gång- och cykelväg där det passerar en hel del folk.

Det ser väldigt märkligt nu när jag skriver om det.
Gissningsvis för att jag förmodligen aldrig kan återge känslan jag hade i morse
såhär en hel dag senare.
I vilket fall.
Jag hade strax innan befunnit mig hos mitt Lag.
K, L och jag pratade om allvaret jag känner just nu, om känslorna som är påkopplade.
Vi kartlade vad allvaret egentligen består av.
Vettigt.
Jag visste att de skulle kunna hjälpa mig med mina funderingar kring allt detta.
Vi kom fram till att det jag beskriver som allvar till stor del är sorg.
Vi pratade om hur det känns i kroppen, rent fysiskt, i det här läget.
Återigen hör jag mig själv beskriva den oerhört tunga känslan i kroppen.
Den som återkommer ständigt i mitt liv.
Den som alltid är närvarande när det går åt helvete.
När någon använder min kropp utan att min tillåtelse.

Där armarna är så tunga att de inte går lyfta.
Där bröstkorgen trycks inåt, och hotar att kollapsa.
Min kropp blir helt enkelt stum.
Som om den slutar existera.
Jag kan inte rör den. Jag skulle aldrig exempelvis kunna resa mig upp från en
stol om jag satt ner i det här läget.
Ännu mindre om jag är nedsliten på marken eller ligger under någon i en säng.

Samma känsla, fast i en mildare variant, finns över mig nu i det som jag kallar allvaret.

Samma känsla när jag befann mig på kursen ”Konsekvenser av våld”, då slog den till
på allvar. Jag hade inte kunnat resa mig från stolen i det läget.
Tankarna försvann.
Det blev en direktkontakt där jag hörde K och L prata, och där deras ord går till känslan
direkt, utan att passera tankarna.
När jag var i gruppen ”Konsekvenser av våld”, då hände alltså detta.
Jag ska träffa det gänget i morgon, och jag oroar mig lite. Om jag ska vara ärlig.
Jag var inte alls beredd på min reaktion sist vi träffades, och då var det
bara en introduktion.
Hur fan ska det då gå i morgon afton då vi möts igen?
Och alltså drar igång på allvar.

Däremot när jag är i Projekt Ö, då blir det tvärtom.
Jag pratar, kliniskt om mina känslor, om hur det varit, vad jag varit med om, och
situationer direkt tagna ur det förhållande jag levt i.

Utan att ens vara i närheten av mina känslor. Jag känner absolut inget när jag berättar.

Samtidigt lägger jag märke till deras reaktion på det jag berättar.
Hör deras följdfrågor, och deras reflektioner.
De ser förvånade ut, kanske lite omtumlande ut, kanske till och med lite chockade ut.

Och själv känner jag inget.

För då håller jag känslorna jävligt långt borta från mig själv.
Och jag står i princip upp hela tiden.
Ju mer jag pratar desto mer står jag.
Jag håller kroppen i rörelse, om än det så bara är genom att stå och väga min tyngd
fram och tillbaka på benen, eller röra lite på händerna.
Jag har kroppen i rörelse, då kan inte känslorna ta mig.
De kan inte förlama mig.
Vilket jag vet.
K och L berättade att de syns på mig att jag inte känner något när jag berättar i Projekt Ö.
Att det syns att jag inte har känslorna med mig. Att jag är nollad.

När de berättade det idag insåg jag att jag vill få med mina känslor där också.
Jag måste få med mina känslor där också.
En del av mitt arbete i det här är just att låta känslorna vara med.
Särskilt i Projekt Ö.
Vilket gör mig rädd. För då kanske tårarna kommer. Eller chocken.
Och kan jag hantera det?
Jag har ingen aning.
Jag har ingen aning alls.

Och kan de hantera mina känslor då?

K och L är alltid närvarande, så blir det så att tårarna kommer och chocken kommer
då är de med, då är de på plats.
Och kan styra upp.
Ja, det är jag säker på att de skulle göra.
Jo.
Är den korrekta benämningen att chocken släpper istället för att den kommer förresten?
Jag vet inte.
Det spelar ju heller ingen roll, däremot är jag säker på att den dag känslorna hittar
mig totalt så kommer både gråt och chock att vara involverade.

Jag är till syvende och sist så otroligt rädd för att känna.
Att bli ledsen över allt som hänt.
Och ännu värre, värre än döden, tänk om jag börjar tycka synd om mig själv?
Sa jag till K och L idag.
Jag vill inte tycka synd om mig själv.
Jag sa det med hyfsat kraftfull stämma.
K frågade varför jag inte kunde tänka mig att tycka synd om mig själv.
För att då skulle jag vara patetisk, svarade jag.
Och jag har inte tänkt vara patetisk, och tycka synd om mig själv. Fortsatte jag.

Samtalet kom därefter att handla om hur jag definierar det här med att
det är synd om någon.
Vad som är patetiskt med det.

De såg på det hela lite annorlunda än vad jag gär.
Det jag kallade självömkan kallade de självmedkänsla.

Vi pratade om vem som planterat det hos mig.
Den här känslan och vetskapen om att tycka synd om sig själv är något patetiskt.
Vilket är komplext.
Det kommer från olika håll, både under min uppväxt och som vuxen.
Att jag helt missat hela grejen med självmedkänsla.
Det varma med den. Som ger oss förståelse inför oss själva.
Där jag inte känner någon förståelse eller förlåtelse inför mig själv.

Jag kommer aldrig ifrån känslan att jag fick skylla mig själv.
Jag umgicks frivilligt med honom.

De förklarade, som så många gånger förut, att barn som är 6 år inte har den förmågan
att ta beslut.
Den delen hos barn är inte utvecklad än.
För jag säger att jag ju borde ha låtit bli att gå till honom.
Följa med honom när han undrade om jag ville följa med.

De förklarade att barn inte ser saker som vi vuxna gör.
Men jag sa att jag visste ju vad som kunde hända om jag följde med.
Och de förklarade igen, att barn inte har förmågan att göra sådana tankekedjor.

Att om jag däremot hade fått frågan av honom om jag ville följa med och fiska eller
följa med och bli rörd i underlivet av honom, då hade jag däremot kunnat välja.
För på den nivån kan barn som är 6 år välja vilket alternativ de vill eller inte vill.
Men då måste man bli ställd inför 2 alternativ, först då fungerar det.
Inte annars, när alternativen finns men är outtalade.

Och jag förstår förnuftsmässigt.
Ja, det gör jag.
Men nej, känslomässigt går det inte.
Jag lyckas inte bli av med känslan av att jag ju följde med av egen fri vilja.
För annars skulle jag ju ha sagt nej.
Ett enda ord. Nej.
Eller hur?

Jag sliter med det här. Så otroligt hårt. Har gjort det hela mitt liv.

Det blir enklare om jag tänker mig någon annan i samma situation som jag befann mig i.
Då är jag vänligare i min bedömning.
Då tänker jag inte att 6-åringen får skylla sig själv, som inte sa nej.
Då lägger jag hela ansvaret på den som är vuxen.
Utan tvekan.

Jag tänker på mina vänners barn som är i 6-års åldern.
Jag skulle aldrig tänka tanken ens.
Att de på något sätt skulle ha något ansvar i så sjukligt galna situationer.

Tvärtom.
Jag skulle däremot få ett våldsamt behov av att vilja döda den som äcklat sig med
dem på det sättet.

Förnuftet är nästan med, nästan.
Så länge vi pratar om andra barn, och inte om mig.
Men känslan, nix, den är inte ens i närheten av att vara med.

Det finns inte i min värld att något barn som ligger bredvid sin syster
på föräldrarnas säng och tittar på TV med den vuxna sittandes bredvid,
kan få fingrar uppstoppade i sin slida.

Och samtidigt fortsätta titta på TV, utan att röra en enda min.

Utan att ha en aning om att det bara var en försiktig början på vad som skulle
komma att ske under många år.

Vilket gör att jag har väldigt liten medkänsla med mig själv.
För gråter jag, då tycker jag uppenbarligen synd om mig själv.
Och det har jag verkligen inte tänkt göra.
För då är jag patetisk.
Och det vägrar jag vara.

Runt, runt och runt går denna karusell i hjärnan.

Men samtidigt gick Lagets ord fram.
Annars gråter man inte på gångvägen hem.
Så är det bara.

Vi pratade om barndomen som banade väg för ett liv utan gränser.
Jag fick inte lära mig gränssättning.
Eller jodå, mina gränser fanns självklart.
Men de överskreds på ett sätt som inte gick att förstå alls.
Vilket i sin tur ledde till att jag förstod att mina åsikter inte var viktiga,
vad jag ville eller inte var inte viktigt. Och behövde inte tas hänsyn till.
Att jag helt enkelt saknade värde nog för att räknas.
Och efter så många år med gränser som smulats sönder, försvinner de helt.
De kommer hellre inte tillbaka per automatik bara för att man växer upp och blir
vuxen själv.
Är de knäckta, ja då är de knäckta.

Vilket tveklöst ledde till händelser och relationer där min gränslöshet gjorde mig
lätt att använda.
Vilket jag klockade in som hand i handske gång på gång.
Ett liv av våld leder till sådant.

Så ja, när jag tänker om det gör det mig ledsen.
Men så länge jag bara tänker om det kan det ledsna inte komma fram riktigt.
Nu, när jag låtit känslorna komma med, ja då finns det där ledsna hos mig på ett
helt annat sätt.
Då blir det den där känslan som jag kallar ”allvar”.
Som i grund och botten handlar om sorg.

Och sorg, mina vänner, är den affekt som är till för att få oss människor att stanna upp.
För att sedan ta ut nya riktningar.
Vilket förklarar en hel del av varför jag befinner mig här just nu.
För det är sorgesamt det här.
En jävla sörja av skit är vad det är.
Händelser och episoder som sträcker sig från det jag var en liten tjej tills nu.
I stort sett ett helt liv.

Där jag nu är i ett helt nytt läge.
Där jag för första gången har möjlighet att bearbeta det hela.
Förutsättningarna är ultimata.
Först och främst lever jag inte längre i ett våldsamt och destruktivt förhållande.
Det är den absolut tyngsta förutsättningen, utan den skulle detta inte vara möjligt.
K och L, de jag kallar mitt Lag är på plats.
Utan dem hade inget av detta varit möjligt.
Jag har mamma med mig i det här. Hon är oerhört viktig här av flera olika anledningar.
Jag har chans att bearbeta det både enskilt med Laget, men också i grupp som leds av Laget.
Att Projekt Ö skulle komma in just nu är helt ultimat.
Nu blir det hela visuellt.
Samt att Projekt B får mig att sammanfatta det som hänt och följa det som händer.
Till det här har jag några få, mycket goda och gamla vänner som jag pratar med.
När det behövs. Och det är oerhört tacksamt att ha.

Därför är läget helt ultimat.
Det kunde inte ha varit mer fördelaktigt för mig faktiskt.
Vilket gör att jag låter känslorna komma fram. Lite smygande sådär.
Inte alla på samma gång.
Utan undan för undan, på det viset får de börja ta plats.
Allvaret, sorgen, den hör hemma här.
Tveklöst.

För nu är det dags att stanna upp och ta ut en ny riktning.
Och det blev väldigt tydligt när jag hörde Serj Tankian mjukt sjunga;
”…silent my voice, I´ve got no choice”

Magkänslan, den som skrek mig i huvudet och slet sönder magen, den blev till
något jag aldrig kunde följa, jag hade inte en chans att följa den.

Jag känner mig glad och förväntansfull när jag tänker på att jag nu kommer att
få lära mig lita på den.
Den kommer att göra stor skillnad.

Snart kommer jag att välkomna dess röst.
Till sist.