Går det osunda att vrida sunt igen?

Ni som inte vill läsa något sexuellt om mig, ni bör välja att avsluta
läsandet här.
Det är helt okej för mig.
Jag vill inte få er att känna er obekväma eller generade.

Ni är varmt välkomna tillbaka en annan dag.

Ni som hänger kvar, nu är det väldigt tur att jag inte ser er.
Den här gången kommer det att kännas, när jag trycker på ”publicera”-funktionen.
Jag kommer att känna ett drag av ångest passera magtrakten.

Det här är nämligen personligt.
Mycket.
Jag kommer att sitta och filosofera högt inför er.

Tillbaka till inlägget, och varför jag väljer att skriva det.
För att ge bredd åt mina inlägg. För att sy ihop dem lite.
För att peka på det komplicerade i hela mitt livs röra.
Eftersom jag skriver om sexuella övergrepp och dess påverkan.
så skulle det kännas märkligt att inte visa konsekvenserna
av dem, även på det sexuella planet.
(Herregud, förlåt mig om jag låter som en tafflig lärare som
har undervisning om blommor och bin.)

Jag skriver det här utifrån mig själv.
Helt och hållet.
Jag lever ihop med Jörgen sedan dryga 10 år tillbaka,
så för att minimera risken för missförstånd, så kommer
jag att skriva ut hans namn när det direkt rör honom.
I annat fall rör det endast mig och mina upplevelser.
Okej?

Let´s go mina vänner. Nu lämnar vi trygg mark.

Går det ha ett sunt sexliv om man blivit utsatt för sexuella övergrepp,
sexuellt våld och våldtäkter?

Jag vet faktiskt inte.
Jag undrar över det själv.

Jag tror vissa hittar ett sätt att lyckas.
Jag tror vissa inte längre vill, utan väljer bort det ur sina liv.
Jag tror att vissa försöker hitta ett sätt att lyckas,
men går vilse och skadar sig själva i sökandet.

Kanske handlar det om det sunda förnuftet.
Att lyssna till sig själv.

Tyvärr är det 2 egenskaper som stryker på foten när man blivit använd.
Det sunda förnuftet har blivit förvridet och den egna rösten är för
länge sedan tystad.

Det finns varken sunt förnuft, eller en sund röst inom en, att lyssna till.

Är det sunt så lyssnar man på kroppen och känslan.
Säger kroppen stopp, i form av smärta, ja då är det stopp.
Säger känslan att det här vill jag inte göra eller vara med om,
ja då är det stopp.

Men vad händer när kroppen och känslan inte talar så tydligt?
När min kropp har gjort ont, så säger jag nej, åtminstone i mitt huvud,
men väldigt sällan högt.
Jag flyttar den hellre, så att det blir en annan vinkel så den ska göra
mindre ont.
Hellre det än att säga nej.

Jag säger inte nej så gärna.

Faktiskt inte alls.

Eller jo, någon gång har det hänt.
Men det har blivit ignorerat tillräckligt många gånger, att jag hellre
försöker göra kroppen så lite smärta som möjligt.

Jag lyssnar inte när min kropp skriker åt mig.
Jag skriker tillbaka åt den, att den ska hålla käft.

För ingen lyssnar.
Och jag vill inte riskera att inte duga.
Att inte räcka till.

Jag säger heller inte gärna nej till de former av sex som jag inte
riktigt gillar.
De behöver inte vara smärtsamma saker, utan bara sånt som jag inte
riktigt gillar eller går igång på, kanske för att det påminner mig om någon helt annan.

Men jag tänker att det är över fort.
Jag kan låta tankarna vandra iväg någon annan stans under tiden.
Jag är med, men samtidigt inte.

Som partner är jag är aktiv.
Jag döljer mig själv genom att vara den aktiva, den som
tar initiativ, som driver framåt.
Jag har sett till att bli skicklig.
Jag uppfyller.

Då blir jag mindre sårbar.
Då styr jag själv.

Jag har svårt för att ta emot.
För då förväntas jag njuta.
Och ibland kan jag inte.
För jag blir stressad, av att förväntas njuta, tillräckligt fort.

Njuter jag blir jag sårbar.
Jag vill inte vara sårbar.

Jag tycker om att känna varma händer mot min hud.
Mjuka fasta smekningar, som vänligt rör sig över min hud.
Både mjukt och krävande, älskande.

Jag kan någon gång få ett behov av att gråta.
Känslorna svämmar liksom över på något oförklarligt sätt,
och jag vill bli kramad medan jag gråter känslorna lugna igen.

Ibland föredrar jag rått sex, där det egentligen handlar
om att knulla.
(Okej mamma, jag är hemskt ledsen för ordvalet här…)

Liksom sex som känns i kroppen.
Som bara kroppen njuter av.
Fullt ut.
Som lämnar känslorna utanför.
Som gör att gråten aldrig kommer in i kroppen.

Då är jag inte alls sårbar.
Då ökar chansen att jag kan njuta.
Ingen stress, ingenting.
Bara åtrå och sex.

Som vi alla förstår här är det inte lätt att vara min partner.
Jag är varm, men iskall.
Jag är sårbar men drivande.
Jag säger ja, men skriker nej tyst för mig själv.

Det kräver en hel del av en partner.

Det kräver att man pratar om det.
Men jag kan inte, oftast.

Men dryga 10 år har gjort sitt.
Vid det här laget vet både han och jag.
Vi vet varandra.

Samtidigt som vi fortfarande lär oss om varandra.

Jörgen vet när jag inte kan säga nej.
Han vet när jag är stressad.
Han vet när jag behöver gråta.
Han vet när jag behöver knulla.

Han vet när jag tar chansen,
när jag gör mig sårbar och vågar älska.

Och väljer han att ta hänsyn till mig,
då blir jag väldigt tacksam.