Gastric bypass.

Gastric bypass

Vid det här laget börjar många känna någon som har gjort denna operation.
Jag kände själv 4 stycken den dag jag gjorde den.

Jag hade funderat ett bra tag.
Försökt det mesta, allt från bra metoder till mindre bra metoder.
Hela tiden med samma förlopp. Ned några kilo, upp några fler kilo.
Resultatet blev en vikt som sakta men säkert ökade.

Jag beslöt mig för att ansöka om operation.
Det här brevet fick min läkare på Heimdall.

Jag behöver hjälp.
Jag är kraftigt överviktig, 165 cm lång och väger 105 kilo.

Jag skulle kunna skriva er ett välformulerat brev om vilka begränsningar det innebär att vara så överviktig.
Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner med hur jag försökt gå ned i vikt, med vilka metoder, en del bra och en del lika galna som desperata.
Resultatet är till sist alltid detsamma. Jag går upp (de strävsamt tappade kilona) igen, och plussar alltid på med ytterligare några kilon.

Mitt liv är knappast vad jag önskar det skulle vara. Till stor del begränsas jag av övervikten. Och jakten på att minska den.
Jag är 36 år och vill verkligen hitta en väg ur detta.

Jag har kommit i kontakt med gastric bypass vid olika tillfällen. Det jag hittat på nätet och via människor i min omgivning (har en halvbror som opererades i Lycksele för ca 2 år sedan).
Jag tror inte längre på några mirakelkurer, den illusionen är borta sedan länge. Utan jag är medveten om att det handlar om beslutsamhet och hårt jobb.
Jag har alltid känt att operation är en drastisk åtgärd och lösning.
Numera har jag tänkt om.

Jag känner att det mycket väl skulle kunna vara det som hjälper mig till att mitt liv skulle kännas mer som mitt.
Helt enkelt mer fritt från de fysiska begränsningarna, både vad det gäller storleken, men också vad det gäller smärtan i knäna.
Och självklart också hela den mentala biten, som i mångt och mycket också färgas av en storlek som begränsar.

Jag önskar få kontakt och prata med er om operation skulle vara något för mig.

10 månader senare var jag operarad.

Jag hade läst mycket om operationen.
Det finns oändligt mycket information på nätet.
Massor och åter massor av bloggar i ämnet.
Jag läste och läste.

Det jag skulle ha behövt var att vara med på de forum jag nu
är med på.
Tyvärr blev jag inte det förrän jag opererat mig.
Där får man nämligen en klart mer nyanserad bild av det hela.

Där finns samtliga funderingar jag själv har.
Man kan ställa vilka frågor man än har, hur konstiga de än känns att vara.

Inget som står där hade dock ändrat mitt beslut att göra operationen.
För av alla problem jag stötte på där, komplikationer av diverse typer,
tänkte jag aldrig att det skulle inträffa för mig.

Eller rättare sagt, jag insåg inte allvaret i det hela.

Så beslutet togs, jag fick en remiss, blev godkänd och
började vänta på det efterlängtade kuvertet om en tid.

Tiden fick jag.
Och operationen gjorde jag.

Det tog ett bra tag innan jag berättade om den för någon,
förutom för mamma.
Jag är inte döv eller blind då det gäller kritik riktad mot
denna ”genväg” till en mindre kropp.
Det var delvis jag så jag såg på det själv, som en genväg.
Så det var en hel del skam inblandat i det här beslutet.

När jag fick remissen, då berättade jag.
Fick fantastiskt bra respons från de mina.
Hur hade jag någonsin kunnat tro något annat?!

Operationen gick alldeles utmärkt.
Jag mådde finfint redan då jag vaknade ur narkosen.
Kunde vara uppe och gå hur bra som helst direkt efter.
Mamma kom till Stockholm (där jag opererades som utomläning enligt
vårdgarantin) för att hämta hem mig.
Trots att jag kände mig pigg, så var det en enorm trygghet.

Väl hemma påbörjades 4 veckor på enbart flytande kost.
Det var ett evigt ätande, då vart och ett av dagens 7 måltider skulle
ta minst 40 minuter.
Jag åt hela tiden.

Efter det följde 2 veckor med purékost.
Samma här, 7 mål per dag a´40 minuter.

Efter dessa 6 veckor blev det dags för vanlig mat.
Lättuggad sådan.
Potatis och köttbullar blev det första jag åt på riktigt,
omän det var kraftig mosat.
Det kunde inte ha smakat godare.

Efter det har det rullat på.
Så här ser en dag i mitt liv ut.

07.30 2 dl
10.00 2 dl
12.00 2.5 dl
14.00 2 dl
16.00 2 dl
18.00 2.5 dl
20.00 2 dl

Det ska vara proteinrikt.
Gärna i samtliga mål.

Det finns så enormt mycket regler om vad jag får äta och inte äta
att det skulle vara helt omöjligt att skriva ned allt.
Jag lärde mig eftersom.
Nu, 10 månader senare, har jag allt klart för mig.
Vad jag kan äta. vad jag inte kan äta.
Vad jag får äta och vad jag inte får äta.

Många på forumen förespråkar att man får testa sig fram,
och tål kroppen det, ja då kan man bortse från dietistens råd.

Jag har valt att inte göra så.
Jag följer Erstas dietist råd.
Jag improviserar mycket sällan.

Jag minns så tydligt vad hon sa.
Att resultatet av operationen hänger på mig.
På hur väl jag följer föreskrifterna.

Perfekt tänker jag, det hänger på mig. Mycket lovande.

Innan operationen platsade jag definitivt i ”Du är vad du äter”.
Det är en stor skam i mitt liv, att jag lät det gå
så otroligt utför.

En helt normal dag kunde se ut så här:

Frukost: 3 wienerbröd, 2 delicatobollar. Gärna lite chips på det,
eftersom jag blev lite illamående av allt det söta.
Samt något glas coca cola givetvis.

Lunch: Inte just något, kanske någon kaka eller så.

Middag/kväll fram till sänggående: Ett paket chocolate chip cookies, en bullängd,
2 hg smågodis, en chipspåse, 100 gram choklad och 1.5 liter coca cola.

En helt vanlig dag såg ut såhär. Inga konstigheter alls.
Det är snarare en underdrift.

Min kropp var med andra ord helt slutkört och utmattad.
Psyket ska vi inte ens tala om.

Så för mig blev valet enkelt, hur jag skulle förhålla mig till godis/fika/snacks,
efter operationen.
Nämligen nolltolerans. Det var tanken då, och den fungerar fint även nu, 10 månader
senare.
Om det är lätt? Nej, så fan heller.
Jag kan fortfarande bli galet sugen på något ”gott”, intensiteten i suget
beror på vart i kvinnocykeln jag befinner mig.

När det krisar, då tuggar jag tuggummi.
Vilket får min mage att bli smulans galen, men det är inga problem att hantera.

Så hela min kost har jag lagt om.
Jag promenerar också, 60 minuter 5-7 gånger i veckan.
Det gillar jag, har alltid gjort, ännu mer nu, då jag lätt kan röra mig.

Jag får även de resultat jag vill ha.
Min kropp håller betydligt bättre.
Men framför allt, jag är normalviktig.
Jag ser normalviktig ut.

Jag är fortfarande 165 cm lång. (Kort)
Jag väger i skrivande stund 63,2 kg.
Jag har några kg kvar.
59 kg är den målvikt jag satt upp för mig själv.

Jag följer kurvan helt okej för vad som är ”normalt” med denna
operation, så jag är absolut ingen framgångssaga.

Jag är nöjd.
Jag ser det inte längre som en genväg.
Jag jobbar med detta alldeles för hårt för att förminska det till
en genväg.
Har haft väldigt få komplikationer, tack och lov.
En instabil mage får man iskallt räkna med, så det kan inte
ses som en komplikation.
Jag har hittat den mat jag mår bra av och magen klarar av.

Det enda riktigt negativa var ett akutbesök för ett tarmvred,
En mycket vanlig komplikation, särskilt ju längre tiden går
efter operation.

Blir det inte värre än såhär, ja då är jag sannerligen lyckligt lottad!

Hur väl förberedd och påläst jag än ansåg mig vara, så kan jag nu
i efterhand tänka att jag verkligen inte visste mycket.

Utan man måste liksom leva det, innan poletten trillar ned.

Man måste testa att ligga ihopvikt på en soffa, helt slut, toksvettandes med
hjärtklappning och svimningskänsla innan man ens har
en chans att förstå det ytterst vanliga ordet dumping.
Det förekommer överallt, de flesta har det.
Men först när man själv provat det, ja då vet man att det
inte bara är ett litet ord.

Det tar ett tag innan man accepterar att man kan tvingas ställa in
planer eller arbete pga att magen totalt ballat ur, helt utan förvarning.

Jag kan skriva det hundra gånger om, men för den som redan bestämt
sig för denna operation spelar det ingen roll.
Det låter nämligen inte så hemskt. Kan inte vara värre än att leva
i fängelset som man upplever ens egen kropp att vara.

Jag skulle ta samma beslut idag. Jag skulle utan tvekan välja att
göra operationen med den information och upplevelse jag har idag.
Absolut.

Skulle jag rekommendera andra att söka?
Kanske.
Det är inte en bra utväg eller lösning, men ja, ibland kanske den trots
allt är den bästa möjligheten som erbjuds.

Resultatet kommer att hänga på dig själv.
Hur väl du följer rekommendationerna.

Det gäller att prioritera sig själv.
Respektera de riktlinjer just ens eget opererande sjukhus ger.
Det låter så enkelt, men det är det verkligen inte.

Förutom att gå ned i vikt och få ett smalare utseende samt mindre
krämpor hade jag en annan åtanke med operationen.

En som jag aldrig berättade för någon av de läkare jag träffade,
däremot pratade jag mycket på Kliniken om den.

Jag visste nämligen att jag totalt saknade rutiner i mitt liv.
Jag behövde desperat ha rutiner. För jag höll på köra mitt liv i botten.
Jag visste att operationen skulle innebära att jag helt plötsligt
skulle behöva leva mitt liv enligt många och tydliga rutiner.
Jag såg verkligen fram emot det.

En chansning förvisso, för rutiner kommer inte per automatik vid
en operation som denna.
Men jag var rätt säker på mig själv där, jag skulle lyckas.
Jag skulle se till att operationen blev lyckad.
Det skulle krävas en hel del rutiner av mig då, vilket det gör.

Varenda dag.

Om jag följer precis allt?
Nej.
Jag tullar möjligtvis på mattiderna på helgen, startar senare så
jag får äta mitt sista mål senare då man är uppe längre på helgen.
Jag äter heller inte så långsamt som jag ska göra.
Jag tar en piggelinglass till min piggelindrink.

I nuläge går det bra att tulla på dessa regler.
Skulle jag stanna upp i min viktnedgång vet jag dock precis
vart jag skulle börja göra ändringar.
Det känns tryggt, att veta vart jag ska börja, om vågen stannar upp.

Så ni som funderar på att söka operation.
Absolut, gör det, om ni inte ser någon som helst annan utväg.
Det är så mycket som kommer att krävas av er när den är utförd,
så det är en mild underdrift att säga att man åker på att
lägga om stora delar av sitt liv.

Hårt och träget arbete.

Jag närmar mig som sagt min målvikt.
Det ser jag fram emot, att komma i mål.

Däremot börjar en helt ny resa då.
Nämligen att hitta motivation att behålla min målvikt.
Ni som kämpat för att gå ned i vikt förstår precis vad jag menar
när jag skriver att det är så mycket lättare när man kämpar för
att nå sitt viktmål, än att kämpa för att vara viktstabil.

Det finns inte tillräcklig utmaning och tillfredsställelse i det.

Så det är vad jag nu har börjat mobilisera för.
Att finna det taggande att behålla den vikt jag så hårt jobbat för.
Samt hitta andra målbilder i livet som gör att jag får
utlopp för den energin.

Jag skulle göra samma val igen.
För mig var detta rätt val.
Förändringarna är många, och kravet på rutiner är grundmurat.

Det väger tack och lov betydligt tyngre än suget efter att
äta kakor, bullar, godis och snacks.
Jag hoppas att det för alltid kommer att göra det.

Det skulle underlätta mitt arbete med detta oerhört.