Mötet på Kliniken gav mig det jag behövde och ville ha.
Och mer därtill.
Nu känner jag mig helt trygg.
Den trötthet som börjat smyga sig på, är fullt normal.
Den innebär inte att jag är på väg att kraschlanda.
Det är naturligt och helt okej att känna sig trött, berättade L.
Det finns med i den här typen av processer.
Vi pratade åter om glädjen.
Och vi pratade om förändring.
Vi pratade om intresse och om nyfikenhet.
Vi pratade om jag:et.
Vi pratade en hel del om jag:et.
Det som nyss inte fått ta någon plats, till att ha förändrats och helt
plötsligt får ta plats.
Jag gick en härlig promenad till och från Kliniken.
I hällandes regn.
Vilket var härligt.
Promenaden hem blev väldigt lång, eftersom jag gick och samtalade med Camilla,
per telefon.
Vi hade ett samtal som värmde en ovan själ.
Roligt, peppande och intressant.
Jag fick bekräftelse på en mängd olika sätt.
Inte undra på att jag gick och gick, trots att det var smulans regnigt.
Å andra sidan, när man väl är sjöblöt så spelar det ingen roll om man fortsätter
promenera, man kan inte bli mer blöt än genomblöt.
Vårt samtal mitt under den regniga promenaden blev en fullträff.
Annars är det lite handling inför midsommar som gäller nu på eftermiddagen.
Gjorde bort den igår egentligen, men insåg att jag missat en del, vilket betyder
att jag måste ut i kaoset igen.
Ni som var på Ica Maxi igår, ni vet vad jag pratar om.
Halva Skellefteås befolkning under samma tak, på en affär där ingen än riktigt
hunnit lära sig den nya planlösningen.
Med andra ord, jag satsar på någon annan affär idag.
Annars kommer jag att behöva terapi bara för den upplevelsen.