Gränssättning, konturskapande, taktpinnar och avocado. En intressant sallad, indeed.

Det går framåt.
På ett helt annat sätt än tidigare.
Haha, undra hur många gånger jag både tänkt och skrivit ovanstående två meningar.
Det måste vara en väldansch massa gånger.
Och det är väl precis så det är.
Vissa gånger harvar jag på, utan att känna att jag gör några egentliga
framsteg i mitt arbete på Kliniken.
Men så wihoooo, så släpper det.
Och teorin börjar fungera i praktiken.
Det är lika jäkla fantastiskt varje gång det händer.

Minns ni tidigare i veckan, då det sket sig rejält?
Häromdagen, när grannen alltså ringde på och berättade att Alice skäller när hon är
hemma själv.
När hon har MF. Mattefritt är inte så najs som det kan verka, uppenbarligen.
Hur som haver.
Mina känslor rev igång rakt av.
Först och främst blev jag både förvånad och chockad.
Jag hade inte den blekaste aning att Alice skäller när jag är borta.
Att hon inte mår riktig bra av att vara ensam.
Det gjorde ont att förstå.
Sedan matade tankarna på i mycket snabb takt, men ruskigt matchande katastrofkänslor.
Alice mår inte bra hos mig. Jag är en dålig matte. Jag har inte förstått hennes behov.
Jag kan alltså inte ha kvar henne.
Gina kommer att ta tillbaka henne när hon förstår att jag inte kan erbjuda ett bra
hem för Alice.
Jag skämdes som satan för att jag inte förstått att det inte fungerar att lämna
henne själv än. Hennes och min situation är så färsk att jag inte på något sätt
kan ta för givet att det ska fungera.
Hon må vara en fullvuxen, men hos mig har hon bott endast 2 månader, och vi håller
på att lära känna varandra fortfarande.
Jag kände mig så otroligt dum, att jag inte förstått det.
Skammen slog in dörren hos mig.
Jag kände mig helt enkelt rätt djävla värdelös som hundägare.

Och som om det inte räckte hade jag erbjudit min granne att ta hand om Alice
dagen efter.
Min granne erbjöd sig nämligen vänligt att ta hand om Alice om jag blir borta en timme
här och där.
Hon erbjöd sig ett antal gånger och jag började känna mig trängd.
Då gör jag som jag alltid gör, jag blir medgörlig.
Och frågade om hon vill ha hand om Alice dagen efter.
Vilket hon gärna ville.
Det frågade jag alltså, fast jag absolut inte ville.
Av den enkla anledningen att jag inte känner min granne.
Vi har endast hälsat på varandra under årens lopp.
Aldrig utbytt en endaste mening under denna tid.
Och helt plötsligt hade jag försatt mig i en situation där jag erbjöd henne att ha
hand om någon så dyrbar för mig som Alice.
Vilket gjorde mig absolut rasande på mig själv, för att inte tala om besviken.
Jag frågade henne det för att hon, ett antal gånger, alltså erbjöd sig att se efter Alice.
Och jajamän, Cicci, er undertecknade, kan inte sätta gränser, så jag frågade.
Fast jag inte ville.

Nu vill jag poängtera, å det mest tydliga, att jag absolut tror min granne om att
ta hand om Alice och få henne att må gott.
Absolut.
Vad det handlar om är bara att jag inte känner henne. Än.
Hon visade sig, när vi stod och pratade, vara väldigt trevlig.
Likafullt, jag vill lära känna henne lite bättre innan jag lämnar över Alice.
Så enkelt är det bara.

När grannen och jag gått in till våra respektive lägenheter kom allt över mig.
Jag var både kall och varm på samma gång.
Tankarna och känslorna slog omkull mig.
Jag skulle inte kunna behålla Alice. Så enkelt var det bara.
Samt att jag gått med på att lämna bort henne till grannen dagen efter.
Ångesten blev vansinnig.
Jag började äta, liksom trycka i mig smörgåsar.
Jag duschade i dryga 30 minuter.
Allt för att komma bort från allt jag kände.
Jag lugnade mig något, men fortsatte att äta resten av kvällen.
Ringde mamma mitt i alltihopet.
Drog händelseförloppet för henne.
Hon var långt mer sansad än vad jag var, så samtalet på endast 3 minuter tog ned
mig på marken igen. Fick mig att bromsa upp.
Fick mig att bli tillräckligt klar i huvudet för att börja göra en del schematiska
övningar som jag fått av K och L, mitt Lag.
Jag följde dem till punkt och pricka, och se på fan, läget förändrades.
Känslorna blev mindre starka, och hjärnan kopplades åter in.
Helt plötsligt fick förnuftet en röst, som kunde tala till känslorna och få dem att
lugna sig.
Tack gode gud för de mycket konkreta tankeövningar jag fått från Kliniken.
De förändrade hela kvällen.
Ifrågasättandet av automatiska tankar, var vad övningarna handlade om.
Och den tanken var alltså att jag inte skulle kunna behålla Alice.
Vilket, vid endast tanken, får mig att komma ur balans.
Lägg då till en känsla som matchar det.
Och jajamän, Alice saker var i princip redan packade och jag skulle återställa
henne redan följande morgon till hennes Gina.
Skulle jag inte göra det frivilligt skulle hon komma och hämta henne ändå.

Men, nu kom alltså förnuftet tillbaka, och känslorna lugnade ned sig.
Lät sig talas tillrätta.

För att göra en lång historia kort (vilket förvisso redan är alldeles, alldeles försent)
så kom jag fram till att jag visst kan vara matte åt Alice.
Ja, jag gör utan tvekan misstag, jag har aldrig haft hund tidigare, så misstag är
liksom givna att hända.
Och ja, jag har absolut inte greppat vad som är bäst för Alice jämt, men med förnuftets
röst insåg jag att det också är okej.
Jag lär mig eftersom. Det får ta tid. Alice mår bra hos mig, vi lär oss ihop hon och jag.
Jag har goda vänner med stora erfarenheter av hundar, som jag kan fråga om råd.
Jag har K och L, som förutom det finfina med att ingå i vårt Lag även är fenor
på hundar, båda två.
Så till den milda grad att de håller kurser av olika sorter på en brukshundsklubb krokarna.

Jag är alltså i allra bästa tänkbara händer för att vara en total nybörjare på hund.

När den tanken landat och även övertygat känslorna, då lättade det.
Jag packade mentalt upp Alice saker igen, och kunde åter gosa med henne.

Sedan följde något som är ännu bättre.
Det som hänt innan var stort, att vända känslan är inte en liten sak att göra.
Särskilt inte i en situation av kris.
Det låter kanske lite klent här när jag berättar om det, men för mig var det enormt.
Men det enorma skulle faktiskt toppas av en ännu bättre sak.
Jag tog tillbaka helt enkelt tillbaka taktpinnen.
Genom att inse, på ett mycket enkel, vänlig och okomplicerat sätt, att jag inte behövde
lämna bort Alice till granen.
Att det är något jag ju faktiskt väljer själv, om jag vill eller inte.
Jag kan utan problem eller konstigheter plinga på hennes dörr, förklara att mina planer
är ändrade och att jag inte behöver hennes hjälp med Alice i nuläge.
Och samtidigt tacka henne för hennes faktiskt väldigt gulliga erbjudande.

Helt plötsligt var hela mitt inre LUGNT.
Allt stannade av.
Det kändes helt plötsligt så självklart.
Att jag ju väljer själv vad som passar mig.
Jag fnissade till för mig själv, minns jag.
Vetskapen om att jag faktiskt styr själv fick mig att känna mig smulans
hög på livet.

Det som gjorde det hela väldigt kraftfullt var att jag hörde L:s röst i mitt huvud.
Jag visste precis hur hon skulle säga till grannen.
Hon är en fena på det där. Hon har ett alldeles speciellt sätt att uttrycka sig på,
som är vänligt och positivt, särskilt då det gäller att hålla sina egna gränser.
Och jag har hört henne i just detta sammanhang många gånger.
Vi har, som bekant, pratat mycket om gränssättning under årens lopp.
Jag har hört henne göra alternativa scenarion till mina aktuella problemområden då
det gäller gränssättning.
Och nu klockade det in för fullt.
Jag hörde hur hon skulle ha pratat med min granne.
Hennes röst och hennes kroppsspråk var mycket levande i mig, och jag kopierade henne
rakt av.
Med precis det resultat jag ville ha.
Grannen svarade precis som jag tänkt mig, och jag törs nog nästan säga att vi har lagt
grunden till något som kan tänkas bli en bra bekantskap.
Vem hade kunnat ana det?

Nu är detta både kortfattat och detaljlöst, men det kvittar.
Jag har händelsen färskt i minne.
Jag har min vändning färskt i minne.

Det jag gjorde var att ta tillbaka taktpinnen.
Jag tog tillbaka min egen röst.
Jag tog fram min egen vilja.
Jag fullföljde mina gränser.
På det mest mjuka och vänliga sätt.
Precis som det allra mesta av gränssättning handlar om.

Jag vet det i teorin.
Att gränssättning för det mesta handlar om de små gesterna. De små gränserna.
Nej tack, jag vill inte ha mjölk i mitt thé.
Eller, jag skulle gärna vilja lunch på Stig.
Alternativt, torsdag passar mig bättre för en träff.

Alltså inga svordomar, höga röster eller svingande av svärd.
Gränssättning handlar om vad jag vill, vad jag föredrar, och vad
jag inte vill eller inte föredrar, i det lilla rummet.

Därför blev det här enormt för mig.

Jag har i hela mitt liv, även pågående, alltid strävat efter att vilja det
andra vill.
För jag vill tillhöra.
Inte riskera att bli bortvald.
Och då har man ingen åsikt som strider mot någon annans.
Nix, man är medgörlig.

K och L har kämpat mycket med mig om just detta.
Därför var det en enorm sak att göra.
Det var först när det kom att handla om någon annan än mig själv som jag
började röra mig i rätt riktning, det handlade ju om Alice, att jag inte
ville lämna bort henne.
Då började det fungera precis som tanken är.
Det gör mig absolut inget att jag fick draghjälp av situationen för att fixa det.
Det handlar alltid om att våga prova.
Att omsätta teori till praktik.

I mitt färska minne hade jag schematiska övningar att göra när krisen kommer.
I vanliga fall skiter jag i allt sådant när mörkret kommer.
Jag följer dit känslan tar mig.
Och hamnar alltid väldigt mörkt till.

Nu gjorde jag annorlunda, och ifrågasatte enligt schema.
Och finally, ÄNTLIGEN, kom teorin att fungera i praktiken.

Det är länge sedan jag mått så vansinnigt gott.

Det har spunnit vidare, i små, små situationer där jag i vanliga fall
inte skulle ha haft någon röst.
Låt mig bjuda på en ypperlig sådan situation.
Erika bjöd mig på lunch igår (herregud, gissa om jag är the lucky one varenda
gång jag får ta del av hennes köksmagi!).
I vilket fall frågade hon om jag ville ha avocado till min sallad.
Och jag hör mig själv säga, nej tack.
WHAT?!!!
I vanliga fall hade min mun svarat, ja tack.
Sedan hade jag ätit avocadon på min tallrik, fast jag heller varit utan den.
Bara för att inte vara obekväm eller ha en annan åsikt än min vän.
Och här snackar vi alltså om Erika, min mycket goda vän och vapendragare.
Även när det gäller henne vill jag inte riskera att bli bortvald.
Speciellt då det gäller henne, kanske jag borde säga.
Hon vet det här om mig, att jag har svårt för att uttrycka min vilja.
Det är därför hon frågar.
Många, många gånger under åren har hon lagt till; det är mig du pratar med,
det är helt okej om du vill något annat.
Hon vet. Och ändå, ÄNDÅ är det svårt som satan för mig.

Jag blir tunnelfokuserande och vill passa in, vara medgörlig och till lags,
visa att jag passar in i hennes umgänge.
Utan att tänka en endaste sekund på att det kanske stör och irriterar henne att
jag tänker så lite om vår vänskap att jag inte kan uttrycka hit eller shit till en avocado.

Men det handlar ju aldrig om det.
För mig handlar det endast om katastroftanken att kunna förlora henne som vän.
Resten, omständigheter och sunt förnuft, hamnar i skymundan.

Hehe, jadu Erika, nu blev din och min lunch föremål för granskning här, det var
nämligen ett lysande exempel.
Och ja, jag tror att vår vänskap överlevde att jag vänligt tackade nej till
erbjudandet om avocadon.
Å andra sidan, avbokar du nästa onsdag och den 14:e, så kan det tänka sig att jag
tänker om angående mitt kaxiga påstående om överlevnaden trots avocadon. 🙂

Nej men allvarligt folket, det här är inte så enkelt som det alltså verkar.
Någon av er kanske sitter och stirrar märkligt på mina bokstäver som formar
ord och innebörder som får er att undra vilken planet jag kommer ifrån, jag förstår er.
För när jag tänker om allt detta så är det helt vansinnigt.
Jag hör det absolut galna i det hela.
Gränssättning, som i själva verket handlar om att ett konturskapande, är komplicerat.
Speciellt om man inte har någon övning på området.
Än en gång, det förflutna gör sig påmint i nutid.

Och nu, än en gång, har det lossnat.
Jag är på väg framåt.
Jag, som lever mitt liv modig som en mus, förändras.
Bit för bit förändras jag till den jag vill vara.
Till en person som styr sitt eget liv.
Det ni. Det är inte illa pinkat för en vecka i slutet av november 2013.

Jag har gjort helg.
Ikväll slappar jag hos mina föräldrar.
Och känner mig väldigt tillfreds med livet.