Skellefteå AIK, SAIK, är Sveries bästa hockeylag.
Som det påpekats många gånger, är det 35 år sedan vår stads
hockeylag arbetade sig till den utmärkelsen senast.
Jag kan inte annat än känna mig oerhört stolt och glad.
Fast jag inte är något hockeyfan. Alls.
Jag tittade mycket på hockey som barn.
Då stod de CCCP på tröjorna och stjärnorna hette
Fetisov, Makarov, Larionov, Krutov och Kasatonov.
Jag minns namnen på dem än, men inte vilka de svenska storheterna
var under samma period. Skumt.
Tillbaka till spåret, det var inte hockey för länge sedan jag skulle
skriva om.
Utan hockey idag.
Eller rättare skrivet, hockey i torsdags.
Skellefteå vann den efterlängtade titeln som svenska mästare.
Det har varit svindlande nära några år i rad, och i år, då blev det verklighet.
Jag såg inte matchen, men följde den med intresse på nätet.
Jag såg sportsammandraget på tv, där ett absolut galet firande börjats.
Lyckliga spelare, lyckliga fans. Lycka överallt.
Vilken fest!
Vilket mottagande de fick när de anlände till Ladan sent på kvällen.
Det formella firande ägde rum i fredags, på Möjligheternas torg inför
8000-10 000 stolta Skelleftebor.
Har sett klipp på Youtube från firandet.
Jag inser att det är helt underbart att vara SAIK-fan dessa dagar.
Jag vet väldigt lite om hur det är att vara en del i ett hockeysammanhang.
De enda sammanhang jag varit del av där tusentals likasinnade varit samlade
är konsersammanhang.
Det finns säkerligen en hel del likheter, men olikheterna är fler.
Mycket fler.
Jag menar, som (SAIK) fan ser du laget många, många gånger under en säsong,
kanske live, kanske på tv.
Du ser spelarna på stan, äter på samma uteställen som de gör, handlar
din mjölk på samma affärer som de gör.
Kanske har du barn på samma dagis som de har.
Kanske bor ni grannar.
Dessa stjärnor finns mitt bland oss.
Du kan springa på dem precis vart som helst.
Det bara måste skapa något speciellt.
Jag såg från firandet att någon ur SAIK lyriskt kommenterade fansens
hängivenet, att det är tillsammans med dem, tack vare dem, de vunnit.
Att utan fansen hade SM-guldet inte varit möjligt.
Då blev jag rörd.
Hur det ska kännas i ett fanhjärta, kan jag inte ens föreställa mig.
Det är alltså laget och supportrarna, tillsammans, som tagit guldet.
TILLSAMMANS.
Ung som gammal, kille som tjej.
Inte undra på att vuxna människor gråter av lycka.
Supportrarna lever med sitt SAIK hela säsongen.
Kollar på träningar, besöker matcherna, eller träffas i en föreningslokal,
ett byahus eller andra, för ändamålet offentlig hockeytittar-inrättning.
Hemmamatchkvällarna ser jag svartgulklädda människor vart jag än tittar,
lämmeltåget mot Ladan tar aldrig slut.
Hela vår stad har andats hockey.
Det svartgula har funnits överallt.
I alla tänkbara varianter har det svartgula ständigt gjort
sig påmint.
Jag är oerhört imponerad.
Det jublar när det går bra, och mår dåligt när det går mindre bra.
Hängivna. Underbart hängivna.
Sedan finns det de som är glada över att hockeyn är slut.
Att SAIK tog hem guldet till Skellefteå gillar de nog,
men de gillar förmodligen ännu mer att få tillbaka sin partner,
familj och sitt vanliga liv igen.
Eller så har karln i familjen tacksamt rakat av sig slutspels-
skägget, som vid det här laget fått honom att påminna en hel del om jultomten.
Bara en sådan sak kan få fruar att bli smulans lyckliga, gissar jag.
SAIK har utan tvekan satt Skellefteå på kartan.
När jag gästar andra delar av vårt land träffar man på folk och
rätt fort frågar de vart man kommer ifrån.
När jag svarar, Skellefteå, brukar jag alltid säga att det ligger
mellan Umeå och Luleå, så den andra ska ha en hum om vart
Skellefteå återfinns.
De senaste åren har det inte behövts.
Folk har numera hört talas om Skellefteå, de har även en
god uppfattning om vart det ligger.
Vilket förvånar mig varje gång.
Och får mig att le.
SAIK har satt Skelleftebornas hjärtan i brand,
och själva staden på kartan.