Gult är inte fult.

Jag har skrivit om det förr, och gör det alltså igen.

Min förmåga att bli glad och lycklig över
små saker här i livet.

Senast var det assietter, gula med små vita
prickar, som fick mig att bli sådär nästan
fånigt glad och lycklig.

Jag hade tittat på dem under några veckors tid.
Inte köpt dem, för jag visste inte riktigt vad
jag skulle använda dem till.

Så sattes de ned i pris, till 10 kronor styck.
Ett kanonpris, men njae, jag visste fortfarande inte
riktigt vad jag skulle ha dem till, så något köp blev inte av.

Tills i fredags, då hade jag efter några veckors funderingar
bestämt mig för att slå till på 4 assietter.
Då hade jag kommit fram till att de var värda att inhandlas.

Sagt och gjort, jag lade lyckligt ned dem i min varukorg.
Berättade hela historien om min segdragna förhandling med
mig själv och att jag just kommit fram till att jag skulle
köpa dem.

Jag tror jag strålade med hela ansiktet när jag berättade
att jag gått och tittat på dem många gånger.

Väl framme vid kassan insisterade mamma på
att betala dem åt mig.
Hon om någon vet hur jag vrider och vänder på slantarna,
och att 40 kronor får mig att överväga användningsområdena
innan jag spenderar dem.

Nu fick jag alltså assietterna jag haft ögonen på så länge.
Total glädje, mina vänner!

De ligger nu diskade och rena i en av köksskåparna.
När jag tittar på dem ler jag automatiskt för mig själv.

Varje måltid en lång tid framöver lär intas på dem.
Så glad gör de mig nämligen.