Så sitter jag här skönt tillbakalutad i en fåtölj.
Efter en hektisk morgon känns det lika avkopplande som inspirerande
att bara sitta stilla och njuta.
Lyfter jag huvudet från bloggandet ser jag min goda vän Stina ligga
bekvämt tillbakalutad på en brits.
Hennes lugna ansiktsuttryck avslöjar inget om den smulans ovanliga situation som pågår.
Vi är på WD Tattoo denna förmiddag.
Hon håller på med sin andra sleeve, och jag har turen att få sitta på första parkett.
Det är galet kul.
Att ha varit den som legat på britsen hade utan tvekan varit ännu mer galet kul,
men idag är jag fullkomligt nöjd med att få titta på.
Hela atmosfären tilltalar mig.
Tatueringsstudios har den inverkan på mig.
Jag trivs här.
Jag hör hemma här.
Den karaktäristiska lukten är det man först möts av.
Den rena, desinficerande lukten.
Den som gör att alla tatueringsstudios luktar likadant.
Sedan, ljudet av maskinerna.
Tatueringsmaskinernas ljud.
Jag vet hur det ljudet känns i min kropp när maskinen jobbar sig fram över min hud.
Ljudet och känslan sitter ihop för mig.
Till detta kommer musik i alla dess former, beroende på vilken inriktning
tatueraren gillar.
Själv har jag turen att No Remorsegänget i Piteå, där jag tatuerar mig,
gillar hårdrock.
Det som däremot inte riktigt går att ta på, som lukt, maskinsurr och musik gör,
är den förväntan som ligger i luften.
Den är ständigt närvarande på de studios jag besöker.
Mest påtaglig är det när en förstagångstatuerare går igenom processen som 45 minuter
senare kommer att leda till att hen sätter sig i stolen, redo att bli tatuerad för första gången.
Dennes förväntan, blandad med en rejäl dos av nervositet och även ångest,
går inte att ta miste på.
Sedan har vi veteranerna, som min vän Stina, som har åtskilliga timmar under målen.
Förväntan ja, inför att fortsätta och till sist färdigställa ett omfattande projekt, absolut.
Men knappast någon nervositet.
Ett förhöjt adrenalinpåslag, utan tvekan, men totalt lugn.
Det finns något fokuserat, målmedvetet och galet tillfredsställande med att tatuera sig.
Ingenting annat existerar.
En utsmyckning för en livstid.
Som går bygga ut, som går att förändra.
Jag tycker om när det är omfattande.
Mindre, enstaka motiv är inget för mig.
Fint på andra, absolut, men jag tycker om det på ett helt annat plan än vad små och
enstaka motiv ligger på.
Jag tycker om stora motiv, gärna sammanhängande.
Mörka och våldsamma motiv.
Vackra, skrämmande, maskulina motiv.
Framförallt på tjejer.
Jag tycker mycket om kontrasten det skapar.
Jag tycker om att chocka med mina tatueringar.
Jag vill skapa avstånd med mina tatueringar.
Nu har jag förvisso inga motiv som chockar, än, utan det är mer omfattningen och
storleken på motiven jag har som står i så stark kontrast.
Till folks syn på mig som en snäll och smulans menlös tjej.
Jag gillar att mina piercingar och tatueringar skapar en härlig kontrast till den
bilden av mig.
Dels för att mina kroppsutsmyckningar, i mitt tycke, visar långt mer av vem jag är än
mitt smulans menlösa och grå utseende i övrigt.
Det levande och våldsamma inom mig blir synligt.
Samt att de håller folk på en armslängds avstånd.
Precis som jag vill ha det.
Innan jag kommit fram till om jag vill släppa in folk närmar mig.
Våldsamt njutbart en fredag förmiddag, utan tvekan.