Håret i nacken reste sig när jag vände mig om.

Nu är jag tillbaka i allvaret efter gårdagens galenskap.

Igår berättade jag, som en del av er kanske läst, om problematiken
som uppstår då jag har ägglossning, samt dagarna innan mens.

Jag blir allmänt ur gängorna.
Mer känslig.

Och det var i den känsligheten jag sprang på honom.
Pedofilen, som under 9 års tid, skapade en förändring
hos mig, som mer eller mindre kommer att finnas kvar
tills den dag jag dör.
Förändringar som går förstå och acceptera, men som inte går
att gnugga bort. Eller göra ogjorda.

I vanliga fall hanterar jag det fint.
Men, under vissa av kvinnocykelns perioder, blir jag alltså
mer känslig, och då är det inte läge att träffa på honom.

Jag var och handlade i måndags. Såg honom på långt håll.
Kroppen stelnade till på en millisekund. Vaksamheten och uppmärksamheten
riktades totalt åt hans håll. Jag såg till att hela tiden veta
vart han befann sig i butiken.
Så att vi skulle slippa mötas.

Det gick fint.
Jag såg när han ställt sig i kassan och betalade.
Först då kunde jag göra min egen handling.
Jag slappnade av ordentligt. Strosade runt i butiken.

Jag betalade, packade ihop och vände mig mot utgången.

Där stod han.
Jag hade ingen stans att ta vägen. Jag var tvungen att passera honom.
Han såg mig på 8 meters avstånd.

Min kropp blev spänd som en fiolsträng.
Mina tankar stod still. Det blev blankt i huvudet.
Som om all tankeverksamhet var paralyserad.

Jag kände hur jag saktar in på stegen när jag var framme vid honom.
Vi hälsade.
Han såg allvarlig ut. Jag kände mig allvarlig.

Jag frågade hur det är med honom.
Han är nämligen allvarligt sjuk, och något i min paralyserade hjärna
verkade komma ihåg det, så jag hörde mig själv fråga.

Han berättade och jag kommenterade.
Vi var hela tiden lika allvarliga.

Efter någon minut fanns inget mer att säga.
Förutom hej då.

Jag gick ut på parkeringen.
Höll inte på hitta min bil, fastän jag visste på vilken sida av parkeringen
jag ställt den.
Jag kände knappt av fötterna när jag satte dem i marken.
Jag tappade mer eller mindre känseln i kroppen.

Det kändes som om blodet rusade runt i kroppen.

Jag satte mig i bilen. Satt där ett tag, innan jag startade
den och körde vidare.

Det var i måndags förmiddag det inträffade.
Idag skriver vi onsdag eftermiddag.

Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig.
Dels är det min kropp, den känns avlägsen och främmande.
Den känns trött.

Sedan är det alla tankar ett sådant här möte drar igång.
Tankar som funnits i över 20 år.
Frågor jag ställer om och om igen. Som inte har några svar.
Som aldrig kommer att ha några svar.

Nya frågeställningar.
Sådana som jag riktar enbart till mig själv.

Som varför jag inte bara passerade honom i måndags?
Varför stannade jag och pratade?
Jag kunde ha sagt ”hej”, och sedan gått vidare.
Jag kunde ha struntat att säga ”hej”, och bara passerat.
Jag kunde ha struntat i att ens titta på honom.
Jag kunde ha gått förbi honom på 1 meters håll och totalt
ignorerat honom.

Men jag gjorde inget av ovanstående.
Utan jag stannade, hälsade, och pratade.
Jag var civiliserad.

Varför? Varför? Varför?

Sitter det så djupt rotat att man ska bete sig civiliserat?
Eller kommer någon del av mig ihåg hur otroligt mycket jag tyckte
om honom när jag var barn, innan han började äckla sig?

Jag vet inte. JAG VET INTE!

Jag vet bara att de gånger jag springer på honom rivs det gamla upp igen.
Tankar, känslor och frågor.

Det finns inga bra dagar att möta honom på.
De dagar jag träffar på honom är aldrig bra dagar.
Nu träffade jag honom en dag som inte var ultimat på något sätt.

Vilket visar sig i att tröttheten tar över min kropp.
Tröttheten tar över mina tankar.

Jag sover och sover, allt sedan i måndags.