Låt mig sparka in en vidöppen dörr genom att nöta lite på frasen
”borta bra men hemma bäst” en smula.
Jag älskar Norrland. Så är det bara. Jag ÄR norrlänning.
Oavsett vart jag befinner mig är jag norrlänning.
Hyttlidgatan kändes med andra ord alldeles finfint att komma till i förmiddags.
För det var inte helt säkert att det skulle bli i förmiddags.
SJ hade problem.
(Vilket förvisso är mer regel än undantag då det gäller just dem.)
I vilket fall, någon växel någonstans hade brunnit. Eller något liknande.
Herregud så oinsatt jag är! Jag minns faktiskt inte.
Däremot kollade vi uppdateringarna om vårt tågs avresetid lite då och då.
Och det verkade så småningom som om det skulle avgå enligt schema.
Vilket det gjorde.
Det kändes väldigt skönt när vi satt på tåget och det rullade ut från perrongen
i utsatt tid.
Alternativen var redan spikade om tåget inte skulle gå enligt plan, men vi slapp använda
oss av något av dem.
Skönt.
Väl på tåget slappade vi. I massor.
Linda läste, jag lyssnade på musik och bloggade.
Vi hade det väldigt bra.
Tills det vid något stopptillfälle klev på väldigt mycket folk.
Som inte hade haft lika tur som vi.
De hade blivit slussade med buss hit och dit och nu slutligen hamnat på vårt tåg.
Utan att veta om det tåget skulle föra dem hem.
De var inte helt nöjda, needless to say.
Personalen kunde inte svara på deras frågor, som var många.
Det fanns liksom inte heller sittplats till alla.
Utan folk föstes hit och dit innan det lugnade ner sig.
Så från att ha haft två säten var att sprida ut oss på så hade vi folk överallt.
Vilket hade kunnat bli galet.
För de 8 närmaste passagerarna var killar.
Överallt jag tittade var det killar.
Även i sätet bredvid mig.
Linda var den enda tjej jag såg vart jag än tittade.
Och ni vet ju ungefär hur det inte fungerar för mig.
Jag satt i mild panik med musik i mängder i öronen.
Fokuserade. Skapade mig en överblick av situationen.
Vilket lugnade på det sätt som fick mig att fortsätta fungera.
Herregud, de var alldeles för nära.
Men det gick faktiskt väldigt bra, tänkt om det såhär i efterhand.
Jag är nöjd. Jag kunde sitta kvar.
Fastän jag hade fönsterplats, och därmed hade en kille sittandes utanför mig som
gjorde att jag var instängd.
Eller rättare sagt, kände mig instängd.
Det blev en bra erfarenhet att lägga till handlingarna över moment som känns obekväma
inledningsvis men som gått alldeles finfint efter ett tag.
Med Linda alldeles mitt emot mig gick det väldigt bra vill jag tycka.
Jag behövde bara lyfta blicken så såg jag rakt i hennes bruna ögon.
Och det är oftast det enda som behövs.
En enda känd människa som jag kan titta på.
Då lugnar det mesta ned sig. Jag känner mig väldigt trygg då.
Jag kanske inte riktigt fungerar direkt, utan behöver en liten stund på mig innan jag
känner att den inledande stressen inte övergår till panik.
Vilket det alltså inte gör om jag har en person jag känner, som jag kan titta på
lite i smyg sådär.
Den personen behöver inte titta tillbaka eller göra något, det räcker med att bara
veta att jag inte är själv.
Ja, jag hör själv hur idiotiskt det låter.
Att det låter som om jag inte har alla fåren hemma.
Som om jag vore helt jävla skadad i skallen.
Jag jobbar på det.
Och det går riktigt bra vill jag nog tycka!
Killarna började prata med oss efter ett tag.
När de hade försäkrats om att ingen i personalen kunde svara på några frågor i nuläget.
Jag antar att de liksom resignerat bestämde sig för att göra det bästa av situationen.
Sova eller prata med oss.
Så en del sov, några andra pratade med oss.
Och jag tog ur pluggarna ur mina öron för att inte framstå som oartig.
De visade sig vara rätt kul folk i alla fall.
Tack och lov var killarna som satt vid Linda och mig i typ 20-25 års åldern.
(Ta det med en nypa salt, er Cicci är lite halvkrasslig på att bedöma folks ålder.)
Och just den åldern går riktigt bra att ha i närheten.
Jag vet inte varför men de som är mellan 20-30 brukar gå rätt bra.
Vilket de här alltså var i och därmed gjorde.
De var roliga fastän de liksom var totalt uppgivna efter att ha fösts runt som boskap
i timmar.
Vid 01-tiden började de kliva av. Då väntade taxi på dem för att ta dem några timmar
till innan deras hemställen nåddes.
Linda och jag insåg hur otroligt tur vi hade som i det läget inte såg ut att vara påverkade
av tidtabellshaveri och ruttomläggningstrassel.
Innan utsatt tid kom vi till Bastuträsk.
Vilken fantastisk känsla!
Hemma!
I det närmsta alltså.
Några få futtiga mil kvar.
För natten var kanske ingen höjdare.
Jag frös. Som satan.
Det är inte helt enkelt att sova när man fryser.
Att vi hade sittplats gjorde att vi fick lösa det här med sovandet på bästa sätt.
Det skilde så otroligt mycket i pengar den här resan, mellan sitt och sov, så valet att sitta
var tämligen enkelt.
Och från 01-tiden kunde vi åter sträcka ut oss över två säten var.
Men tja… jag konstaterar att jag i bästa fall fick 1 timmes sömn, kanske 1.5.
Men det knäckte inte på något sätt mitt humör.
Nej då, det var väntat, så jag såg fram emot att sitta och surfa i största allmänhet.
Krisen infann sig när jag insåg att internet var en flyktig vän.
Större delarna av resan var internet obefintligt.
Och då undrade jag faktiskt om jag hamnat i helvetet.
Vilket senare på natten skulle stavas SJ.
Men tja, jag inser att mitt humör inte är så lättknäckt.
Så en vaknatt där jag frös mig blå om läpparna ihop med inget att göra förutom att
lyssna på musik tog inte bort mitt braiga humör.
Jag var på väg hem. Det var allt som räknades.
Jag passade på att sova några timmar mitt på dagen då jag kommit hem.
Vilket gjorde underverk.
För att inte tala om hur nice det var att få borsta tänderna och duscha.
Jajamän, er Cicci kände sig inte helt fräsch efter en natt på tåget.
Och vad är då bättre än en dusch, speciellt när man fryser ända in i märgen?
(Ja förutom bastu eller badkar vill säga…)
På det hela taget gick resan hem fint.
Vi hade fenomenal tur att den förflöt så bra som den gjorde.
SJ är inga pålitliga snubbar. Så är det bara.
Nästa gång jag reser planerar jag att låta SJ stavas SAS.
Nu blir det ett lugnt nattsuddande i soffan med Rammstein i lurarna.
Inte dumt det efter en nyligen avslutad lång och härlig promenad med mysAlicen.
God kväll alternativt god morgon önskar jag oss alla, beroende på om du läser
detta ikväll eller i morgon bitti.