God morgon, vänner!
Semesterlunken fortsätter.
Idag får jag besök av Patrik. Ett mycket efterlängtat sådant.
Han kommer att hjälpa mig att flytta och sätta upp diverse saker här hemma.
Sådant jag inte fixar själv.
Förändringar på bästa sätt.
Natten har, tacksamt nog, varit lugn.
Oron har inte följt mig in i sömnen.
Jag vaknade därför pigg och utvilad i morse. Det är fina grejer det!
Fokus denna vecka kommer annars att ligga på att äta samtliga mål mat.
När jag inte är i form slutar jag äta. Inte riktigt, men jag tappar all matlust.
Vilket leder till att jag missar mellan 1-2 mål per dag.
Vilket för mig direkt leder till trötthet.
Vilket leder till att den nedåtgående spiralen går mycket fort.
Utan energi får de svarta tankarna långt mer fotfäste.
Vilket ska hävas.
Så prio ett denna vecka är att äta varenda mål mat. Punkt.
Här nedan ser ni brevet jag skickade till K igår.
Jag pratar ofta om mitt Lag. Jämt och ständigt för att vara mer exakt.
Såhär kan ett brev till dem se ut. När jag behöver hjälp.
Vi känner varandra väl, det syns på mitt sätt att skriva. Jag håller det inte korrekt
eller högtravande.
Jag kan skriva i realtid, utan att begränsa mig själv.
Vilket jag tycker otroligt mycket om.
Brevet är i sin helhet sånär som på K:s fullständiga namn.
K, hjälp!
Det är jag, Cicci.
Jag vet inte vad som hänt.
Oron är tillbaka.
Den river och sliter i mig.
Jag har börjar ljuga för mig själv.
Mina tankar och känslor ljuger för mig själv.
De förskönar det Jörgen är.
Jag påminns om hur mycket jag saknar honom.
Helt baserat på den kille jag föll för, för hundra år sedan.
Hans sociala sida, den glada, bekymmerslösa, sociala, roliga och fräcka killen.
Han som jag inte känt de senaste 7 åren.
Utan bara sett när vi varit med kompisar.
Helt plötsligt har det börjar oriva mig.
Jag vet ju att det absolut inte är den sidan av honom han varit med mig.
Och ända, ÄNDÅ, tänker jag på den sidan, om och om igen.
Jag blir våldsamt orolig i kroppen.
Jag tänker att jag skiter i min förändring den senaste tiden.
Jag vill ha honom.
Att jag gör allt för att få honom tillbaka.
Den känslan och tanken kan vara 1 minut, och sedan gå över.
Sedan kommer förnuftet tillbaka.
Och får mig att komma ihåg hur det egentligen var.
Men fan vad jobbigt det är.
Jag är inte beredd på det här.
Att jag liksom helt struntar i allt jag vet om hans sätt att vara med mig, utan
fokuserar på den kille jag blev kär i.
Som jag redan då visste hade en långt mörkare sida.
Att den glättiga och sociala sidan endast är en fasad. I mångt och mycket i alla fall.
Vad har hänt med mig?
Allt gick ju så djävla bra…
Och nu vacklar jag hit och dit.
Jag gör inget av det, jag kontaktar honom inte eller så.
Men ändå.
DET ORIVER MIG!
Finns det någon möjlighet för mig att boka en tid hos dig redan denna vecka?
Det känns både akut, och samtidigt inte akut.
Det känns bara så djävla motsägelsefullt!
Jag har möjlighet att komma till Kliniken i stort sett hela denna vecka.
Enda undantaget är onsdag mellan 08.30.09.45.
Går det inte boka in mig förstår jag absolut.
Då ses vi i sådana fall nästa vecka då jag redan har en tid inbokad.
Kram från den här delen av Laget som tappat konceptet helt.
Om jag fick en tid hos henne denna vecka?
Jajamän, hennes svar låg i min inkorg när jag vaknade i morse!
Det är mitt Lag det!
Skönt att du får hjälp. Jag finns här om du behöver. Vad sägs om att boka födelsedagsdate? Jag föreslår frukost fredagmorgon när det är Matfesten. Vi ser film och sen går vi på Matfesten. What u think?
Tack!
Det upplägget tycker jag låter toppen då det gäller vår stora dag!
Jag är med. Helt och hållet!
Hejja laget <3
Kampen är tuff men du är på god väg att vinna och kommer att göra det.
Lycka till så in i bomben, du vet var jag finns om du behöver skrika , gråta eller surra.
I am here <3
Tack fina Lossmenresenären!
Du är toppen.
Jag lär ringa dig på min nästa promenad.
Kram.
Efter så många år är det inte konstigt och dessutom alltför lätt att fastna i negtiva funderingar och känslomässiga tankeloopar. Alla behöver ibland hjälp för att bena ut dessa för att kunna ta sikte på det rätta. Och endast en stark människa vågar be om assistans. Så shit vad stark du är! Det här fixar du. Kram!!
Ja, kanske går det nästan på automatik, när man hamnar i det negativa.
Det är sannerligen tur det finns hjälp att få. Grym tur.
Tack fina, fina du!
Kram.
Det är så frustrerande när känslorna tar över helt. Man blir redo att göra i princip vad som helst för att få det jobbiga att försvinna. Jag brukar tänka att det är ett sätt för hjärnan att bearbeta det….att det är nödvändigt som en del av läkningspricessen. Vore ju ännu mer hemskt om man bara kunde lalla vidare utan att känna något alls…tror det är ohälsosamt på ett helt annat plan. Tur att du har ditt lag som kan förklara varför känslorna tar överhand emellanåt . Att sitta ensam med sina känslor och bara ha allmänt kaos i huvudet är osunt och ibland kan det kännas det som man är på bristningsgränsen men då kontaktar man en livlina;-)
Kram Cissi
Du har så otroligt rätt i att man liksom är redo att göra vad som helst för att slippa det jobbiga.
Precis det som blir när känslorna lever jäkel med en.
Jag tror som du, att det ändå måste vara mer sunt att känna så, än att bara gå vidare, utan att känna något alls.
Omän det innebär att man rullar ihop sig till en boll i sängen och bara ligger.
Det som är trasigt ska läkas. Fastän man vill att det ska går fortare än vad det gör!
Det känns väldigt skönt att ha ett Lag, och andra livlinor när det skiter sig totalt.
Kram på dig Katarina!