Hört talas om stopp-och-väx?

Jag tycker att långa välmanikyrerade naglar är underbart vackert.
Jag tycker förvisso händer i allmänhet är vackra.
Lägg då till en uppsättning fina naglar, och voila, jag blir ståendes, beundrandes.

Vad det gäller mig själv har jag allt utom långa vackra naglar.
Jag brukar ursäkta mig med att jag måste hålla dem korta å yrkets vägnar.
Folk brukar ha lätt för att förstå, att ge massage med långa naglar inte
är helt ultimat.

Att det är därför jag inte håller mig med långa vackra naglar är dock bara ett
svepskäl.
Jag har nämligen alltid haft korta naglar.
Nu snackar vi inte bara korta, utan så korta att det ser ut som om jag är
en nagelbitare.
Vilket jag inte är, och har heller aldrig varit.

Nejdå, jag klipper omsorgsfullt bort varenda millimeters millimeter av det
vita som växer fram.
Resultatet är jättefult. Precis som om jag bitit ner naglarna, ordentligt.

Känslan däremot är obeskrivligt härlig.
Jag trivs fantastiskt bra med korta naglar.
Får jag den minsta utväxt på den samlas skit under, och jag irriterar mig på
nageln.
Det är inte helt tvärenkelt att förklara vad jag gillar så mycket med just uberkorta
naglar.
Det ger mig en ren känsla.

Men som sagt, lika rent som det känns, lika fult är det.

Jag har ibland sparat ut naglarna.
Vårdat dem ordentligt och sett till att ha samma längd och form på dem.
Och hatat det.

Har även vid ett tillfälle varit på salong och fått lösnaglar.
Det blev otroligt vackert. Fransk manikyr, så snyggt.
Jag blev så otroligt förtjust i mina naglar och händer då, att jag gick och beundrade
dem. Hela tiden.
Behöll dem i ca 2 veckor sedan tog jag bort dem.

De var vackra, men nej, jag kände mig inte som mig själv.

Absolut att jag skulle kunna tänka mig att ha vackra naglar endast för en kväll.
Men i längden, nej, då är det nagelbitarlängd som får mig att trivas bäst.