Hur hamnade jag här? Jag skulle ju berätta om…

Som jag tidigare berättat har jag en mycket god vän vid namn Katta.
Eller ja, hon heter Katarina, men lika sällan som hon använder mitt dopnamn använder
jag hennes. För mig heter hon Katta, rätt och slätt.

Det är så lätt att göra omskrivningar av människor man tycker om, håller ni inte med?
På mig märker man tydligt när jag riktigt gillar någon, då blir mina omskrivningar
knastertorra och mycket opersonliga.
Genom att ta bort alla mina känslor visar jag dem, kristallklart.
Hänger ni med?

Katta kallar jag ibland, ”den där Burebon”, eller ”frisören jag känner”.
Genom att inte visa något. visar jag allt.

Hehe, jag har aldrig funderat på det, förrän nu. Att jag faktiskt gör så.

Likaså gör jag med min en annan mycket god vän, Erika, henne kallar jag ibland för
”frun på Hökvägen”. Jag inser att jag inte beskrivit vad hon betyder för mig, här på bloggen.
Det ska jag sannerligen göra vid tillfälle.
Tills vidare kan ni kika in här, så får ni en känsla för vad hon betyder för mig.

Det här inlägget skulle egentligen handla om något Katta och jag pratat en del om på
sista tiden, men det får bli ett senare inlägg.
I nuläge är jag alldeles för fascinerad av hur jag gör omskrivningar av de människor jag verkligen gillar.
På vilket sätt jag tycker om andra utan att lägga till ett endaste ”kram” eller ”<3". Jag kan absolut skriva vackra ord om de jag tycker om. Jag gör det ibland när jag är sentimental. Ibland får jag ett stort behov av att skriva om det vackra jag känner. Men likafullt, jag inser att jag inte är lika hjärtlig mot de som står mig närmast. Jag kramar dem sällan exempelvis, men vi ler med varandra, tittar varandra i ögonen, som bekräftar att vi känner likadant för varandra. Stina, den vän jag gjort mig när jag inte trodde jag skulle göra mig några mer nära vänner, vår vänskap ser lite annorlunda ut än de jag känt sedan många år tillbaka. Här har jag beskrivit vår vänskap tidigare.
Hon vet, av lite olika anledningar, väldigt mycket om mig.
Saker som jag inte kan berätta för någon annan. Henne kan jag prata om det onämnbara med.
Mina andra vänner låter jag gärna läsa, men att samtala om mörkret känns oerhört svårt.
Jag är rädd att de ska tycka synd om mig. Det skulle verkligen genera mig.

Stina tycker inte synd om mig.
Hon är medkännande, inkännande, drivande, deltagande, och framför allt optimistisk,
hon har en enorm tilltro till framtiden.
Att allt kan förändras.
Henne har jag inga omskrivningar för, än. Men ge det några år till så kommer
jag nog att referera till henne som ”den där djurälskande typen”, eller
”hon med alla tatueringar”.

Tillbaka på banan.
Nej, men allvarligt, när jag träffar några av de personer jag verkligen tycker om,
som mitt kalla hjärta faktiskt rör sig för, då känner jag det. I hela mig.
Det räcker med att gå in i Erikas kök, se henne vända sig om och le mot mig.
Och jag är fast.
Och Katta, när hon höjer handen i en hälsning när hon kommer körandes i sin
vinröda fara, då skrattar hela jag inombords.
Och Stina, som liksom jag själv, är sparsam med både känslor och gester, när hon
tittar upp och ler mot mig på sitt välkomnande sätt, då vet jag att jag hör
hemma med henne.

Ja, det är en risk med att namnge vissa människor, och alltså inte göra det med andra.
Risken finns att vänner till mig undrar om vi verkligen är så goda vänner som vi
tror att vi är. Och jo, det är vi sannerligen. Låt mig försäkra er om det. Tvivla aldrig.

Jag har min Linda, som jag delat i princip ett helt liv med, som jag kommer att hålla
hårt intill mig tills våra dagar är slut, som jag skulle vägra vara utan.

Jag har Anki, min barndomsvän, som smulans överraskande blev en vän även i vårt vuxna liv.
Hon och jag känner varandra väl. Vi har delat mycket, med henne behöver jag aldrig
förställa mig, någonsin. Hon är värmen personifierad.

Patrik, den enda av motsatt kön jag kallar vän. Honom tycker jag om. Jag
känner honom, omän den mer korrekta omsrkrivningen skulle vara att
”jag kände honom”. Honom kommer jag också att hålla hårt i, tills mina dagar tar slut.
Han är familj för mig.

Maria, min vän som jag lärde känna på ett intensivt sätt för några år sedan.
Spännande och utmanande.
Hon bjuder mig på skratt och på funderingar.
Vi möts inte ofta längre, varken i person eller sms, men hjärtat är med varenda
gång jag söker henne.

Andra förgyller mitt liv med sms, mail eller träffar som glädjer, varenda gång.
Anna, som från början enbart var Patriks nya flickvän, hon är en fena på
att skriva saker som får min dag att bli smuland ljusare. Hon är rusktigt
rolig och vänlig.

Åsa, som jag kände för några år sedan, då vi gick utbildning ihop, våra vägar har
mötts igen.
Hon är grymt snabbtänkt och smart, hon utmanar mig i att improvisera,
vilket jag verkligen tokgillar.
Kontakten är ärlig, vi har dragit bort delar av skynket som håller våra
mörkare sidor gömda. Skönt.

Jag har även Camilla och Anette, som genom någon magisk förmåga lyckas klocka
in när jag behöver deras ord som bäst. Hur underbart är inte det!
Det slår liksom aldrig fel.

Sedan finns andra, som genom sin blotta närvaro eller via teknikens under
får mig att le.
Och känna att jag verkligen tycker om dem, fast vi inte egentligen hörs.
Springer jag på dem, då skrattar mitt hjärta till.
Och kommer ihåg allt kul vi haft för oss.

Detta inlägg kom alltså att handla om vänskap.
Fast det skulle handla om annat, egentligen.

Spännande, när man låter hjärnan spinna fritt, och ta en dit
det inte var tänkt att man skulle hamna.

Håller ni inte med?