Hur jag på bästa sätt skapar förstklassig förvirring.

Det här med dubbla budskap.
Att säga en sak och göra en annan.

Resultatet ger ett lite skevt intryck, där det inte känns
stabilt, eller skapar något förtroende för situationen eller personen.

Jag är expert på dubbla budskap.
Inte med mening, utan mina mönster krockar med varandra och
resultatet blir i allra högsta grad märkligt.

Och framställer mig i mycket märklig dager.

Såhär kan det se ut.

Jag har via mobilen, sms eller mail pratat ihop mig med vänner
och bekanta.
Vi har bokat upp en träff, när vi ska ses och umgås, ett helt gäng.

Jag är tokpeppad och ser fram emot det hela ordentligt.
Vilket både syns och hörs när jag pratar och skriver med
mina kompisar om det.

Så möts vi, antingen att folk kommer hem till oss, eller att vi far
bort till att man träffas ett gäng ute och grillar någonstans
vackert till.

Jag hälsar glatt, för jag är på glatt humör, jag har sett fram emot
detta en tid.
Är glad att se folket.

Jag sätter mig ner, häller upp det jag tänkt dricka, alternativt
tar fram det jag tänkt grilla.
Och sedan dör det.

Sedan bli jag tyst.
Inte sur, arg eller grinig på något vis.
Utan bara tyst.

Jag sitter och lyssnar till de andra.
Hänger med i konversationen, fast tyst i mitt huvud.
Skrattar till om någon säger något roligt.

Jag iakttar de andra.
Men deltar inte.

Det kan utan problem gå en hel kväll, utan att jag sagt
mer än en handfull meningar.
Jag kan sitta tyst timmar i sträck.

Jag lyckas nämligen inte göra mig någon plats.
Alla andra har så kul, intressanta, kloka saker att prata om.
En del är dessutom fenomenalt bra på att berätta en historia,
ni vet den typen av person som kan få det mest ointressanta
att bli både kul och intressant.

Jag får någon typ av prestationsångest.
Mindervärdighetskomplex.

Att om jag öppnar munnen så kommer jag att avslöja
att jag inte är sådär smart eller rolig som andra är.
Och ännu värre, om jag pratar, då finns det stor risk
att folk kommer att vända blicken mot mig, och titta på mig.
Bara tanken får det att krypa i kroppen.

Jag blir ovan att höra min egen röst i en grupp människor.
När jag väl pratar, känner jag knappt igen den.
Den låter liksom konstig, inte riktigt som min röst.
Den låter tonlös.
Jag tror faktiskt den är tonlös just då.

För jag är stressad och nervös när jag pratar i en grupp,
omän det är människor jag känner väl.
Så min röst låter verkligen inte som min, då den är
så präglad av ovanstående.
Den tappar all levande ton liksom.

Vilket gör att jag snabbt som satan vill avsluta mitt pratande,
så jag slipper höra eländet själv.

Det här står i galen kontrast till att vilja tillhöra.
Jag vill ha gemenskapen av gruppen.
Jag längtar efter den.

Jag har peppat inför den, via mobilen, sms och mail.
Men när jag väl är där, då faller det.

Jag ger ut dubbla budskap.
Glad och peppad innan, väl där, tyst.

Inte undra på att jag får höra på omvägar att jag såg konstig ut.
Att någon frågar mig efteråt om det hänt något.
Om jag var ledsen eller arg.

Jag har inte förstått rikigt varför folk frågat mig om det.
När jag suttit ihop med dem och stortrivts kvällen innan.

Men nu vet jag.
Det är de dubbla budskapen jag sänder ut som ställer till det för mig.
Och för andra.

Det här är ännu en konsekvens av att jag är rädd att inte duga.
När de värdelöshetstankar jag lever med än en gång viskar i mitt öra.