Hur lagar jag skylten som fortfarande blinkar ”ur funktion”?

Jag är en grinig djävel idag.
Jag mötte honom.
Han som förstörde då, och förstör idag.
De få gånger jag träffar honom, i alla fall.
Möten med honom oroar, river upp och får mitt
huvud att fyllas med frågor. Som aldrig kommer att få några svar.

Jag ska skriva mer om det mötet, bara inte nu.
Utan jag fokuserar på något som inte är lika djävligt.

Det blir ett långt inlägg, fyllt med länkar till tidigare inlägg.
Ni får göra paus och hämta kaffe, om ni känner att ni är
på väg att nicka till.

Hur som helst, utifrån mitt skitdåliga humör spånar jag däremot vidare
på det här med kroppsform.

Hur det har förändrat mig. Och hur det inte har förändrat mig.

Det här blir min första sommar som smal.
På väldigt, väldigt länge.

Som smal, och framför allt som frisk och smal.
Som en del av er kanske minns gjorde jag ett gästspel
som smal för 9 år sedan.
Då var jag på inget sätt frisk, min ätstörning som finns inom mig,
var i full blomning.
Vilket ledde till att jag förvisso var smal, men samtidigt besatt av det,
och kunde på inget sätt njuta av någonting som livet hade att
erbjuda.

Nu är det annorlunda.
Jag är frisk den här gången.

Hur kommer då denna smala sommar att skilja sig åt från
de somrar jag varit kraftigt överviktig?

Kommer den att skilja sig alls?

Kommer jag helt mirakulöst att gå omkring klädd i shorts, kjol, linne och topp?
Kommer jag att återfinnas i bikini eller baddräkt?

Nej.
Inget av det kommer att hända.
Den största förändringen som smal sitter nämligen i kroppen.

Inte i huvudet.

Viss förändring har givetvis ägt rum i huvudet, men inte på det sätt
som gjort att jag hängt med.
Jag tänker inte på vikt speciellt ofta nu, som smal.
Det är befriande.
Det är en riktigt stor skillnad.
Jag känner mig inte hämmad av min vikt längre.
Den är som den är.
Och jag är nöjd med den.
Jag vet vad jag ska göra för att väga den.

Den mentala biten är en helt annan sak.
Jag har skrivit om det tidigare.
(Orangefärgade fält innebär länkar till tidigare inlägg, som är
relevanta även här. By the way, alltså.)
Att jag inte känner igen min spegelbild.
Det gäller fortfarande.

Jag tittar på mig själv, ansiktet känns som jag, det ser jag ju hyfsat ofta,
om inte annat när jag borstar tänderna morgon och kväll.

Men jag ser inte ofta hela kroppen.
Och när jag väl gör det, slås jag alltid av samma tankar.

Det där är inte jag.
Jag ser inte ut sådär.

Ibland när jag går förbi en spegel eller ett skyltfönster så hajjar jag till.
Tittar förhäxat på den som uppenbarligen är jag.
Jag ser så smal ut.

Jag kan inte sluta titta.
Inte för att jag tycker att jag är snygg, utan för att jag inte förstår att det är jag.
Jag skulle önska att det vore jag, jag vill gärna ha en sådan kropp som jag
ser i spegeln.
Men det har jag inte.

Jag hoppas innerligt att ni alla slipper den känslan som blir, när din spegelbild
visar en annan person än dig själv.
Den liknar förvisso dig, men bara lite vagt.

Jag tittar på bilder av mig själv före operationen.
Jag känner inte igen mig själv där heller.

Det är inte jag.

Ett visst mått av skam smyger sig in när jag betraktar mig på före-bilderna.
Den som ungefär liknar mig på de bilderna är ruskigt ful.
Ser ut som en padda ungefär.
Men å andra sidan, det är fortfarande inte jag på de bilderna.

Lika lite som det är jag som tittar mig i spegeln idag.
Jag refererar till mig själv som både överviktig och smal.
Jag är både och.
Kanske refererar jag lättare till mig själv som överviktig.
Jag har inte på något sätt glömt den känslan.
Den sitter i ryggmärgen.

Därför kommer heller inget att förändras i min klädstil denna sommar.

Jag har inte ett uppdämt behov av att få visa upp min nya kropp i linnen,
kjolar, shorts eller olika toppar.

Jag kommer att göra som vanligt, gå klädd i svarta herr t-shirts, som tar bort
alla typer av kvinnliga former, ihop med ett par byxor som slutar strax under knäet.

Det är min version av sommaroutfit.

Jag känner mig som mig själv då.
Jag är trygg.
Samtidigt vet jag att jag ska göra annorlunda.
Att det ligger en enorm vinning i att göra annorlunda, i att utmana mig själv.
För att kliva framåt.
Mot ett liv där ångesten inte är stark.

Jag har börjat lite smått.
Jag går mer och mer ofta i kläder i min egen storlek.
Inte i kläder som är för stora, som tar bort alla spår av bröst, midja eller rumpa.

Som tar bort alla spår av kvinnlighet.

De kläder som alltid gjort mig tryggt androgyn.

Min goda vän Stina har gett mig delar av sin garderob.
De kläderna sitter åt.
De framhäver mer än döljer.

Jag använder dem.
Känner mig fin i dem. Faktiskt.

Det är ju inte på riktigt, eftersom jag inte gått och inhandlat dem själv.
Jag har ju fått dem.
Alltså är det okej att använda dem.

Det är alltså Stina som tar ut svängarna åt mig.

Inte jag.
Det är alltså inte mitt ansvar.

Likafullt känner jag mig fin i hennes kläder.
Vissa av dem gör att jag känner mig kvinnlig.
Vilket är en mycket märklig känsla.
En känsla som jag egentligen bara kan hantera när jag är berusad.
Däremot undviker jag det berusade tillståndet när jag är bland
mycket folk.
Jag blir sårbar då och kan inte skydda mig själv.

Kvinnlighet har aldrig lett till något bra i mitt liv, så jag har valt att utesluta den.

Nu tassar jag in lite försiktigt på området ändå.

Känner mig riktigt okej. Fastän jag är helt promillelös.

Men till att visa hela armarna och delar av huden på bröstkorgen (inte att förväxlas
med någon klyfta formad av själva brösten, utan bröstkorgen rätt och slätt.) i ett
linne… det är ett enormt steg.

Men återigen, det handlar om att göra annorlunda.
För att leva mitt liv utan ångest.

Jag tror jag kommer att börja öva med en t-shirt, som inte är i herrmodell eller
i storlek X-massor.

Lagom till pensionsålder kanske jag är djärv nog att gå iklädd linne.
Eventuellt.

Eller så går det enklare och enklare ju mer jag gör det.
Stegen är inte så långa, stora eller jobbiga när förändringen väl är igång.
Det riktigt jobbiga är tankarna om det. Innan jag ens börjat förändringen.
Det har K och L, mitt Lag pratat mycket med mig om.

Vi har även pratat många timmar om vikten av att göra annorlunda,
för att få ett annorlunda resultat. Det resultat jag vill ha, alltså.

Jag menar inte att vi alla måste går runt i åtsmitande kläder eller linnen för att känna
oss okej med oss själva.
Däremot menar jag att jag inte vill ha sådana begränsningar.

Särskilt när jag vet vad mina begränsningar beror på.
Vad det är jag vill skydda med mina begränsningar.
Vilket ni kan läsa om här.

Då känns det viktigt att göra annorlunda. För att komma förbi det som förlamar.

Så vem vet vad jag kommer att framföra mig i för kläder i sommar.
Jag skriker nej till linnen, toppar, kjolar och shorts redan vid tanken på att
bära dem.

I verkligheten kan tänkas att jag överväger det.

Mest av allt vill jag att mitt huvud ska komma ikapp min kropps förändringar.
Så att jag känner igen mig själv när jag passerar en spegel.

Det skulle vara skönt, oavsett vilka kläder jag har på mig.