Huvudet slets med ett ryck loss ur sanden.

Igår blev det mörkt.

Inte ens Daryl Braithwaites ”One summer” kunde skapa lite ljus i mörkret.
Vilket den låten alltid kan. I vanliga fall.

Igår var nog ett ovanligt fall.
Rent bildligt var det åtminstone ett fall.

Jag hade en tid hos K och L på Kliniken på eftermiddagen.

Samtalet kom att handla om gränssättning, eftersom jag mycket nyligt
haft en del mycket konkreta träffar med min gränslöshet.
När jag berättade om just de episoder som inträffat sedan senast, ja då
kom vi automatiskt in på gränssättning.

Vi höll oss kvar där stora delar av tiden.

Det gör mig så ledsen ibland.
Hopplösheten väller in över mig.

Vi tittade på mönster, de som hängt med länge, som förut
hade en uppgift, men som nu sätts de i rörelse i min nutid.
Och inte fungerar alls.

Samma skit, jag blir så less. Och ledsen.

Jag berättade också att jag dricker mer alkohol nu än för bara ett tag sedan.

K berättade om vilken risk som finns här.
Eftersom jag dövat känslor med godis, fika, snacks osv, osv,
så finns det en alltför stor risk att jag övergår till
att döva känslorna med alkhol istället, nu när ätandet är uteslutet.

Jag kände att det K och L sa, det passade in på mig.
Klockrent.
Jag önskar att det inte passat in på mig.
Men det gjorde det.

Att den skit jag tar emot och sväljer, den blir kvar hos mig.
Inom mig.

Den kommer inte ut.

Det skapar taggar hos mig.
Blir taggarna kvar i kroppen, då blir behovet att döva och trösta, stort.

Som jag skrivit tidigare, så mår jag så oerhört bra när jag är berusad.
Jag tycker om mig själv på alla plan, och jag tycker om världen.

Det ger mitt inre en typ av utlopp och frihet.

Vilket blir mycket skadligt för mig.
Så pass skadligt att vi igår på allvar pratade om att det finns en
klar risk för mig att hamna i alkoholism.

Nu när ätandet som utlopp och tröst, inte längre finns.

För jag har samma mönster som innan.
Gränslösheten, den som gör att jag tar emot, utan att kunna
sätta gränser mot andra, eller vara tydligt ens inför mig själv.

Jag blev rädd igår.
Vi pratar om mig, som en potentiell alkoholist.

Extra bekymrad gjorde det mig av den anledning att jag nämligen
satt och roade mig i tanken åt att längta till fredagafton,
då jag tänkt dricka några goda drinkar, och må riktigt toppen.

Den längtan var stark hela tiden jag var på Kliniken.

Att dricka alkohol för att må sådär underbart bra.

Väl därifrån började tankarna snurra.
Det oroliga mixat med det rädda.
Det arga mixat med det ledsna.

Gud förbannat, ska jag då aldrig få ha en enda jävla ventil i mitt liv?

Precis så skrek det arga rakt ut till ingen alls.
Det är så förbannat orättvist,
Jag orkar ju inte.

Ju närmare jag kom Missen, dvs, ju fler mil jag satt i bilen och funderade
så klarnade det hela lite mer.

Det samtalet hade handlat om hade inte med vikten av att jag hittar
en ventil som fungerar. Att hitta något som dövar och tröstar.

Det handlar om att inte behöva en sådan, alls.

Det blev så enormt svart på vitt att jag i nuläge upplever
att jag behöver en ventil.
Ett utlopp. Och en tröst.

Det jag egentligen behöver är att lära mig känna värdet av mig själv.
Att det finns ett värde i mig. Ett människovärde.
Tillräckligt för att kunna sätta gränser, och stå upp för mig själv.

Vilket jag tycker att jag gör.
Jag har gjort framsteg.

Men det räcker inte. På långa vägar. Alls.

Jag är fortfarande alldeles för destruktiv för mig själv.

Igår blev det så skrikande tydligt.
När jag berättade om en del episoder under de senaste veckorna.

Som sagt, jag lyssnade upprepade gånger på ”One summer” med Daryl Braithwaite,
samt David Guetta och Kelly Rowlands ”When love takes over” på vägen hem.

Om och om igen, för de 2 låtarna får mig alltid på glatt humör.

Förutom igår.
Igår kände jag allvaret, och innebörden av mycket.

Helt plötsligt fick jag ännu bättre ord och förklaringar på varför
jag så gärna dricker mig berusad.
Helt plötsligt drogs mitt huvud burdust loss ur sanden, då det gäller
den gränslöshet som skadar.

Den kärlek och omsorg jag inte känner för mig sjäv.

Absolut att vi pratade om mönster som krockar, men min rädsla att inte vara medräknad
gör att jag backar, då jag blir utsatt. Samlar på mig. Det som blir kvar inom mig.
Vilket inte leder til något bra. Tvärtom.

Jag måste ha en egen röst.
Inför mig själv, om inte annat.
Att svälja gång på gång, och försöka komma på rimliga förklaringar till
andras beteende, bara för att förstå det oförståbara, det är
inte hälsosamt.

Det knäcker hela mig.

Jag förändras som ni vet, och har gjort så under 11 månaders tid.
Min kropp har blivit annorlunda.
Det är inte bara kroppen som förändras av en sådan viktnedgångsresa,
min person förändras också.
Jag vet inte exakt hur, eftersom det är svårt att granska mig själv,
men jag är övertygad om att en personlig förändring sker parallellt med
den fysiska förändringen.

All förändring är besvärlig.
Såväl för mig som förändras, men framför allt för de som finns i min
direkta närhet.
Invanda mönster bryts.
Förvirring skapas, samt en vilja att få tillbaka allt till det
gamla vanliga. Invanda.

Givetvis framkallar jag sådant hos de som finns i min närhet.
För jag är inte densamma längre.

Min kropp är helt annorlunda, vilket som sagt också speglar av
sig i min personlighet.
Samt att senaste årets arbete på Kliniken har gjort mitt sätt och mina
tankar annorlunda.

Vilket inte är helt lätt för min omgivning.
Eller lätt för mig själv helle, för den delen.

Igår blev jag bara så oerhört trött på allt.
Behovet av att lägga mig under täcket och gömma mig blev enormt.

Jag kände igår att jag inte riktigt orkar mer.
Fast vad är alternativet?
Precis, bara att fortsätta framåt alltså.

Precis i helgen hade jag velat dricka lite goda drinkar, släppt lös
mitt annars så kontrollerade sinne, låta det sväva iväg.
Känna hur mycket jag trivs med mig själv, och trivs med andra.

Nu vet jag att det inte är en bra idé.
Nu vet jag varför det inte är en bra idé.
Vilket gör mig förbannad.
För jag vill komma bort från mig själv ett tag.
Jag vill skratta bekymmersfritt.
Jag vill utan att oroa mig kunna säga både ja och nej till
saker jag tycker ja och nej om.

Fan, fan, fan.

Nu sitter jag istället här och känner mig trött som satan.
Frustrerad, liksom berövad på det som riktigt släppte
mig helt fri.

Jag lyssnade igår.
Jag förstod till fullo vad K och L sa.
Vad de varnade för. Vad de förklarade för mig.

Jag vet att de har rätt.
Viket gör mig sorgsen. Och trött.

Hade jag verkligen inte kommit längre?
Har jag lurat mig själv?
Trott att jag kommit längre i min utveckling, fast jag står kvar?

Att jag inte såg själv att jag använder alkohol på samma sätt som
godis, kakor, bullar, chips och all annan skit.

Alkohol tillhör, i mitt liv, helger och ledighet.
Tack och lov.
Jag inser att isen är oerhört tunn under mina fötter här.

Allt ätbart jag stoppat i mig för att stå ut med mig själv,
kunde jag använda mig av varenda dag.
Alkohol är endast för helg eller ledighet.

Jag dricker en gång per helg.
Inte egentligen direkt uppseendeväckande ofta.
Men i mitt fall blir det direkt farligt.
För syftet och mönstret är exakt detsamma, som när jag
tidigare missbrukat allt ätbart.

Att komma bort från mig själv.
För att stå ut med mig själv.
När jag inte är mig själv längre, mår jag så underbart, fantastiskt bra.

Vilket gör mitt sätt att dricka alkohol destruktivt.

Vilket gör att om jag inte är varsam här, då finns en enorm risk att
jag börjar använda det långt fler dagar än helgdagar.

Nu har de skräckslagna känslorna lagt sig.

Jag känner mig inte rädd längre.

Däremot förstod jag. Kristallklart.

Jag har ett allvarligt problem med mig själv.
Det är oerhört destruktivt.

Nu om något, förstår jag på ett helt annat sätt, vikten
av orden ”att arbeta med gränssättning”.
Jag trodde jag förstod innan, men efter igår har det fått
en betydligt större betydelse.

Det är av största vikt att skapa en känsla av egenvärde.
Ett värde inför mig själv, som känns tillräckligt viktigt
att värna om. Vara rädd om. Stå upp för.

I såväl smått som stort.

Skapar jag inte det, ja då kommer jag att använda mig av
olika saker för att hitta en ventil.
Något jag mår bra av, så starkt, att jag för ett litet
tag slutar känna det värdelösa inuti mig.

Det som är öppet för andra att trampa på, håna, förlöjliga
och förminska.

Satans helvete så trött jag blir.
Tar det verkligen aldrig slut det här?

Det är hopplösheten i mig som skriver detta inlägg.

Låt mig bara få ett par dagar på mig att hämta mig.