Er Cicci är på väg hemåt.
I skrivande stund halvligger jag tvärsöver 2 fåtöljer i sittvagnskupén.
Lyssnar på musik. Bloggar.
Min bubbla mitt ibland.
Jag har Linda i samma position på andra sidan bordet vi har emellan oss.
Hon läser en bok i godan ro.
Jag kikar på henne med jämna mellanrum.
Hon är fin. Jag gillar henne.
Hon har visat sig vara väldigt kul att resa med.
Över sina ben har hon lagt sin hoodie med den svartgula färgen och de omisskänliga bokstäverna som stavar Skellefteå.
Tåget vi åker med går till Boden.
Vilket gör att det lär finnas gott om Lulefolk och Bodensare här.
Linda konstaterade lite krasst att det vore en fördel om det var fler Bodensare än Lulefolk bland resenärerna.
För Bodensarna är Skellefteanhängare.
Fick jag förklarat för mig när jag tittade frågande på henne efter det uttalandet.
Jag har alltså spenderat denna Stockholmsvistelse med två inbitna AIK:are.
Japp, Linda och Camilla kan det här med svartgul lojalitet. Vi snackar halsdukar, matchtröjor och hoodies.
De är insatta i spelet och spelarna. Jag blir impomerad.
Mitt inlägg i debatten var litet, som ni alla förstår.
Därför var det en mycket stolt jag som deklarerade att vi heter AIK.
Att Saik är bandy, hemmahörande i Sandviken.
Och inget annat.
Vilken typ av jord det uttalandet föll i vet jag inte exakt, men jag har det från högsta ort så jag visste att jag inte behövde backa.
(F, jag hade läget under kontroll som du ser! Det var bara mellan dig och mig som innedelen av bandyn schabblades med. Inte i skarpt läge i vardagsrummet på Lidingö. Visst kan vi anse att jag har krånglat mig ur den lilla fadäsen nu? 😉 )
Med det sagt, Bodensare gillar vi alltså på detta tåg.
Men inte Lulebor!
Just nu sitter jag mest och njuter av att vara på väg hem.
Jag längtar hem.
Jag gillar att vara borta. Och jag gillar att komma hem.
Jag längtar efter Alice, min lillgurka. Min supersnorka.
Hon har det bra hos föräldrarna i stugan. Vilket känns bra att veta. Jag har bilder på henne i min mobil som jag kollar på ibland.
Men då längtar jag massor efter henne, så det är bättre att inte titta på dem alls.
I vilket fall.
Igår var det festival.
STHLM Fields.
Som visade sig bli Sveriges största.
Jajamän, 51 863 personer på ett och samma ställe.
Förstår ni hur mycket folk det är?
Gärdet kunde inte ha varit ett bättre ställe för evenemanget.
Galet bra organiserat.
Jag har gästat en hel del stora festivaler och arenaspelningar, men har aldrig varit med om ett så smidigt arrangemang.
Jag ska blogga om festivalen en annan dag.
Då tillägnas hela inlägget den.
För Metallica knäckte ben. Krossade ben, för att vara sanningsenlig.
På bästa tänkbara sätt.
Och Ghost… jag stod som trollbunden.
De slet mig i stycken med sin musik.
I någon sorts euforisk bubbla stod jag och lyssnade till dem.
Men mer om det i det renodlade festivalinlägget.
Jag undrar hur natten inatt blir.
Att jag ska kunna sova håller jag hyfsat otroligt.
Förhoppningsvis någon halvtimme här och där.
Då är jag nöjd.
Linda lär lämna mig relativt tidigt.
Så länge jag känt henne, sedan vi var 4 år närmare bestämt, har hon varit kvällstrött.
Det ihop med att hon kan sova nästan vart som helst får mig att veta redan nu att hon kommer att sova gott om någon timme.
Nåväl. Jag har mycket musik på min telefon.
Det är väldigt trivsamt att sitta tillbakalutad och lyssna sig bort.
Just ja, idag tog jag reda på att jag är en riktigt dålig ursäkt till shoppare.
Idag gästade Anette, Linda och jag Gamla stan och Nacka forum.
Jag spenderade hela 120 kronor gott folk.
Fördelat på spännande och annorlunda affärer som Willys och Teknikmagasinet.
Är det normalt?!
Nåväl.
De här dagarna har vi ätit och druckit väldigt gott.
Umgåtts.
Skrattat väldigt mycket.
Njutit av musik.
Det har varit perfekta dagar.
Tack Camilla och Anette!
Ni har verkligen varit helt suveräna!
Vi kunde inte ha känt oss mer välkomna!
Det har varit grymt kul att få hänga med er!
Och nu är jag alltså redo att komma hem.
Väldigt redo.
Med det önskar jag oss alla
en härlig lördagskväll!