I´m taking a ride with my best friend.

Ändrade planer hörrni!
Feber brukar leda till det.
Så nej, kvällen i Sofias soffa blir inte ikväll.
Mina planer för morgondagen blir inte heller av.
Förutom gyn.
Gradantalet på termometern som skulle hålla mig därifrån existerar inte.
Punkt.

Just nu sitter jag och knarkar Depeche Mode.
Delar av deras musik från 80-talet ger mig gåshud.
Rakt av.
Av två mycket enkla anledningar.
Jag började nämligen intressera mig på allvar för musik när jag var en sisådär 6-7 år.
Och 1984 var jag en fullblodsälskande musikknarkare.
Jag spelade in låtar från Tracks och från Rockbox.
Jag hade mina kassettband väl katalogiserade.
Jag har helt enkelt älskat musik i hela mitt liv.
Det är sannerligen mitt livs passion.
Och musik från 80-talet, i det här fallet Depeche Mode, får mig att må gott
just för att den påminner mig om bra saker i mitt liv då.
”Shake the disease”, i mina lurar just nu och jag befinner mig genast i mitt flickrum på Vallgatan.
Den påminner mig om mina kompisar. Om saker jag tyckte mycket om.
Den påminner mina vänner i stugan.
Anki, Krille, Camilla, Kicki, Lulle och Malin.
Vickan, älskade syster Yster var givetvis med också.
Fast på den tiden var vi inte alltid lika goda vänner som vi är nu… ehrm… 😉

Jag har problem med minnet från min barndom.
Det finns mycket som liksom suddats ut, jag är i närheten men når dem inte riktigt.
Min hjärnas fiffighet för att överleva en pedofil, har jag fått förklarat för mig
på Kliniken.
Vissa saker finns dock kvar.
Sådär lite på distans. Mer i form av en känsla än faktiska händelser.
Minnen av de otroligt bra vänner jag hade i stugan.
Hur kul vi hade.
Jag känner att vi hade kul. Men jag får inte tag i minnena riktigt.
Förutom när jag ser på foton från då. Det hjälper minnet.
Anki, som jag i vuxen ålder är mycket god vän med, hon och jag har pratat
mycket om vår barndom.
Om minnena från somrar och vintrar i stugan.
Jag tycker om att höra henne berätta om det.
För jag vet att jag också befann mig där.
Många av mina känslor kring barndomen är inte bra känslor.
Men när hon berättar så skrattar jag, för någonstans inom mig svarar
min känsla gentemot det hon berättar.
Som om delar av mitt inre faktiskt minns.
Hon låter mig åka med på hennes minnen.
De ljusar upp mina egna svarta.
Hon kommer för övrigt på min 40-årsfest. Vilket glädjer mig massor.
Hon hör hemma där, i vår stuga.
I bådas vår stuga.
Vi bodde närmaste grannar under precis hela vår uppväxt och under våra tidiga vuxna år.
Ingen är mer hemma där än vad hon är.
Hon har tittat ut över sjön och förundrats över dess skönhet i stort sett
lika många gånger som jag.
Jag ler bara jag tänker på att vi kommer att fira min 40-årsdag ihop.

Den andra anledningen till varför jag går igång totalt på just vissa av
Depeces låter är den starka kopplingen till hårdrock.
Den ligger mycket nära.
Det enda som egentligen skiljer är att det inte finns några distade gitarrer.
Tempot, uppbyggnaden av låtarna och ja herregud allt är hårdrock.
På allvar.
Men ändå inte.
Och det är detta ”ändå inte” som jag går igång totalt på när jag låter deras musik
fylla hela mitt huvud i afton.
Lyssna bara på ”Never let me down again” och ”Stripped”.
Herregud så hårdrock. Fast i synthversion.
Så galet bra!

Det får vilken feberkväll som helst att kännas helt okej trots att
jag var tvungen att prova febern på ett mycket obehagligt och gammaldags sätt.

Vi hörs i morgon hörrni!
Låt oss alla ha en behaglig måndagskväll!