Spinner vidare på gårdagens inlägg.
Här kommer nämligen ett lysande exempel på det jag försökte göra
förståeligt igår.
Jag gillar Twilight-sagan. Massor.
Som en del av oss vet går sista filmen alldeles nu på bio.
Jag är inte den som vågar gå på bio själv, och Jörgen skulle jag få muta
med en språnkansch ny skoter innan han ens skulle överväga i tanken att spendera
två timmar på bio till den filmen.
Så att se den på bio kändes alltså uteslutet, och jag tänkte att den kommer
ut på dvd så småningom, jag ser den då istället.
Samtidigt har jag en kompis som jag vet är precis lika förtjust i filmerna som jag är.
Men tanken att fråga henne om hon vill gå med mig och se den existerar inte.
Eller jo, för en sekund drar den förbi huvudet.
För att genast bli nedtystad av att hon har andra kompisar hon ju hellre går och
ser den med. Det klart hon inte vill se den med mig.
Såhär tänker jag, i nuläge. Om mig själv och om andra.
Jag frågar inte andra, för jag utgår från att få ett nej.
Jag förstår rent intellektuellt att jag går miste om MASSOR med roliga, spännande och
intressanta saker att göra ihop med andra.
Men det gör inte att jag tar steget ut att kolla om någon annan är intresserad av att
hänga med på det jag har lust att göra.
Det går bara inte.
Det är absolut totaltvärnit.
I de allra flesta situationer i mitt liv.
Så till den milda grad att jag egentligen aldrig ser det som ett alternativ.
För det passerar så fort i tanken, och tystas ned så oerhört fort av de automatiska tankarna om
hur jag tänker om mig själv, att jag är ointressant, osmart, pinsam att vara med and so on…
Så därför var det aldrig ens på tapeten att jag skulle ha frågat henne om vi skulle
göra slag i saken och gå och njuta av vampyrer och vargar ihop.
Tack och lov är hon strået vassare än vad jag är.
Så hon frågade på det mest naturliga sätt om vi skulle fara ihop.
Som om det är naturligt att fara med mig.
Vilket gör mig glad och förvånad.
För att hon kanske tycker att det blir kul att gå på bio med mig.
Fastän jag är jag.
Det kanske är något fel på henne.
Det borde det nästan vara om hon frivilligt umgås med mig, mal mina tankar iväg med mig.
Eller så är det inget fel med någon av oss.
Utan bara mitt jag som fått ett par smällar för många och inte riktigt
fungerar som det ska. Än.
Och ja, det här handlar om någon jag känner väl.
Och tycker massor om.
Och ändå drar hela min tankecirkus igång.
(Och visst är det något som säger att man inte ska börja en ny mening med och?!)
Det här mina vänner, det här är precis de konsekvenser jag dras med i vuxen ålder,
för något som hände för länge sedan.
Så djupt och galet sitter det.
Jag jobbar hårt och envist på att förända det.