I grusbilarnas sällskap blev jag 20 år igen.

Idag när jag tog en promenad i det soliga vädret kom jag att passera
ett antal lastbilar.
Anläggningsbilar. Tänk er grusbilar.

Hur som helst, de stod i en klunga mer eller mindre, i väntan på
att köra bort snö från en gata i närheten av stan.

Jag fick liksom sicksacka min väg förbi dem.
På så nära håll känns de verkligen stora.
Man känner sig som en myra själv, ungefär.

Jag gillar just dessa anläggningbilar.

När jag var 15 år och började sommarjobba, fick jag jobb i ett
av Skellefteås stora grustag, på den tiden.
Vågen i Långviken.

Det var högkonjunktur på den fronten så det fanns massor med
grusbilar, inte alls som det skulle komma att bli senare.

Hur som helst. Jag trivdes. Otroligt bra.
Trots att jag bara hade karlar som arbetskompisar.

Fast jag var som sagt 15 år och alla var betydligt äldre än vad jag var.

Några år senare, när jag också jobbade i Vågen i Långviken,
ja då fanns det chaufförer i min ålder, några stycken faktiskt.

Mina kompisar tyckte det var kul att hälsa på, som sagt,
det fanns en hel del snygga killar i krokarna.
Både unga och lite äldre.

Jörgen träffade jag för första gången där, fast då var han totalt
ointressant, fastän han hade långt hår.
Lustigt hur den känslan förändrades många år senare.

Jag har gillat dessa lastbilar.
Jag tycker det är hur kul som helst att åka med.
Man sitter så högt upp, bekvämt i sätet.
Får en helt annan överblick av trafiken.
Jag har åkt med Jörgen massor och åter massor med gånger.
Tycker det är precis lika kul varenda gång.

Har provat köra själv för övrigt.
Roligt men skrämmande, inte riktigt min grej, med andra ord.

Jag mådde finfint när jag passerade just dessa bilar idag.
Jag kände mig som 20 år igen.