I kyrkan som en gång i tiden skrämdes lades sista pusselbiten.

Värmen fortsätter.
Och verkar ska göra så ett par dagar till.
Fantastiskt!
Om man gillar sol och värme alltså.
Är du däremot som jag, som inte fungerar som människa i det här varma, ja då är det här hårda dagar för tillfället.
Jag drömmer om hösten, den kalla och klara hösten.
Min favoritårstid.
Ni vet, när röten just gått ur sin period. Då kickar min favoritårstid alla kategorier in.
Och just den drömmer jag om dessa övervarma dagar.
Tacksamt är dock att ha en sjö alldeles vid knuten.
Det gör eventuellt badande till en enkel sak.

Tidigare idag gjordes en del ärenden.
Ett av dem ledde mig till Bureå.
Jag passade på att besöka kyrkan som finns där.
Den är fantastisk. Det har jag alltid tyckt.
Förutom när jag var liten.
Då var jag nämligen hysteriskt rädd för ballongkyrkan, som jag kallade den.
Kyrktornet har en ballongliknande form, vilken fick mig att gråta hysteriskt.
Det gick dock över, och nu är den här kyrkan en av de vackraste jag vet.

Jag tycker om kyrkor överlag.
De är fantastiska.
Jag tycker mycket om atmosfären.
Den är lugn, mjuk, vänlig och andas en vördnad som jag tycker om.
Trots att jag har en mycket liten relation till den tro jag är döpt i.
Det mjuka, vänliga, och vördnadsfulla blir mycket påtagligt de gånger jag stiger innanför en kyrkas portar.
Jag kan sitta länge i en kyrka. Bara andas in det fantastiska med atmosfären.
Njuta av det storslagna. Av det vackra.
Det känslosamma hos mig måste alltid dra djupt efter andan när jag stiger in, just i det ögonblick mina sinnen sköljs igenom av allt det vackra.
Känslorna blir så starka att de vänder över i ett behov av att gråta just i det ögonblicket.
Det var något år sedan jag senast gästade Bureå kyrka.
Dess storslagna skönhet överrumplar mig precis varenda gång.
Jag andades djupt samtidigt som jag lät blicken omfamna allt det vackra.
Den är mörk, den har dramatiska former. Den blir nästan skrämmande och brutal mitt i det vackra.
Det är inte konstig att den tilltalar mig.
Jag stannade kvar länge.
Njöt av att få befinna mig på en så vacker och vördnadsfull plats.
Då jag inte är troende ber jag inte riktigt när jag är i en kyrka.
Däremot fokuseras mina tankar. Jag tror att det jag gör förmodligen har likheter med bön.
Åtminstone vad jag tänker mig att bön är.
Ett samlande av tankar, ett fokuserande. Kanske bara ett vilande och flytande vissa gånger.
Jag tänker mig att jag inte behöver vara troende för att tycka om att fokusera och samla mig just i en kyrka.
Jag tror sådana som jag är välkomna.
Jag hoppas att sådana som jag är välkomna.
Jag ser däremot alltid till att visa den största respekt när jag befinner mig på den här typ av mark.
Jag förstår att byggnader som denna, som existerar i en mängd olika trosuppfattningar är mycket viktiga för den som tror.
Det får mig att bli försiktig och tänka mig för. Så allt jag gör därinne går i linje med den som tror.
Det gör att jag som icke-troende ändå kan få vara välkommen, hoppas jag.

Där satt jag. I lugn och ro. Ingen annan än jag fanns där.
Omsluten av den vackra kyrkan.
Det kändes mycket bra och fantastiskt rätt att befinna sig där i förmiddags.
Jag har tänkt mycket på hjärnsläppen som slängdes på mig igår.
De sista bitarna som inte hade fallit på plats ännu hittades där, mitt i det lugna och vackra.
Jag har tänkt en hel del kring vänskap.
Vad vänskap är för mig. Vilken typ av vänskap jag mår bra av.
Vilken vänskap jag vill omge mig med.
Det här kommer att leda till förändringar.
Förändringar att växa och må bra av, tänker jag mig.
Jag pratade med mina närmaste vänner, med Vickan, om hjärnsläppen igår.
Om vänskap.
Jag fick respons. Samma respons faktiskt, från samtliga. Bara i tre olika format.
Vickan pratade länge, reflekterande och analyserande. Klockren som alltid.
Att hon har en bakgrund som kurator gör henne väldigt skicklig på kartläggning.
Erika skrev två meningar. Innehållandes sammanlagt endast fyra ord.
Jag vet ingen som är så skicklig på att sammanfatta med ett minimalt antal ord.
Katta meddelade att den långa tystnaden inte berodde på att hon ignorerade mig, utan på att hon var mållös.
Att hon skulle återkomma. Hahahaha, hon är bara så jävla skön.

Läst och lyssnat till dem insåg jag att de har mycket liknande åsikter som varandra.
Och som mig.
Samma typ av värdegrund.
Är det något jag vill eller behöver prata om vänder jag mig med fördel till dem.
Av den enkla anledningen att de är trygga i sig själva.
Vilket avspeglas i hur de tänker. Om världen. Om människor.
De känner sitt eget värde. Och de känner andras värde.
Vilket gör att de har ett varmt och vänligt sätt att se på världen.
Många är ämnena och sakerna vi pratat och bollat under åren.
Deras självkänsla gör dem bra att prata med.
Deras trygghet i sig själva gör att deras svar inte är baserade eller färgade av någon rädsla.
Där skiljer sig de rejält från mig.
Jag har levt mitt liv med en enorm rädsla för väldigt mycket.
Särskilt för att förlora människor, eller för att bli bortvald.
Rädslan blir en enorm och mycket destruktiv drivkraft.
Som fått mig att ta alltför många dåliga beslut i mitt liv.
Att då ha människor i mitt liv som inte drivs av just denna rädsla har varit, och är, väldigt positivt.
Det har betytt mycket för mig.
Låt mig bjuda på Kattas ord, vilket hon är okej med att jag gör, by the way.
Jag tycker om hennes sätt att se på det hela.

”Jag har en kompis som kom till mig en gång med ett liknande problem.
Hennes kompis ”ställde krav” på hennes vänskap.
Jag sa att jag resonerar såhär: är man i en kärleksrelation så är det ett givande och tagande, ibland så får man kompromissa för att ha kvar sin pojkvän/flickvän i sitt liv.
En vänskapsrelation däremot ska vara kravlös. En riktig vän kommer och går i ens liv beroende på hur livet ser ut just då. Blir man till exempel bortvald av en riktig vän under en period så är det inte av elakhet från dennes sida, utan för att personen behöver det just då.
Sårad kan man alltid bli, men börjar du ställa krav på en vänskap har du just börjat gräva dess grav.”

Hon och jag har pratat om det här tidigare. Många gånger genom åren.
Om vänskap.
Hon och jag använder olika ord, men känslan, andemeningen med dem, är i mångt och mycket densamma.
Människovänlighet. Värme. Förståelse. Acceptans. Respekt.
Mixat med en rejäl jävla dos av humor och roligheter.
Det är sättet jag tycker om vänskap på.
Som jag vill ha. Som jag vill ge.

Nåväl, nog pratat om kyrkor och om vänskap.
Jag håller på att svettas ihjäl.
Min tröja är helt blöt och min hud är klibbig.
Om ofräschheten hade ett ansikte skulle det vara mitt för tillfället.
Inget, och då menar jag absolut inget, känns fräscht med mig.
Jag är genomkokt, svettig, seg i huvudet och orkeslös.
Charmigt. Not.
Ett bad ska strax gå av stapeln. Igen. Jajamän, idag badas det minsann.
Bara för att få ner kroppstemperaturen.
Och för att få igång hjärnan en smula.

Sista dagen och kvällen med Vickan och Mark är pågående.
Det känns okej. Jag är förberedd för morgondagen.
Jag gissar att det är värmen som bedövar alla sinnen för närvarande.
Det kanske inte är så dumt med värme i det här läget likafullt.
Hahaha, vem hade kunnat ana att 30 grader och solsken skulle innebära något positivt överhuvudtaget?!
I morgon klockan 9 skiljs våra vägar för en lång tid framöver.
Efter det klockslaget kan det tänkas att jag inte är människa på ett tag.
Att jag blir ledsen och slutar fungera.
Tacksamt nog har bilen ingen AC.
I vanliga fall är det döden dessa dagar, men i morgon kommer avsaknaden av den att hjälpa mig finfint.
Jag kan garantera er att färden till och från Umeå inte kommer att kännas speciellt sentimental. Den kommer mest bara att kännas galet varm.
På det där sättet då inget annat än längtan efter en kall dusch existerar.
Men tja, när den duschen, efter hemkomst, alltså är gjord…
Då kan det hända att jag går in i en bubbla.
Där jag blir ledsen. Och slutar fungera.
Men ha överseende. Jag återkommer självklart till livet.
Förhoppningsvis lämnar jag det aldrig ens.
Vilket jag ska jobba hårt på.

Bjuder på en bild av Vickan och Mark från tidigare idag.
Termometern visade då 30 grader i skuggan.
Observera att de jobbar i solen.
I solen.
Kort efter gick vi ner och badade, igen.