I morgon kommer hösten.

Måndag.
Jag är nog fortfarande lite dygnvill…
Det började trassla för några veckor sedan då det var en storstadstripp
samt en hel del röda dagar som totalt förvirrade min veckorytm.
Så numera vet jag knappt vad det är för dag…
Måndag säger min almanacka mig.
Helt okej faktiskt, nedräkning till semestern är officiellt inledd.
Och sådant gillas skarpt!

Idag gjordes ett mycket bra pass på gymmet.
Jajamän, nu går det framåt.
Det ändrade upplägget fick det att lossna.
Men mer om det vid ett annat tillfälle.
Huvudsaken var att jag kände mig totalt genomkörd (läs överkörd) när jag
var klar. Vilket jag gjorde, mission accomplished.
Det är liksom den bästa känsla ever. Trött men samtidigt glad som fasen.
Haha, jajamän det gillas.

Förutom gymmet har det arbetats samt ätits lunch med vän.
En väldigt bra dag har det varit, so far.

I afton kommer jag att ta itu med en del mejl och sms som jag
av någon oförklarlig anledning liksom inte ägnat mig åt.

Jag hann svara på ett mejl i morse innan min första kund, vilket kändes bra.
För jag gillar ju att skriva, så både mejl och sms är kul grejer.
´Vilket får mig att faktiskt undra varför jag i hela friden inte bara
sätter mig ner och skriver, utan liksom skjuter upp det.

För sånt stressar.
Oerhört.
Att veta att jag borde svara på dem.
Framför allt så gillar jag ju att få dem, och väldigt mycket även att svara på dem.
Det är som att jag tappar fart om jag inte svarar på dem det första dygnet.
För gör jag inte det, ja då kan det gå dagar och veckor innan jag
får tummen ur.
Vilket både stressar och irriterar mig.
Och ikväll ska jag sätta mig ner med bra musik i lurarna och skriva.
Blir kul.

Jag jobbar nämligen aktivt på att göra mig av med de stressmoment som finns
omkring mig.
Det är inte många, men jag siktar på att eliminera precis samtliga.
Det är i allra högsta grad realistiskt.
Det finns ingen anledning att ha stressmoment omkring sig.
Om man inte trivs med det upplägget, givetvis.
Jag menar, de flesta av oss arbetar väl aldrig så effektivt som innan en deadline?
Exakt, precis så är jag också.
Men det är skillnad mellan uppgifter att utföra och nöjen.
Väldigt stor skillnad.
Så en annan typ av prioritering ska jag jobba mig fram till för
att få bort delar som gnager och som stressar.
Så jag känner glädjen inför de sakerna igen, på samma sätt som jag gjort tidigare.

Sedan, en annan sak som har börjat riva i mig.
Som jag inte längre kan blunda för är att i morgon är det tisdag.
No shit Sherlock, tänker kanske någon av er nu, det säger du inte?
Men jo, förutom vanlig tisdag mitt i en arbetsvecka så ska jag träffa Laget.
Det som nyss var hundra dagar bort, är helt plötsligt i morgon.
Japp, vi ska börja ta itu med ätproblematiken.
Om jag känner mig upplagd?
Nej.
Om jag sa något annat så ljög jag.

Jag mår nämligen bra såhär.
När jag kör på shaker, samt äter middag på helgerna.
Och ibland lunch mitt i veckan.
Jag mår så jävulskt bra. Jag känner mig pigg, stark och fokuserad.
Vilket ju är precis så jag vill känna mig.

Men nej, jag vet ju att det här är en ätstörningsgrej jag pysslar på med
så oavsett om jag mår mitt absolut bästa just nu så är det inte hälsosamt.
Så i morgon drar vi igång. Och jag kommer att vara redo.
Det kanske tar ett tag, men så får det vara.
jag har ju hållit på med det här sedan i tonåren, så jag förväntar mig ingen
egentlig quick-fix på det här.
Men samtidigt är jag relativt säker på att ångestproblematiken kring det hela
på inget sätt är svår.
Utan jag tror det är en rädsla för rädslan.
För att tappa kontrollen. Som jag alltid gjort tidigare.
Men som det inte egentligen borde var någon överhängande risk att göra,
för jag är inte ångestdriven som tidigare.
Alls.
Tvärtom.
Jag tänker mig att det senaste årets framsteg borde visa sig även här, när vi
börjar bena i det.
Därför känner jag mig tryggt förvissad om att det här kommer att gå bra.
Men det betyder inte att Laget och jag kommer att vara vänner igenom det här.
Haha, nej ni, knappast.
En tjurig Degerman lär visa sig.
När jag blir provocerad eller utmanad där jag inte riktigt fixar det, då kan
det tänkas att jag visar prov på mitt allra mest besvärliga jag.
Men även det brukar de hantera fint Laget.
Och vi brukar alltid hitta till gemensam mark.
Där jag kan stå stabilt utan att förlora mig själv totalt, vilket gör att den
tjuriga och totalt osammarbetsvilliga jag inte längre visar sig.

Ni hör hur jag peppar mig själv här va?
Vilket är ett måste.
För jag känner mig lite orolig. Eller rättare sagt osäker.
Det blir okänd och ny mark i morgon.
Jag har inte den blekaste aning om hur K och L tänkt sig upplägget nämligen.

Att jag sedan köpte en förpackning Modifast idag säger också sitt till
att jag inte riktigt är redo.
Skulle jag börja äta 7 mål per dag vanlig mat, ja ni, då kommer ångesten
förmodligen att få mig att blir riktigt destruktiv.
Jag hanterar den i rimliga doser. I rimliga nivåer.
Då fungerar jag rätt okej. Och det är så jag tänker mig det hela.
Att öka antalet vanliga måltider, utan att ångesten får mig att börja agera.

Idag är jag mycket nöjd med.
Jag har ätit vanlig lunch och kommer att äta vanlig middag. En måndag!
Det är stora saker.
Det är förändring i sig. Och jag hoppas att det kommer att kännas bra.
Även när jag svalt sista middagstuggan.
Det här kommer att gå fint.
VISST?!!

Sådär ja, nu är middagen intagen.
Hade rester av både lax och pasta och vad passar bättre då än att göra slag i
saken laxpasta mig till middag?
Recept ni hittar här.
(Jag bytte ut creme fraichen mot Milda Mat Extra lätt & fyllig 4 %.)
Det blev väldigt gott.

Jag insåg två saker under middagen.
1. Jag är rädd för den mätta känslan.
2. Jag vill gärna ha den mätta känslan.
Det är en kombo som inte är ultimat.
Det skapar motstridiga känslor.

För att skapa den mätta känslan utan att direkt äta sig till den finns
givetvis ett mycket enkelt trick.
Att äta långsamt.
Yepp, det stämmer.
Det är däremot inte speciellt kul. Nix, Mat som man gärna vill äta i någon typ
av normal takt, tänk er att då dra ut på det i 20 minuter.
Det låter kanske inte mycket, men tro mig, de flesta av oss äter vår middag
på 10 minuter. 15 minuter max.
Och jag, som äter mindre portioner, att dra ut på det i 20 minuter…
Jag antar att jag får ställa irritationsmomentet av att snigla i sig maten
mot att få en hyfsad mättnadskänsla.

Idag gick det lite sisådär med den saken.
Jag åt på 15 minuter. Och var inte mätt alls.
Så jag tog en halv husmans. Jag gillar av någon anledning att avsluta en
måltid med smaken av husmans.
Den halvan blev en halva till…
En hel skiva husmans blev det, som jag egentligen inte planerat för.
(45 kalorier, plus de kalorierna som smöret ger.)
Och jajamän, nu började ångesten komma.
Till det tog jag en stor sked pasta med pastasås ur kastrullen innan jag
var klar…

Det här kanske låter som ingenting för dig som läser.
Men låt mig vara kristallklar här, det är allt utom ingenting för mig.
Det här är blodigt allvar.
Det är liksom en försmak av vad som skulle kunna innebära att tappa kontrollen.
Just då känns det precis så.

Fast nu, 45 minuter efter avslutad middag har jag inte någon större ångest kvar.
Tacksamt!
Fast det kanske beror mer på att jag istället för att ta en 45 minuters runda i
skogen (som jag gör när jag kört ett pass på gymmet samma dag) bestämt mig
för att köra 65 minuter istället.
Det blir liksom mitt sätt att hantera att jag åt mer än jag tänkt mig.
Sunt?

Hahahaha, jag blir fan trött bara jag skriver om det här.
Förstår ni nu varför det är så enkelt att köra på shaker?!
Precis, jag behöver inte bry mig, jag behöver bara äta (dricka) dem och
sedan är allt klart.
Inte som nu, när jag undrar hur många kalorier jag kan tänkas ha fått i mig.
För jag vet inte.
Jag varken vägde eller mätte något av det jag åt.
Receptet var ett helt nytt sådant och jag höftade en del.
Så nu har jag ingen aning…

Vilket i sin tur ledde till att jag började googla 5:2 recept.
För de recepten är märkta med kaloriinnehåll.
Sedan att de ligger lite väl lågt i energiinnehåll-synpunkt för mig, tja
det må vara hänt, jag tar hellre det än att inte veta alls.
Vilket jävla cirkus.
Inte undra på att jag vill få hjälp med det här.
För det här är inget sätt at leva på.
Fullgott alltså. I mina ögon.

Jag var till och med tvungen att gå till spegeln efter avslutad måltid
bara för att försäkra mig om att blodådrorna fortfarande syns på min högerarm.
(Vänsterarmen är tatuerad så där syns ingenting av några blodådror.)
De står ut sådär underbart, och varje gång jag ser dem så mår jag jäkligt bra.
Det är nämligen 1 av 2 tecken på smalhet som jag letar hos mig själv.
Jag har till och med skrivit ett inlägg om det, hahahaha, jajamän,
här hittar ni det.

Nej, jag är inte frisk. Tro mig, jag vet.
Och i morgon börjar jag göra något åt det.

Hur i helvete ska det gå?