Vilken afton.
Vädret är strålande, jag sitter, läs halvligger, i en solstol
på stranden.
Har lite skugga på mig från trädet bredvid mig, vilket uppgraderar
det hela från behagligt till ultimat.
I alla fall, nu har jag hintat länge nog om inlägget som ska handla
om att umgås med vänner, som inte är mina, utan som är någon annans.
Nämligen mina vänners vänner.
Vissa gånger är det kul. Riktigt kul.
Andra gånger är det mer krävande, och följaktligen inte fullt så kul.
Vad skiljer dem åt? Gång från annan, alltså?
Känner jag mina vänners vänner eller är det första gången vi träffas?
Vi kan vara totala främlingar, och vi kan vara bekanta sedan många år tillbaka, men utan att ha tagit
klivet upp och blivit vänner.
Att det helt enkelt passar oss bra att stanna vid att vara bekanta.
Då är det oerhört lätt att smälta in och trivas.
En annan faktor som avgör är hur nyfiken jag känner mig på att lära känna mina vänners vänner.
Samt hur nyfikna de är på att lära känna mig.
Det är riktigt kul när intresset är ömsesidigt.
Är det alkohol inblandat?
Ja då är ju saken så gott som klar.
Alkohol har en del mycket fina effekter. En del av dem kommer
onekligen till sin rätt i sammanhang med vänners vänner.
Det är min erfarenhet i alla fall.
Hur väl känner de andra varandra?
Är det en tight grupp blir det lätt många interna skämt,
halvsagda meningar som följs av gapskratt eftersom gruppen redan kan bakgrundshistorien.
Det blir ofta mycket prat om gemensamma kompisar.
Eller är det en grupp som inte är fullt lika tight, då öppnar det utan tvekan upp för att snabbt smälta in.
Så vänners vänner kan vara absolut störtsköna att umgås med.
Det lysande exemplet på det är gårkvällens konstellation.
Jag har träffat dem många gånger under ca 13 års tid.
Såväl som vid nyktra tillställningar som mindre nyktra sådana.
Jargongen är rå och hjärtlig.
Hela gruppen umgås inte aktivt, vilket gör att jag inte är
den enda som inte känner till interna skämt eller hela bakgrundshistorien.
Därför tas alltid hela historien, så samtliga får en chans
att hänga med.
Och de är, sist men inte minst, väldigt välkomnande mot mig.
Denna ovan nämnda mix gör det fantastiskt roligt att umgås
med vänners vänner.
Visst, jag är lite spänd.
Inte helt avslappnad i början.
Jag är lite glättigare än vad jag är i vanliga fall.
Men inte på ett sätt som stör mig, eller får mig att känna mig
som fejk.
Det finns däremot en hel del gånger, i andra grupperingar, då jag anländer sedvanligt nervös, men där det nervösa inte släpper.
Där kroppen stelnar, blir hård och spänd.
Där min röst antar ett litet annorlunda tonfall.
Vem vet, kanske är även stämbanden nervöst spända?
Gånger då en kväll känns som ett maratonlopp.
Och när jag till sist kan skiljas från sällskapet blir både oerhört trött, och får en dundrande huvudvärk.
Sådana gånger är kanske lite mindre trevliga.
Att inte kunna slappna av och känna mig naturlig.
Utan hela tiden påminnas av en kropp som protesterar på
alla tänkbara sätt.
I kombination med MINST 32 automatiska tankar, om hur ointressant
de måste tycka att jag är, trist, humorbefriad, ointelligent och ful.
Ja, ni förstår själva att det är svårt att vara avslappnad och känna sig som en i gänget under ett sådant anfall av djävliga tankar.
Sedan finns det ett även ett moment med vänners vänner som jag kan få lite lätt ångest över.
Det gäller vänners vänner som jag stiftat bekantskap med sedan tidigare.
Eftersom vi träffats tidigare, och känner varandra en smula, åtminstone har vi pratats vid tidigare, vilket gör att vi rimligtvis borde veta en del om varandra.
Beroende på hur många gånger vi träffats givetvis.
Vad vi heter i efternamn, familjestatus, vad vi arbetar med är klassiker.
Nu har jag både lätt för att komma ihåg, och framför allt lätt för att improvisera.
Men ändå. Är jag inte helt närvarande när vi pratar finns överhängande risk för att jag glömmer.
Vilket stressar mig.
Av den anledningen är ibland vänners vänner, som jag träffar för
första gången, nog så enkla att konversera med.
Jag föredrar, utan tvekan, att umgås med människor jag redan känner.
Men absolut, att umgås med vänners vänner kan bjuda på mycket
trivsel också.
Jag har utsatt mig för detta, under dessa sex veckor, långt mer än jag gjort på väldigt många år.
Mycket hälsosamt, kan jag tycka.
En positiv bieffekt på en oväntad situation jag inte valt själv.
Mina vänner har sannerligen greppat på vilket sätt jag
fungerar i sammanhang där jag inte känner mig helt bekväm.
De gör verkligen sitt för att jag ska följa med och trivas.
Gillas massor.
Gissa om det berikar!
Detta inlägg är skrivet med mobilen, ha därför
överseende med galna radbrytningar.
Då jag saknar app för Worldpress blir det hyfsat knöligt,
och lite komplicerat, modell omöjligt, att få
inläggen ens i närheten av snygga.
Nåväl.