Ibland missar jag de mest grundläggande saker. Frustrerande!

Jag svarade självsäkert; att de vet de bara, det är inget jag behöver förklara.
Men hur kan de veta det, de läser ju dina ord? Frågade K och L igen.
Men det klart de vet att de inte är dem orden handlar om. Vi är ju goda vänner,
det är ju självklart att de fattar att texten inte handlar om dem.
Så gick samtalet på Kliniken idag.
Och jag blev frustrerad.
För jag insåg att K och L har rätt. Som vanligt.
Att ta något för givet är inte ultimat.
Det kan leda till många onödiga och inte helt bra situationer.

Det handlar inte om er.

Nära, kära, vänner och bekanta, jag har gjort oss alla en otjänst.
Jag har tagit för givet att mina meningar betyder samma för er som för mig.
Haha, jag ler både förläget, och förfärat när jag inser att jag gått miste om något
så grundläggande viktigt.

Jag har skrivit mig gul och blå om hur jag ler och är vänlig fastän jag hellre
önskar att jag kunde springa skrikande bort från en situation.
Och här tar jag för givet att du ska känna och veta att det inte är just
dig jag menar.
Att det inte är mötet mellan dig och mig jag syftar på.
Kanske kändes det roligt och genuint när vi sprang på varandra och att du hade
en riktigt glad känsla av vårt möte när vi skiljs.
Men så läser ni mina ord på bloggen. Där jag gång på gång förklarar samma sak.
Nämligen vilken kameleont jag är, och att jag har en fantastisk förmåga
att få andra att trivas i mitt sällskap, just för att jag speglar dig, smickrar
dig, visar att jag hör dig, och samtidigt inte ger något av mig själv.

Det borde utan tvekan kunna leda till att du undrar om det gäller dig och mig också.
Oavsett hur säker du är på dig själv. Oavsett hur goda vänner vi är.
Herregud.

Jag satt på Kliniken tidigare idag och pratade självsäkert om att mina vänner och
bekanta självklart vet att det inte är om dem jag skriver.
Efter timmen där insåg jag skrikande klart att jag inte kan ta gör givet att ni
ska förstå att det inte är er jag pratar om.
Jag känner mig nästan lite förlägen, jag skäms över att ha missat en så enkel sak.

Jag ska genast sluta upp med att ta för givet att folk i min närhet, inte ens mina
närmsta vänner, läser mina ord på det sätt jag avsåg dem.
Jag skriver min känsla och livet sett ur mina ögon.
Ni har andra känslor och ser livet med andra ögon än mina.
Klart som fan att det vi läser inte har samma betydelse.

Jag ska också jobba vidare, stenhårt, på att göra mina konturer mer synliga.
Och helt enkelt lita på det jag redan vet, att folk gillar mig ändå.
Jag inser att jag förolämpar mina nära vänner genom att berätta här att jag inte kan
vara ärlig ens när det gäller att säga om jag föredrar ris eller pasta till kycklinggrytan.
Att jag alltid vill stryka medhårs för att försäkra mig om er vänskap.

Istället finns risken att jag lämnar mina vänner och bekanta med känslan av att
de aldrig lyckas få mig att lita tillräckligt på våran relation att jag kan slappna av
och faktiskt vara mig själv och visa mina konturer.

Fan, det blir inte bra nu när jag ska sätta ned dagens möte med Laget på print.
Däremot, där och då, var jag helt klart med detta.
Då satt betydelsen av det vi pratade klockrent i mig.
Jag lyssnade och tog in. Funderade, värderade och kom fram till att mitt Lag än en
gång vet vad de pratar om.

Det blir förmodligen ett väldigt splittrat intryck.
Jag försäkrar människor om min osvikliga kärlek och tillit samtidigt som jag berättar
att jag inte kan tacka nej till din alldeles för starkt kryddade köttsoppa av rädsla för
att du inte ska vilja vara med mig.

Vart kan jag boka tid för en lämplig dos lobotomi?

Jag är inte helt kalibrerad med verkligheten då det gäller att sätta gränser,
visa konturera och liknande.
Jag har delvis förstått sambandet hur jag som barn blev kraftigt begränsad i det och
vad det lett till.
Men i nuläge har jag tillräckligt med teori och förståelse för att kunna göra förändringen
likafullt.
Resten kan få ta tid att landa. Jag tänker mig att gruppen jag ska få delta i, den som
handlar om konsekvenser av våld, kommer att skapa en helt annan förståelse hos mig.
Men i väntan på den har jag utan tvekan tillräckligt med kött på benen för att jobba
på förändring.
På förändring till den jag vill vara. Till den jag ser mig själv vara.

Dagens möte med Laget blev en viktig påminnelse. Om tydlighet. Om allas våra olikheter.
Och vikten av att vara tydlig för att undvika olyckliga missförstånd.

Med det sagt.
Jag ber om ursäkt.
För den osäkerhet jag kan ha väckt hos er.
Det har sannerligen aldrig varit min mening.

Jag önskar så att jag hade kunnat skriva ett klockrent inlägg om detta.
Men det kan jag inte. För jag minns inte riktigt hur vi pratade om det på Kliniken idag.
Det känns viktigt att jag ska komma ihåg, men det är det egentligen inte.
Det viktiga är att jag kommer ihåg grundtanken.
Och det gör jag.
Den där jag förstår att det finns sändare och mottagare.
I min blogg blir jag sändaren, och ni som läsare, blir mottagarna.

Jag blir ruskigt frustrerad när jag inte kommer ihåg precis vad vi sa om detta.
Det hade hjälpt, för då hade denna text inte blivit varken rörig eller splittrad.
Nu spretar den åt alla håll, och jag förtydligar mig själv gång på gång i hopp om
att finna rätt ord.

Men i helvete, de klockrena orden kommer inte till mig.
Så ja, ni får hålla till godo med ovan text.
Och min försäkran om att sluta ta för givet att vi ser på situationerna jag skriver om
med samma ögon.

Gissa om jag, mitt i allt det frustrerade, är överlycklig över att tillhöra ett Lag
som hjälper mig med sådant som jag själ inte ser, eller är medveten om.
De är bäst.

Eller vänta, vi är bäst! 🙂