Jag har varit en ickefrekvent bloggare den senaste tiden.
Inte för att jag inte skrivit.
Au contraire.
Jag publicerar bara inte det jag skriver. Längre.
Jag skriver i realtid. Ofta, men givetvis inte alltid.
Realtidstexter innefattar per automatik en hel del känslor, som inlägg funderade över
inte gör på samma sätt.
Det cirkulerar många känslor inom mig dessa veckor.
Allt från glada till arga, ledsna, uppgivna, galna, förväntansfulla.
Till absolut tysta känslor.
Vissa dagar har den avtrubbade känslan varit den rådande.
Den blir rådande då saker och ting känns …
I vilket fall.
Soven på saken känner jag sällan samma sak morgonen efter, vilket gör att mina inlägg
förblir avsedda endast för mig.
Helt okej. Samtidigt som det absolut inte är okej.
Jag pratar med vänner. Jag skriver i tysthet. I nuläge får det räcka.
Jag låter helt enkelt bli att lägga upp mitt liv inför allas åsyn.
Jag har blivit långt mer försiktig med vad jag låter andra läsa, märker jag.
Vilket vissa gånger gör mig fan så förbannad. Då jag liksom fnyser åt mig själv.
Föraktfullt.
När jag inser att jag censurerar mig. På ett sätt som jag i vanliga fall skulle
ge absolut blanka fan i att göra.
Jag är van att prata utifrån vad som fyller mitt hjärta.
Och nu gör jag inte det. Längre.
Inte ett piss faktiskt.
Någonstans på vägen insåg jag fördelarna med att vara mer rädd om mitt privatliv än
jag hittills varit.
Eller förstod jag till sist konsekvenserna av att skriva öppet, privat och personligt?
Jag har i mångt och mycket struntat i dem tidigare.
Vilket absolut försatt mig i en del samtal och situationer som jag inte kunnat förutse
och som jag inte varit förberedd på.
Som jag inte tyckt om.
K och L, Laget, har många gånger pratat med mig om min blogg.
Om vikten av att skydda sig själv. Om vikten av att vara rädd om sig själv.
Jag vet att de har rätt. Jag är fullkomligt medveten om att de har rätt.
För jag har, som sagt, hamnat i situationer då min bloggs berättelser lett
till situationer som jag inte varit beredd på och heller inte velat ha.
Likafullt saknar jag just det sättet att skriva på.
Det våldsamma, nästan vårdslösa sättet.
Där jag förvisso väger mina ord omsorgsfullt, men inte begränsas av tankar om
vad andra ska tycka om mig. I någon större utsträckning åtminstone.
Där jag snudd på medvetet ger långfingret åt människor som sitter på sina höga
hästar och älskar att förfasa sig över andras levene.
Samtidigt som lukten av deras egna omsorgsfullt gömda lik når mig.
Så jag trevar mig fram en smula just nu.
Jobbar på att hitta en balans som passar mig.
Som ger mig tillfredsställelse samtidigt som en viss del av mig behålls i den
privata sfären.
Det är inte jag. Inte på något sätt.
Men med tiden kommer det att bli jag.
Vad det innebär är att jag förmodligen kommer att bli långt mer frispråkig med
mina vänner.
För ventilen måste finnas. Är det inte bloggen som agerar sådan måste någon
annan göra det.
Tur jag har helvetes luttrade vänner.
Inte mycket förvånar dem. Det gillar jag.
Politisk korrekthet är inte min kopp te.
De vänner jag omger mig med har många strängar på sina lyror.
Och högt i tak är utan tvekan vedertaget för dem alla.
Varma hjärtan i kombination med hög toleransnivå borgar för vänskap på det sätt
jag vill ha vänskap.
Jag ger den på så vis, jag får den på så vis.
Kärlek, värme och respekt. Det ni.
I morgon är en viktig dag, för övrigt.
Ni som följde bloggen innan jag nollställde den kanske minns att jag pratat om
teatergruppen UngHästen.
Om samarbetet mellan dem och en grupp på fyra tjejer där jag ingår.
I morgon, under temadagen ”Konsekvenser av våld”, kommer föreställningen
”Just så pass folkvett” att spelas.
Så förutom två fantastiska föreläsare, kommer bråkdelar av våra erfarenheter
att spelas upp.
Mitt framför oss.
Mitt framför alla som är där.
Jag känner mycket inför det.
Det är inte varje dag minutsekvenser och hela episoder av ens liv blir verklighet
mitt framför ens ögon.
UngHästen kommer på eftermiddagen också under en timmes tid att berätta om hur
vårt samarbete sett ut.
Det kommer gissningsvis att vara en riktigt rörd Cicci som lyssnar till det.
Jag gillar dem. Västerbottensteaterns UngHästen.
De är helt fantastiska. Varma och underbara.
Jag, och den fina grupp tjejer jag fått chansen att tillhöra, vi tycker mycket
om dem.
Gång på gång säger vi det till dem.
Annika, David, Malin, Niklas och Stefan.
Vi säger hur tacksamma vi är för chansen att arbeta med dem.
Och varje gång säger de samma underbara ord till oss.
Från början hade jag svårt att ta in deras ord.
Nu har vi hört dem många gånger, och till sist sjönk de in.
Vi tycker att de är fantastiska, och de tycker att vi är lika fantastiska.
K och L, som rätade ut alla de oändliga frågetecken gjorde förståelsen möjlig.
Där vi berättade, men inte kunde göra oss förståddda.
Där klev K och L in och gjorde det oförståbara förståbart.
Vi har alla sannerligen varit ett Lag.
Vi har alla arbetat för samma mål; att skapa förståelse.
Förståelse för hur våld förändrar. Hur våld formar.
Hur konsekvenser av våld ser ut.
På riktigt.
Berättat av riktiga människor, som levt det själv.
Av sådana som jag.
Av sådana som de fina och varma tjejerna jag lärt känna.
Vi vet saker om sådant man sällan pratar om.
Inte endast om våldet i sig. För det är nämligen bara en del i det hela.
Utan om konsekvenserna av det.
I morgon kommer ni som tittar förhoppningsvis att förstå bättre.
En del av mig är nervös.
En annan del är förväntansfull.
En tredje del är helt lugn.
Är du ledig i morgon? Kom då till Nordanåteatern.
Dagen börjar klockan 8.30 och sträcker sig till klockan 17.00.
Fantastiska föreläsare och teater är vad som händer.
Här är länken till programmet.
Kanske är du intresserad av någon av hållplatserna, kanske är du intresserad
av hela dagen.
Biljetter behövs. Dagen är gratis, men biljett krävs då antalet platser är begränsade.
De finns att få tag i på Brinken.
Tidigare idag fanns ett gäng biljetter kvar, jag passade nämligen på att fråga när
jag hämtade ut mina egna.
I Brinkenhuset, Kommunens kundtjänst, det är dit ni går för biljetter.
Låt oss nu sova gott i natt.
Och ni som jobbar då jag själv sover, ha er ett riktigt bra skift.