God kväll!
Jag hade utlovat ett inlägg ikväll om den gränssättning jag gjorde mot min
barndoms pedofil.
Något sådant inlägg kommer inte. I kväll alltså.
Jag är för trött för att kunna få ner det ”på papper” på det sätt jag vill ha det.
Haha, klen ursäkt, men så är det.
Idag har varit en intensiv och bra dag.
Passade på att tanka rejält med energi då jag träffade människovarma Julia.
Vilket behövdes.
Jag har känt mig ruskigt trött de senaste dagarna.
Sovit mer än 12 timmar per natt (vilket mycket sällan händer, jag är hellre en
som sover mellan 5-6 timmar per natt.)
Ibland har jag sovit en stund på aftonen också. Och det händer typ en handfull
gånger per år.
Det började förra veckan, och har följt med in på denna nya vecka också.
Jag har en del saker som stjäl min energi för tillfället.
Jag är fullt medveten om vad det handlar om.
Inlägg om det kommer också under veckan.
Min matproblematik har gjort sig påmind igen.
Jag såg det inte först som ett sådant, alls.
Men nu gör jag det.
Vilket jag både vill och behöver ta itu med.
Jag är i ett läge sedan några veckor tillbaka då jag inte äter som jag ska.
Jag äter för lite.
Alltså ett klart underskott på kalorier men med ett fullgott intag av näring.
Det är inte så komplicerat som det låter, ni kommer att förstå precis vad jag menar.
Och ihop med all den här träningen blir det inte bra.
Eller jag mår bra, det är det som är det förrädiska i det hela.
Jag mår alldeles för bra på det här viset, men jag inser att jag mår bättre av att
vrida det rätt igen.
För så länge jag inte kan blunda för att det handlar om min matproblematik, ja då
mår jag inte bra heller.
Eftersom jag vet att det inte är sunt.
Och det suger energi som fan att veta att jag strax ska göra något åt det.
Men mer om det senare under veckan.
Så påfyllning av energi var välbehövligt.
Mental notering till mig själv, sätt dig inte för att blogga om vettiga saker
vid 23.30-tiden på kvällen.
Det finns klart bättre tidpunkter för sådant.
Vissa inlägg kan för övrigt ta väldigt lång tid att skriva.
Apropå varför gränssättningsinlägget inte kommer ikväll som utlovat.
Yes, en del kan lätt ta 5 timmar att skriva.
Inte 5 timmar på raken, utan att jag liksom börjar på morgonen, pausar för jobb,
skriver lite mer, pausar för träning, för att sedan sätta mig och gör klart på kvällen.
Det är så en del inlägg måste göras. För att jag ska få dem precis som jag vill ha dem.
De blir liksom för intensivt för att skriva allt på ett bräde.
Samt att jag behöver hålla koll på min objektivitet.
Den försvinner lätt om jag sitter och maratonskriver.
Så de inlägg som är känsliga är vridna och vändna på ett antal gånger
innan jag slutligen släpper dem ifrån mig.
Det är mycket som ska kännas rätt innan jag trycker på ”publicera”-knappen.
Ju mer känsligt inlägg desto mer pauser har jag gjort.
Vissa gånger när jag är säker på att jag är färdig med ett sådant inlägg kan
jag ändå välja att sova på saken, för att läsa igenom det en sista gång med en hel
natts sömn emellan.
Jag tycker om att göra det så.
Jag kan likafullt få en galen jävla ångest när jag publicerat vissa inlägg.
Jag lämnar ut mycket av mig själv, det som är privat, det jag ytterst sällan pratar om överhuvudtaget förutom på Kliniken ihop med Laget.
Jag förstår att det kan verka som jag enkelt pratar om det eftersom jag här skriver om
det helt öppet för vem som helst att läsa.
Men det är precis tvärtom.
Jag pratar som regel bara om det här på bloggen.
För här är jag ensam.
Saken är som sådan, att jag ju inte vet vem som läser.
Jag ser er inte.
Utan det här är ord på en skärm för mig.
Först på en vit bakgrund och sedan på den mörkgrå och svarta som är den ni ser.
Det är ord.
Jag har ingen publik på dem för mitt inre.
Givetvis vet jag vissa som läser mina ord.
De som har kommenterat på ett eller annat sätt, de ser jag.
Men de som aldrig ger sig tillkänna med någon kommentar vare sig i bloggen eller
via mejl, de förblir osynliga.
Och de jag vet läser har jag heller aldrig en aning om de faktiskt läser samtliga
inlägg eller hälsar på härinne någon gång utimellanåt sådär.
Jag kan se statistik, men ni är helt anonyma för mig likafullt.
Och jag har inget behov av att veta heller.
Det spelar ingen roll.
Eller jo, självklart spelar det stor roll. Vad sitter jag och ljuger om?!
Jag lägger ju ut det offentligt för att folk ska läsa, så det klart det spelar
stor roll att folk faktiskt läser.
Däremot skrivs inläggen inte för att folk ska läsa dem.
Utan jag skriver dem för mig själv, med den pluseffekt att de blir lästa.
Hänger ni med?
Och självklart vill jag att de ska bli lästa. Både de inlägg fyllda av nonsens och de
som är fyllda med lite mer substans.
För jag vill skapa en förståelse. För vem jag är. Och varför jag är den jag är.
För det kan jag aldrig skapa öga mot öga med någon.
För de inlägg som har lite mer allvarlig karaktär är inte sådant som jag alltså
pratar om bland folk bara sådär.
Då blir bloggen ett mycket bra verktyg för mig att försöka skapa en förståelse.
Utan att måsta säga något. Till någon.
Och förståelse är viktigt.
Kanske inte för er.
Men för mig som levt mitt liv med känslan av att vara ett ufo.
Malplacerad.
Som om jag inte hör hemma.
Inkastad i ett sammanhang som inte har någon rim och reson.
Vilket ju inte syns på mig.
Men hela jag har varit uppfylld av de känslorna.
Då blir förståelse en väldigt viktig sak.
Sedan är det skrivna språket mitt språk.
Där mitt sätt att uttrycka mig kommer till sin mesta rätt.
Det har alltid varit så.
Jag är långt ifrån lika verbal i det verkliga livet. Tro mig på den.
Jag är oftast för blyg för det nämligen.
Min blyghet censurerar mig, hämmar mig.
Vilket jag inte gillar alls.
Tvärtom, det irriterar mig så förbannat.
Det är inte många jag vågar eller ens kan lossa hjärnans begränsningar ihop med.
Men när jag väl gör det, är trygg nog, då roar jag mig oerhört.
Jag gissar att jag gillar den lilla fördröjningen som det skrivna språket ger.
Där jag kan vrida och vända på orden som jag vill.
Att först skriva dem i en mening, för att sekunden senare ta bort hela meningen
och skriva om den, med samma innebörd men med helt andra ord och en helt annan ordföljd.
Liksom bolla med orden, kasta upp dem i luften, se hur de landar.
Samla ihop dem och kasta ut dem igen. Eller lägga dem i en helt annan vinkel
att tittas på.
Jag leker med ord.
De är mina att leka med. Vilket jag mer än gärna gör.
Jag roar mig helt enkelt med dem.
Men tillbaka till där jag nyss var.
Om det här privata och personliga.
Den jag är på bloggen och den jag är privat.
Jag är förvisso inte främmande för att prata om något jag skriver om här,
men jag tar mycket sällan upp något, utan svarar hellre på frågor.
Eller pratar om det först när jag fått någon fråga om det.
Det fungerar bra så.
Mina vänner är helt införstådda med att det inte är känsligt att prata om, om de
har någon fråga eller följdfråga någon dag senare.
Om det är något jag verkligen behöver prata med dem om då det gäller sådant som
jag postar här på bloggen, brukar det gå alldeles utmärkt.
Som ni vet har jag de bästa vänner ett liv kan erbjuda, så givetvis finns de där
om jag behöver prata om något som sliter i mig.
Däremot vet jag inte vilket mått av ärlighet jag kan ha bland folk när jag
pratar med dem i verkliga livet.
Den balansen kan vara knepig även när det gäller mina vänner.
Jag vill verkligen inte förstärka att jag har ett litet annorlunda sätt att
se på världen. Det räcker gott med hur det kommer fram här.
Utan jag vill smälta in. Verkligen. Vilket gör det svårt att veta hur öppen
och ärlig jag kan vara i det verkliga livet.
Här på bloggen kan jag nämligen förklara även det som i det närmaste är
omlöjligt att förklara.
För jag kan använda ord på ett omsorgsfullt sätt, som ökar chanserna att den som
läser ska förstå.
I det verkliga livet finns inte de möjligheterna.
Så när jag är öppen med hur jag tänker kring vissa saker, särskilt då det gäller
min matproblematik, då inser jag själv att jag låter som om jag tappat förståndet.
Men skrivet om det här skulle jag lyckas göra även det helt absurt galna till något
som går att förstå.
Med ord på en skärm har jag i alla fall skuggan av en chans att göra min logik
logisk även för den som inte har mitt sjukt skruvade sätt att se det på.
Tror jag.
Hoppas jag, i alla fall.
Med det sagt, en del lite mörkare inlägg eller sådana med smulans mer substans
än detta, kommer att dyka upp under veckan.
De är påbörjade, men ska arbetas på tidigare än strax före midnatt. 🙂
God natt på er.
Eller god morgon, till dig som läser det här först i morgon bitti.