Inför Dig kan jag vara.

Jag längtar efter dig massor!
Tänkte på dig idag, då jag har svettats floder i stugan. Det var typ 24
grader och sol.
Snudd på outhärdligt, jag var tvungen att vara inomhus.
Hur du överlever i 35-gradig värme och grym luftfuktighet, det övergår mitt förstånd!

Tack för ditt mail!
Jag har läst det en sisådär 15 gånger.
Det hjälpte en hel del, vet du.
Jag kände mig älskad precis när jag behövde det som bäst.

Tack för att du reflekterade, för att du berättade hur du upplevt Jörgens och
mitt förhållande.
Hur du har uppfattat mig som ena delen i en par-relation.
Det var smärtsamt att läsa. Mycket.
Och väldigt användbart.

Det tog mig framåt på ett sätt som behövdes väldigt mycket precis när det landande
i min inkorg.

Jag hade en riktig dipp förra helgen, hade fastnat i en massa tankar om hur jag skulle
ha gjort annorlunda, och vad jag kunde ha förändrat för att det skulle ha fungerat.

Då dök ditt mail upp i helt rätt i tid. Jag läste det söndag morgon, vilket blev
upptaktentill att mitt mörka sinne blev klart ljusare.

Ditt mail satte perspektiv på saker och ting.

Tack för alla dina underbara ord! Gissa om de värmde fantastiskt.
Att du bryr dig så mycket om mig. De fick mig att bli smulans sentimental, vet du!
Och känna att jag är otroligt lyckligt lottad som har dig i mitt liv!

Som du sett på min blogg har jag mått förvånansvärt bra.
Jag trodde först jag var i någon typ av chocktillstånd, att läget liksom inte
gått upp för mig.
Jag blev vansinnigt rädd för att krascha, att chocktillståndet skulle släppa och
jag skulle falla ner till botten av något svart hål.
Och bli kvar där en lång tid framöver.

Så blev det alltså inte.
Vilket har förvånat och förbryllat mig en hel del.

Samma söndag som Jörgen gjorde slut mailade jag till mitt Lag på Kliniken.
Vi har egentligen sommaruppehåll, men i och med min förändrade situation så
återupptog vi kontakten över sommaren.
Jag får träffa dem så mycket jag vill och behöver.
Varje dag, om det var så jag önskade.
Har träffat L 2 gånger i veckan.
Denna vecka blev det 1 gång, för jag kände mig rätt bra med min situation,
så jag ville se om det fungerade med längre intervall mellan träffarna.
Vilket det har gjort.

Ska dit nu på tisdag morgon, vilket känns bra.

De ställer upp på mig till 100 %, jag kunde inte ha bättre folk på mitt Lag.
Jag känner mig väldigt väl omhändertagen.
I nuläge pratar vi egentligen bara om händelser och känslor aktuella för dagen,
mer eller mindre.
Vilket känns bra, för det är mycket som dyker upp i huvudet.
Många, många tankar och känslor som dyker upp eftersom.
Arga, besvikna, ledsna, glada och förhoppningsfulla sådana.

Jag får hjälp att behålla fokus, och sätta saker och ting i sitt rätta perspektiv.

Nu när det är slut börjar de prata till mig lite annorlunda.
De pratar mer som du gör med mig.
Utifrån det jag berättat för dem.
Nu pratar de på ett sätt som inte riktigt hade varit möjligt att göra så länge
vi var tillsammans.
De gör det på ett mjukt och respektfullt sätt.
Jag slipper skämmas eller känna mig dum.
Det är nog pinsamt inför mig själv liksom.
Det upplever jag att de försöker minska.

Jag skäms liksom över att jag behandlat mig själv så kärlekslöst.
Liksom struntat att se till att göra mig själv glad, struntat i att se till att jag
fått det jag mått bra av.
Mått bra av på riktigt.
Utan att jag så gärna velat vara ett ”vi” med honom, att jag hellre tystat det som inte
känts bra bara för att få vara ”vi” med honom.

När Jörgen sa till mig att han hade noll intresse av att arbeta på vår relation,
då lossnade något.
Hela jag mjuknade liksom.
Oron rann av mig, i samma minut.
Precis där vi satt i köket, mitt emot varandra.

Jag hade ju fått hans sms, så jag var införstådd i vad som skulle hända.
Och när han sa det i ord, då blev jag lättad. Nästan glad. Hur fan nu det är möjligt,
Det kom inga tårar, vi pratade och jag drog de praktiska sakerna för min skoter,
biljetter och annat vi hade gemensamt.

Jag kände mig helt lugn.

Jag hade processat hela föregående dag och natt, när jag väl tog upp kärnfrågan
dagen efter.
Om han ville ha en relation med mig eller inte.
Så när det väl var klart att han inte ville ha det, ja då var jag liksom klar.

Jag kände mig lättad när jag åkte från Missen.
Ledsen, men i grund och botten snudd på glad och lättad.

Den känslan höll i sig hela den veckan. Med vissa avbrott för ledsamhet.
Ledsamheten berodde i stort sett mest på min besvikelse över mitt eget agerande.
Att jag svikit mig själv så fatalt.

Det hjälpte även att Jörgen tjafsade en del med mig, på ett sätt som han alltid gör
när saker och ting inte riktigt går som han tänkt sig.
Då kände jag mig än en gång lättad över att veta att jag nu slipper detta.

Sedan vände något, andra veckan sedan det blev slut.
Jag blev mer ledsen, jag började tänka att jag kanske inte alls hade gjort allt
jag kunnat för att det skulle fungera mellan oss.
Jag fastnade i allt jag skulle gjort annorlunda, de misstag jag gjort, osv.
Det fick mig att några dagar vara väldigt låg.
Samt att den kontakt vi hade om våra saker var vänlig, han visade sitt vänliga jag,
vilket fick mig att sakna honom. Väldigt mycket.

Hör du vad jag skriver?!
Han visade vanlig vänlighet, och jag blev alldeles jätteglad och tyckte att han
var en toppenkille.
Hur fan vrickat är inte det… Jag har verkligen tappat allt människovärde.

Jag fick bra hjälp på Kliniken, som sagt, jag fick hjälp att få tillbaka perspektivet.
Där det hör hemma.

Idag, söndag, är det alltså 3 veckor sedan det blev slut.
Jag kan inte förstå att tiden gått så fort!
Jag känner mig mycket bra. Men dippar till och från.
Fastnar i funderingar, undrar vad han gör, om han saknar mig och sådant.

Jag tar inte kontakt med honom. Det är skönt.
Vi ska inte vara vänner. Vi är absolut inte ovänner, men vänner ska vi inte vara.

Senaste veckan har jag kommit på mig själv med att inse att jag inte tänker på honom så
mycket som tidigare.
Det kan gå flera timmar utan att jag tänker på honom.
Känns skitskumt. Jag har ju fokuserat på honom de senaste 14 åren av mitt liv.
11 år i förhållande, och 3 år innan då jag gjorde allt för att han skulle bli kär i mig.

Nu tänker jag på mycket annat istället.
Som hur jag vill att det ska se ut hemma. Vad jag ska göra nästa dag.
Vem jag vill spendera den med osv…
Helt jävla sjukt känns det att inte ha fokus på honom och vår relation!
Jag inser hur mycket tid jag lagt ner på vår relation…

Jag är inte rädd att kraschlanda längre.
L på Kliniken sa direkt vi träffats efter uppbrottet, att det inte skulle
inträffa heller.
Hon förklarade hur det blir när rädslan för något blir större än själva händelsen i sig.
Som du ju vet allt om, har jag varit dödligt rädd för detta uppbrott, men när det
väl kom, då rasade inte min värld.

Det skrämde mig.
Och fick mig att vänta på det totala sammanbrottet.
Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle känna mig lättad, Vickan!

Jag har bitvis mått så otroligt bra under dessa veckor sedan det blev slut.
Jag känner mig intresserad och nyfiken på en hel del saker.
Jag nappar på de förslag som känns intressanta och roliga, samt föreslår för andra
vad jag vill.
Det känns så nytt. Det känns så bra.
Jag har ju inte levt så på många, många år.

Skammen kom just tillbaka nu. Fan också, vilken skit till människa jag varit…
Men ibland kommer, som sagt, sorgen också. Jag gissar att det kommer att vara
såhär under en tid.
Att känslorna kommer att avlösa varandra.

Jag hade verkligen velat att det skulle fungera mellan oss.
Att han skulle tycka om mig.

Men precis som du skrev, kanske är det är en blessing in disguise.
Jag hoppas på det.
Tråkigt, med tanke på alla år jag lagt ner på det.

Bitvis har jag har verkligen inte mått så bra. Inte varit lycklig.
Jag har kämpat så djävla hårt. Och fått så lite tillbaka. Krävt så lite tillbaka.
Av rädsla att han skulle lämna mig om jag hade en röst och ville ha något tillbaka.
Mitt liv har inte varit ultimat. Jag har inte sett till att ge det till mig själv.

Dina reflektioner stämmer överens med min egen känsla och upplevelse.
Så hemskt.
Så fruktansvärt att jag levt mitt liv så… Det gör mig sannerligen ledsen.
Ja, vi har bitvis haft det så himla bra! Och vi har absolut gjort så mycket
roligt ihop.

Men ja, respektlösheten och hans sätt att hålla mig på avstånd för att få
mig att prestera, nej usch…fy fan.
Ibland har han varit ett satans svin.
Jag säger det sällan och aldrig.
Särskilt inte nu när det är slut.
Jag är rädd att folk ska tro att mina ord är sagda av bitterhet nämligen.
Så än en gång håller jag masken och låtsas som ingenting.
Tar det här låtsandes aldrig slut?
Nejdå, jag går inte omkring och är arg jämt, knappt alls egentligen.
Men det känns bara så skönt att få prata om det som varit ”på riktigt”.
På hur det känns. Min egen skam.
Och då kommer även det arga.
Över att ha gett bort mig själv så billigt att jag till sist tappade allt värde,
och gick ta gör given.
På hur förbannat ont det gör att inse, att han jag tycker så mycket om
kände till alla mina svaga punkter, och aldrig tvekade att använda dem.
Hur han visste att jag inte kunde försvara mig eller stå upp för mig själv.
Det är djävligt smärtsamt att se det så. Och får mig att skämmas över den jag är.
Hans och mina mönster. Som hand i handske.
Hans dominanta och själviska drag ihop med min önskan att bli sedd och få höra till.
Inte konstigt att det blev en absolut fullträff. Där våra mönster bara förstärktes.

Därför är det så skönt att skriva till dig, osminkat. Oförställt.

Han har varit en riktigt grym djävla översittare i mångt och mycket.
Spelat ut mig på ett ruskigt utstuderat och elakt sätt.
Kört en massa mindgames med mig. Fått mig att inte veta vilket ben jag skulle stå på.
Kallat mig hjärndöd så många gånger att jag tappat tron på att jag är någon.
Fan, fan, faaaaaan!
Och jag, min djävla idiot som slätat över, kommit med förklaringar, dolt hur ont det gjort.
Han visste precis hur han skulle göra för att det skulle göra ont och för att jag
skulle gå på tå för honom, hans önskningar och hans behov.
Och när jag väl reagerat, då har folk undrat varför jag reagerat, för han
skämtade ju bara.
Ja, klart som fan att folk inte fattade att det var hans sätt att kamouflera det.
Så att ingen skulle förstå vad som försiggick.
Det som gör ruskigt ont är att han sålt ut mig. Speciellt inför sina tjejkompisar,
där han berättat hur tjatig jag är, gnällig, krävande och lat.
Hur han liksom tyckt synd om sig själv inför dem.
Jag tror inte han uppfattat mig så nämligen, men han hade alltid en tendens
att behöva gråta ut för medlidande… hur galet som helst.

Och jag som hållit honom om ryggen. Inte sålt ut honom!
Liksom inför hans mamma och bröder, slätat över hans övertramp, överpresterat så att
deras knackliga relationer inte ska bli sämre.
Sopat både före och efter så att han inte ska göra sig ovän med dem ännu en gång,
på grund av någon skitsak.
Till vilken nytta, när han uppenbarligen sålt ut mig.

Jag min djävla fjant, har spelat med av hjärtans lust.
Och likafullt har jag gjort allt jag kunnat för att få honom att vilja vara i ett
förhållande med mig.
En första klassens dörrmatta, det är jag, din syster i ett nötskal…
Visst är det uppenbart att jag behöver lobotomi?!

Därför är jag glad att du skrev det du uppfattat mellan oss. Det hjälper mig i min
process, att höra att någon faktiskt uppfattat det.
Att det inte är jag som är alldeles för känslig eller ställer orimliga krav.

Jag är framför allt glad att du valde att skriva det så milt. Tack!
Det stärker mig de dagar jag känner att jag skulle ta tillbaka honom om jag blev
given chansen.

Jag kommer säkert att passera många av dessa känslostadier gång på gång.
Trampa ner mig ordentligt bitvis.
Men det kanske är så ett sådant sorgearbete ser ut?

Konstigt att inga tårar kommit.
Ingen förlamande ångest har heller kommit.
Skönt, och samtidigt helt ofattbart.

Jag har publicerat ditt brev på min blogg.
Jag gjorde utan att fråga dig innan. Vilket kanske inte var speciellt schysst.
Jag tyckte du skrev så bra, dina reflektioner var så väl formulerade.
Det brevet hade en perfekt plats i allt som pågår just nu.
Därför tog jag med det.
Jag hoppas verkligen att du är okej med det?

Men nu till dig, LSY.
Du och Mark.
Jag tycker det låter så himla härligt att ni hittat varandra.
Det låter som ni har något riktigt, riktigt bra på gång!
Fantastiskt att höra att du känner dig trygg med honom, och att ni har så mycket
gemensamt.
En liknande syn på saker som känns viktiga för er!
Och att han kommer till PNG, det låter hur bra som helst.
Han såg förövrigt jäkligt bra ut, gillade kortet på honom!
Du låter så glad och lycklig i det du skriver om honom.
Det gör mig jätteglad, ska du veta!

Jag mår så gott när jag tänker på vart du är i livet.
Du gör något du brinner för. Du är på ett ställe där du får göra en skillnad
utöver det vanliga.
Med folk som uppskattar dig.
Du är så driven, så ambitiös och så varm.
Och att du använder alla de sidorna till att förbättra för för kvinnor och barn,
det får mig att tänka att de är så oerhört lyckligt lottade som får chansen att ha dig.

Jag förstår att du får oerhört mycket tillbaka.
Och att du hittar vänner och bekantskaper som gör ditt liv mycket intressant.
Så rikt du lever. Sannerligen.
Därför är det så härligt att du träffat Mark. En person som du själv.
Och att han kommer till Bougainville.

Jag gillade alla kort du skickade förresten!
Däremot kommer jag aldrig någonsin att förstå hur du orkar springa i den värmen
och i den luftfuktigheten.
Löpning är överkurs för mig, och i det klimatet. Nej tack, hjärtinfarkt är inte min grej.
Men vackra vyer, det har du sannerligen, inget snack om saken!

Jag skrattar förövrigt ofta åt din fras att du lärt dig att inte ”sweat the small stuff”.
Jag använder den frasen om och om i mitt huvud, för den är så himla bra.
Det är ju liksom så klockrent!

Jag är för övrigt mycket i stugan.
Sover faktiskt där ibland. Vilket jag inte kunnat göra förr.
Jag har liksom inte känt mig avslappnad nog att stanna kvar där över natten,
även om jag inte skulle till Missen, utan bara vara i stan.

Det är liksom ännu en skillnad som jag märkt.
Att jag känner mig mycket mer avslappnad.
Det är något helt fantastiskt med att ta beslut utifrån det jag själv vill.
Särskilt när jag känner mig avslappnad och trygg nog att faktiskt ta reda på vad
jag själv vill.

Så i stugan är jag en hel del.
Trivs bra med att umgås med mamma.
Mitt tålamod med pappa har ökat.
Jag blir givetvis irriterad på honom ibland, men på det hela taget känns det bra.
Jag irriterar mig inte lika mycket längre, haha, jag gissar han gillar den
förändringen hos mig!

Mitt tålamod har ökat över lag sedan uppbrottet. Skumt, men skönt.
Jag befinner mig alltså på en hyfsat bra plats i livet just nu.
Blir smulans orolig över det, eftersom jag är rädd att sabba mitt bra:iga flyt.
Men ja, ska jag vara helt ärlig så känns det riktigt bra.

Vilket gör mig lika förvånad varje gång jag reflekterar över det.

Tack fina, goa, underbara du för ditt mail.
För dina ord om power, och om vad som är värdigt och ger ett bättre liv.
Tack för att du inte skrev det på ett mer ”elakt” sätt.
Jag förstår att det finns en del arga och irriterade känslor du känner inför Jörgen.
(Och förmodligen inför mig också, huga.)
Du har ju varit med på den här resan sedan start, så det förstår jag mycket väl.
Därför är jag glad över att du tog det försiktigt i mailet.
Det är lite för tidigt för mig än. Som du skrev, det finns en viss lojalitet
kvar fortfarande.
Jag pratar gärna om det vid ett senare tillfälle, då jag processat och bearbetat mer.

Jadu, det här kom att handla i princip uteslutande om mig och mitt liv just nu.
Kanske fick du svepa ett par koppar kaffe för att hålla dig vaken genom alla ord.
Kaffe, finfina grejer! 🙂

Jag vill givetvis höra mer om dig och hur det går för dig där borta.

Vet att jag älskar dig otroligt mycket.
Och jag läser dina ord om och om igen.

C