It doesn´t have to make sense.

Det finns en del saker som gör mitt liv lite mer besvärligt bara genom sin blotta existens.
Låt mig presentera två av dessa.

Glitter.
I alla dess former.
Glittrar det så är det inget för mig.

Där står jag exempelvis på Gallerix, kollandes på en massa fina kort.
Och till min fasa inser att något av dem glittrat ner mina fingrar, trots att jag
omsorgsfullt gjort en glitter-check innan jag tog tag i kortet.
Fasa! Ju mer jag försöker bli av med det ju värre blir det. Letar frenetiskt i fickan
efter något papper att torka av mig på. Vilket resulterar i ett mycket snabbt
spridningsförlopp. Mörker, mörker.

Eller i smink. När jag är på fest och man kramas med folk.
Och helt plötsligt glittrar jag liksom många andra tjejer vackert om kinderna.
Men i mitt fall helt ofrivilligt.
Min goda vän Erika har fattat grejen för länge sedan, så innan vi kramas säger hon alltid:
”Jag har inget glitter på mig”, vilket hon faktiskt aldrig skulle vare sig ljuga eller skämta om.
Vissa saker skämtar man nämligen inte om!

Eller på kläder. Speciellt barnkläder.
Köpte en prinsessklänning till en liten tjejja i julklapp.
Och innan jag slagit in klappen hade den glittrat av sig överallt.
På mig, på golvet, på bordet, ja överallt. Det förföljde mig även in på toan skulle
det senare visa sig… herregud, aldrig mer.

Blyertspennor.
Den gamla modellen. Inte stiftpennor alltså.
Utan de där gula läskiga pennorna man fick i skolan.
Bara lukten av dem får mig att må fysiskt illa.
Jag kan absolut inte röra i dem, utan handskar.
Bara tanken på att många satt och tuggade på dessa pennor får mig
att nästa kräkas. Överallt på bänkarna låg dessa tuggade pennor.
Så absolut fruktansvärt galet vidrigt!

Ligger en sådan penna på bordet kan jag inte äta utan att
lägga en tidning över den, eller ta på mig handskar och bära bort den.
Men ska jag vara riktigt ärlig så hjälper det inte att lägga en tidning över den,
jag VET ju att den finns därunder. Vilket gör att jag liksom tvångsmässigt
stirrar på den döljande tidningen, och inbillar mig att jag känner lukten av pennan.
Att äta under den pressen är bara inte att tänka på.