Ja alltså, nej, för mig spelar det ingen roll.

Idag dyker vi på lite djupare vatten.
Så ta ett djupt andetag och häng med, vetja!

Vad som gör att jag skriver om detta just i dag är lite tankar en träff på
Kliniken tidigare idag satte igång.

Vi pratade om min rädsla för att bli lämnad. Övergiven.
I smått och stort.
Att jag hellre utplånar det som är jag i hopp om att passa in och höra
till än att bli utesluten, inte längre få höra till.
Jag har varit så precis så länge som jag kan minnas.
Anpassat mig. Velat höra till.

Jag drivs av en enorm längtan av att höra till/rädsla för att inte höra till.
Jag har tappat min röst, min vilja, mitt uttryckssätt i kampen
att få höra till.
Jag gör som andra vill. Fast jag vill något annat.
För jag vill vara med. Medräknad.

Jag blir helt konturlös.
Jag strävar efter att vara neutral. Inte visa några känslor.
Ingen lär känna mig. Vad finns att lära känna?
Jag speglar bara andra.
Blir den jag tror andra vill jag ska vara.
Jag har utvecklat en fantastisk förmåga att läsa människor och situationer.
Det var nödvändigt en gång i tiden, numera gör jag det för att veta vad jag
ska anpassa mig till.

Endast när jag är berusad av alkohol, tycker jag om mig själv, på riktigt.
Och får lusten av att dela med mig av mig själv, på riktigt.
Då tycker jag om mig själv tillräckligt för att känna igen mina egna konturer.

Idag fick jag frågan om jag någonsin blivit lämnad.
Och efter mycket rannsakande kom jag fram till att jag faktiskt aldrig
har blivit lämnad. Någonsin.
Vilket skapade en typ av nästan lustig förvirring hos mig,
att det jag är så rädd ska hända, uppenbarligen är ett fantasifoster.

Men, då är det K och L jag pratar hos och med, och tja, de vet ju
lite mer än de flesta människor om människor.
Så L avbröt mina funderingar med att säga:
Jag tänker lite annorlunda här, Cicci. Jag tänker det som att du faktiskt
har blivit sviken, och lämnad. När du behövde det som bäst.
En vuxenvärld som svek totalt och lämnade dig helt utan skydd.
K höll med.
Där satt jag förvirrad och försökte få ihop det hon sa, med mina egna tankar och känslor.
Helt plötsligt kom den där förlamande känslan över mig. Då armar och ben känns
svåra att röra, kroppen blir blytung som om allt blod försvinner.
Som om jag blir gravallvarlig.

För visst är det som L och K sa.
Om sveket. Som gjort att jag hittills levt med en enorm
rädsla att bli lämnad.
Kanske är den känslan livslång, jag vet inte. Jag hoppas inte.
Sveket av en förövare.
Sveket av en vuxenvärld då.
Och sveket av en vuxenvärld när det uppdagades.

Jag blev tyst.
K och L frågade hur jag kände mig.
Jag svarade, sorgsen.
För jag kände helt plötsligt hur sorgligt allt kändes.
Att jag blivit så lämnad. Så försvarslös som barn är.
Det är mycket svart att tänka på att de som skulle ha funnits
för mig, inte fanns.
Och heller inte fanns när det fanns chans att ge upprättelse.

Det gör mig inte bara sorgsen. Det gör mig helt rasande också.
Men de känslorna begraver jag djupt inom mig.
Det sliter mig itu att vara på arg på några jag älskar.
Så jag begraver hellre.
Försöker hitta tröst i vetskapen om att de gjorde så gott de kunde,
med de medel de hade.
Att det inte på långa vägar räcker för mig, det får jag lära mig leva med.
Lära mig leva med att det är okej att vara så rasande arg på några
jag älskar.
Att det ena inte behöver utesluta det andra.

Och nu, nu jobbar jag med konsekvenserna av det som tidigare gjorts
mot mig.
Det har färgat precis allt det jag är och allt jag gör, och hur jag gör det.
Det går inte längre blunda för konsekvenserna.
Det vore ett svek i sig.
De blev så omfattande att jag inte riktigt fungerar som en vuxen människa
ska göra.
Mitt tanke och käsnlomönster är så påverkat att jag haltar.

Jag har svårt för nära relationer.
För jag vill inte älska någon av rädsla att förlora dem.
Det är inte helt enkelt att ha en relation med mig.
Varken en kärleksrelation eller en vänrelation.
Jag har svårt att ge av mig själv. Visa vem jag är, genuint.

Det har tagit lång tid att kartlägga nedstående.
Många timmars prat har lett fram till det ni kan läsa här under.
Det kan se lite torftigt och fattigt ut när man läser det såhär,
för mig har det självklart en mycket större betydelse, men
jag vill gärna dela med mig.
Jag vill att ni ska få en liten insyn i hur viktig en kartläggning är för
att man ska veta vart man står nu. För att kunna sätta mål, och arbeta sig
mot det målet.

Övergrepp.
Jag får en massa tankar och associationer när jag läser det ordet.
För att bena ner det något så skriver jag ut lite mer specifierat för
att vi ska ha en hum om vad jag pratar om.

Grova sexuella övergrepp nämligen.
En kort, kort sammanfattning hittar du här.

Övergrepp, i vilken form det än kommer i, lämnar spår, och formar.

Kanske används en del termer här som ni inte känner till sedan tidigare,
jag har saxat dem rakt av från den dokumentation som finns över mig.
Jag tror ni kommer att hänga med alldeles utmärkt omän språket bitvis
kan komma att kännas främmande.
Det här handlar endast om mig, ingen annan.
Såhär ser den kartläggning som gjorts ihop med K och L.

Innebörden av de sexuella övergreppen:
* Jag blev berövad en trygg uppväxt och fick aldrig möjligheten till att
lära mig sätta gränser eller känna att jag duger som jag är.
* Ingen vuxen stod upp eller skyddade mig.

Vad jag lärde mig som barn:
* Man gör som man vill med mig.
* Jag har ingen talan.
* Sätter jag en gräns blir jag lämnad.
* Ska jag bli sedd och bekräftat ingår förnedring, övergrepp.

Konsekvenser:
* Försöker hitta förståelse förklaringar till andras svek och övertramp.
* Tillåter andra gå över min gräns.
* Säger inte vad jag vill, inte vill eller tycker.
* Visar inga blottade kroppsdelar som kan tolkas som om jag är utmanande, villig.
* Har svårt att ordna min vardag. Såsom relationer, arbete och ekonomi.

Känns det långt mellan innebörd och konsekvenser tycker ni?
Ja, kanske för den som läser det och inte arbetat fram det kan det nog
framstå som så.
Här under kommer en kartläggning som gjorts och kanske förstår ni på ett
annat sätt då.

Grundantagande. Det jag tänker om mig själv.
* Känsla av att vara oälskad.
* Duger inte som människa.
* Jag är en bluff.
* Andra kan lämna/utesluta mig när som helst.
* Framtiden är oviss.

Vilket ger en känsla av:
* Att vara osynlig.
* Inte passa in/höra hemma.
* Skämmas.
* Vara arg på mig själv.
* Besviken över att jag inte gjort något åt min situation.
* Vara oduglig.
* Rädd.

Automatiska tankar, de tankar som kommer helt oreflekterade och därmed
blir ”sanna”.
* Jag passar inte in.
* Jag är ointressant.
* Jag är osmart/ointelligent.

Livsregler, de jag förhåller mig till av rädsla för att bli utesluten
inte önskvärd, att få höra till.
* Jag får inte reagera känslomässigt.
* Jag måste vara till lags.
* Jag måste ställa upp för andra.

Kompensatoriska strategier
* Viker mig för andras vilja.
* Lyssnar mig fram till om jag är medräknad.
* Ställer små eller inga krav på andra.
* Talar sällan/aldrig om vad jag vill.
* Försöker hitta förståelse/anledning när jag blir behandlad som värdelös.

Såhär ser det alltså ut. Kortfattat och sammanfattat.
Vad jag tycker, tänker, säger till mig själv.
De regler jag lever efter.

Varje dag. På fullaste allvar.

Jag tänker om mig själv som jag gjorde när jag var barn.
Då jag var liten och utvecklade en strategi för att överleva
en värld som inte var vänlig.
De djupa mönster och spår som skapades då är fortfarande mitt sätt
att hantera och tänka om mig själv.

Jag läser dem när jag skriver dem.
Tänker att fan vad lever jag för liv? Vad är meningen med all djävla dynga?

Påminner mig själv om det som förändrats senaste åren.
Att det liv jag vill ha finns här för mig också, alldeles här.
Det hjälper.

Det gäller att inte drunkna i självömkan. Eller fastna i bitterhet.

Jag känner ingen rädsla för att fastna i någon av dem.
De känslorna kommer över mig ibland, men försvinner lika fort.

Vintern på Kliniken kommer att ägnas en del åt att arbeta med gränssättning och att
skapa konturer.
Vikten av de egenskaperna för det egna jagets värdighet och självbevarande.
Känns spännande, främmande och utmanande.

Så vem vet, nästa gång vi ses, träffar du kanske mig istället för min mask.