Jag är en del av ett vinnande lag.

Människovärme.
Det ordet är ständigt återkommande i mina texter märker jag.
Speciellt när jag beskriver personer jag tycker om.
Uppenbarligen är min definition av människovärme något som är
viktigt för mig i mötet med andra.
Är det inte så för oss alla?

Jag vill berätta för er om möten som förändrat.
På ena sidan möter vi K, L och M.
På den andra sidan sitter jag.
Fast i själva verket sitter vi inte mitt emot varandra över
något bord, i verkligen sitter vi mot varandra, utan något alls
emellan.

De jobbar inom psykiatrin på Kliniken i Skellefteå.

Och har förändrat mitt liv.
Fått mig att kartlägga vart jag befinner mig.
Fått mig att acceptera.
Fått mig att vilja förändra.
Och fått mig att vilja leva.

Vi träffades för några år sedan. Genom en slump. (Som uppenbarligen inte är
någon tillfällighet)

För att göra en lång historia kort så träffades vi på en ångesthanteringsgrupp.
Som jag inte riktigt visste varför jag skulle gå, då jag inte hade något
problem med ångest.
Denna grupp heter Passage.
Behandlingsmetoden utarbetats, blivit spridd och känd över hela Sverige,
från just Skellefteå.
Från just dessa personer.
Den kombinerar häst och terapi på ett sätt som inte går av för hackor.
Jag skulle kunna lägga ut texten hur mycket som helst om Passage,
men för nu nöjer jag mig med att berätta att våra vägar korsades där för första gången.

K, L och M.
De är så olika, och så lika.

Och de passar mig.

Herregud, jag har dravlat runt på Psyket och fått all tänkbar hjälp, som
aldrig hjälpt.
Men nu, nu började det hända saker.

Hästterapin tog slut, men jag fick fortsätta för M.
Som är en absolut underbar kombination av ett utseende som
får vem som helst att smälta med sin vänlighet, och en hysteriskt
kul och vass humor som står i kraftig kontrast till vänligheten hon utstrålar.
Hon överraskar mig varenda gång vi träffas.
Hon är klockren. Hon förstår mig även när jag inte kan sätta
ord på känslan. Och jag förstår hennes språk.
Hon har visat mig, genom Boston och Oboy, hur man sätter gränser, och
blir tydligare mot sig själv och andra.
Arbetet ihop med henne kommer efter ett tags uppehåll att starta upp igen.

K och L har jag däremot träffat på Kliniken.
Både i grupp ihop med andra med ångestproblematik.
Men framför allt själv.

De är grymma när vi är i grupp. Jag har lärt mig enormt mycket.

Men det är i den enskilda terapin de på allvar förändrat mitt liv.

För ångest beror på något. Man får den inte bara.
Den bottnar alltid i något.

Och där har jag spenderat alltför många år i dessa korridorer.
Fått hjälp i grupp, fått hjälp individuellt med ätstörningar, individuell allmän hjälp
och hjälp mot social fobi.
Japp, ni kollar på ett praktexemplar av nutcase här.
Mer galenskap än såhär lär ni knappast återfinna, förutom bakom lås och bom.

Nåväl…
Först när jag träffat K och L ett bra tag i enskilda möten var de faktiskt
de som tog upp problemet.
Som jag gått runt, runt och egentligen bara beskrivit vilka följdproblem jag fått.
Men de är lite skarpare än så.
Så en dag säger K att hon känner till min historia (finns förmodligen spaltmeter om
mig i deras datasystem).
Och undrar om det är läge att vi börjar prata om det.

Jag sa ja.
Och kände hur blodet liksom försvann, och att hela kroppen blev stum.
Jag vägde helt plötsligt ett ton. Jag tappade känseln i både armar och ben.
På en millisekund blev jag oerhört allvarlig.

Med sin mjukaste röst fortsatte hon med att vi nu har kommit fram till tidpunkten
då vi borde börja prata om de sexuella övergreppen.

Jag visste att vi skulle komma dit förr eller senare.
Hoppades att vi skulle komma dit.
För annars skulle jag nöta dessa korridorers golv resten av mitt liv
utan att komma längre.

K tog upp det här i början av december 2011.
Jag minns det fortfarande väldigt tydligt. Jag får exakt samma känsla
i kroppen när jag tänker på dagen K tog upp det.

Efter det, med ett oändligt tålamod började vi.
Jag visste inte hur vi skulle göra.
Men det gjorde de.
Så de ledde och jag följde.
Och ibland sprang jag före och de följde efter.

Fram och tillbaka. Växelverkan.

Jag berättade för första gången om det som hänt.
Som verkligen hänt.
Inte den version jag berättat många år tidigare på samma ställe.
Den förfinade versionen, som inte är så hemsk.
Den här gången kände jag mig väldigt redo.

Övergreppen upphörde för 23 år sedan.
Först nu kunde jag prata om dem.
Det som är fullständigt obegripligt. Om om den skuld jag känner.

Helt kort och osentimentalt handlar det om grova sexuella övergrepp från
en närstående som pågick mellan det jag var 6 år och 15 år.
Men detaljerat kommer jag inte att nämna dem.
Där går just min gräns för vad som känns privat.
Och bara delas med min familj och någon av mina vänner.

Kanske kommer jag att berätta vad de lett till.
Hur det förändrade mitt liv och sättet jag ser på mig själv. Och andra.

K och L har betytt världen för mig.
K med sin mjuka röst och varma ögon. Sitt krassa och roliga sätt.
L med sina glada rörelser, varmt inkännande sätt och sitt enorma driv.
Så olika och så otroligt lika.

Båda passar mig fantastiskt.
Jag blev pratad till på ett sätt som passar mig.
Och jag får använda mina ord, utan stress och med all lekfullhet jag äger.

Jag är deras arbete.
Samtidigt är jag speciell för dem.
Speciell precis som alla andra de träffar.
De gör det extra för mig.
Gång på gång blir jag sedd och bekräftad av dem.
Med mail. Sms. En bok de visste jag ville läsa.
En prenumeration på något som ligger mig varmt om hjärtat.
Ett fint skrivblock med ett omslag de satt ihop endast för mig.
Ett besök på en föreställning jag gärna ville se.

Jag blir väldigt varm i kroppen när jag tänker på hur
de anstränger sig för att jag ska känna mig som en människa.
Som om jag spelar roll.

(Japp…nu blir jag så rörd att jag får en klump i halsen som gör det
svårt att svälja. Och nog fan fylls ögonen med tårar. Jag tar en
paus och gråter ut lite innan jag fortsätter tror jag…)

Sådär, nu är jag klar och har fräst ur näsan ordentligt,
så nu kör vi vidare va?

De gav mig lusten att leva igen.
Modet att ta itu med det som hänt mig för länge sedan.
Och verktygen att börja bygga upp mig själv igen.
Och acceptera att det kommer att ta tid.

Ibland är jag väldigt arg för att jag först vid 38-års ålder
börjar få rätsida på mitt liv.
Det känns som om jag blivit lurad på halva livet.
Det tänker jag i mina bittra stunder.
De tankarna går tack och lov över fort.
Någon bitterhet har liksom aldrig fått fotfäste hos mig.
Frågor som varför det hänt mig finns självklart.
Men det har inte utvecklats till något bittert hos mig.

Tvärtom.

Jag ser fantastiskt ljust på framtiden.
Den finns för mig liksom för oss alla.

Jag är stolt över mig själv.
Jag har det till och med på film. Bara för att alltid komma
ihåg ett av mitt livs stora ögonblick.
Nämligen när jag postade brevet till han som förstörde mig när jag var liten.
Där jag berättar hur hans övergrepp färgat mitt liv och hur enorm inverkan
det haft på mitt liv.
Jag höll nämligen i mobilen och filmade när jag lade brevet på lådan.
Jag kollar på den ibland, bara för att minnas dagen då
jag satt en gräns för mig själv.
Och berättade för honom att jag kommer ihåg.

Jag har inget behov av att prata med honom. Eller vidare konfrontera honom.
Den delen är helt avslutad för min del.
Jag är mycket nöjd med det.
Jag fick aldrig någon respons i somras när han fått brevet som jag skickade
både via traditionell post och via mail.
Det gör inget.
Jag trodde inte innerst inne han skulle höra av sig.
Min lycka och mitt liv är på inga sätt beroende av en ursäkt från honom.
Det känns oerhört skönt att jag kommit dit.

Nu förstår ni kanske bättre varför jag väljer att skriva
ett inlägg till dessa fantastiska kvinnor.

Arbetet hos K, L och M kommer att fortsätta.
Vi är långt ifrån klara.
Det är helt okej.
Det får ta tid.
Jag har rätt personer på mitt lag.

Dagen kommer att komma då jag inte längre behöver dem.
Då allt vårt jobb nått den målsättning som utarbetats.
Jag kommer alltid att minnas allt de gjort och betytt för mig.
De gav mig själv tillbaka. Mitt människovärde.
Jag kommer alltid att vilja krama dem när jag springer på dem.
Inga ord kommer att behövas, utan en kram och ett glatt leende kommer
för alltid att räcka.

Precis som när jag kommer i deras korridor.

Så, K, L och M.
Om Ni någonsin läser detta.

Tack.

/ Från den här delen av laget.