Egentligen sover jag nu.
Jag har nämligen ett ovanligt tidigt åtagande i morgon bitti, för att ha semester alltså.
Enligt min planering ligger jag just nu skönt nedbäddad i sängen och sover gott.
Och drömmer att jag är Angelina Jolie, vilket jag drömde härom natten.
Det var smulans heltrist att vakna upp och inse att så inte var fallet.
Nåväl.
Vad jag gör istället för att sova är alltså att vara här inne.
Jag sätter mina tankar på pränt. De stormar runt, vilket gör att
jag vill plocka ned dem.
Har spenderat en stor del av denna afton i telefon. Hängde med en vän där.
Jag kan ärligt säga att jag inte minns när jag pratade i 2 timmar och 45 minuter
sammanhängande, med samma person så länge i telefon.
Det samtalet gör att jag hänger här inne istället för att sova.
Det väckte många tankar och funderingar hos mig.
På ett starkt positivt sätt.
Det triggade mig.
Det sporrade mig.
Det utmanade mig.
Det fick mig att le igenkännande.
Det fick mig att bli allvarlig.
Det fick mig att hoppas.
Det fick mig att le för min egen skull.
Det fick mig att le för henne, för hennes entusiasm, för hennes klarsynthet.
Den är ovanlig.
Det fick mig att formulera målsättningar inför mig själv.
Det fick mig att inse att jag inte slentrianmässigt kunde sitta och humma mig igenom
samtalet, för frågor och motfrågor dök upp titt som tätt. Vilket jag gillar.
Det fick mig att vilja vara helt närvarande i samtalet.
Kvällens telefonhäng satte ord på mycket av det jag funderat på under
dessa förändringens veckor.