Jag berättar för att bli ny. Inför mig själv och inför dig.

Min blogg handlar, som ni vet, om allt från ögonbrynsproblematik, till familjen Degermans
något komplicerade sätt att prata med varandra, till mina vardagsbetraktelser från ett köksbord och alltså även om de mörkare delarna av mitt liv.
Såväl i förfluten tid som pågående.
Just i det mörkret har jag uppehållit oss alla ett tag, ni verkar tåla
kallt stål, så jag kommer att fortsätta med det även i detta inlägg.

Övergrepp är vi inne på.
De kan komma i en oändlig mängd variationer.
Oavsett i vilken form har de klara gemensamma nämnare.
Dina gränser blir flyttade.
Du bestämmer inte själv över situationen eller dig själv.
Saker görs mot din vilja.

Det behöver heller inte gå våldsamt till.
Absolut inte.
Övergrepp kan vara mjuka och lugna, och fortfarande förändra en hel värld.

Strax innan jag blev tillsammans med Jörgen hände en incident som jag funderat
mycket på.
Det handlar om en kompis till mig som jag fram och tillbaka under åren haft
antingen mycket och nära kontakt med, eller ingen alls.
Men vi har liksom aldrig tappat bort varandra, utan alltid kunnat uppta vänskapen
från där vi var sist.
Vi har känt varandra i många, många år.

Vi gillade att prata med varandra. Om precis allt mellan himmel och jord.
Om jag kunde ta hans förakt och respektlöshet för mig som ibland sken igenom.
Om jag kunde ta ett sylvasst stick här och där, vilket jag kunde.
Vi hade ett väldigt högt tak i vår vänskap.
Ibland kunde vi tokprata om sex, roa oss kungligt och tjuta av skratt åt våra galna sätt att prata med varandra.

En dag skulle han plocka upp mig, vi var några kompisar som skulle äta lunch ihop.
Han kom lite tidigare än sagt.
Med sig hade han ett par handklovar. Han skrattade och slängde fram dem på soffan.
Jag skrattade till också, för dagen innan hade vi pratat om just det.

Han sa; håll fram dina händer.

Direkt visste jag åt vilket håll det här skulle gå åt.
Med hundraprocentig säkerhet.
Jag blev oerhört obehaglig till mods. Rädd.
Och gjorde som jag alltid gör, ler och skrattar.
Och sa nej, nej, det blir det inget av.
Tänkte att, fan, fan, satans jävla skit.

Han skrattade också och sa; kom igen.
Sådär höll vi på någon minut och jag kände mig oerhört pressad.
Efteråt tänkte jag, och tänker fortfarande, att jag faktiskt fick skylla mig själv.
För jag skrattade ju, som att jag tyckte att det var kul.
Att jag sa nej kanske inte framstod som om jag menade nej på allvar?
Jag har funderat på det många gånger…

K och L på Kliniken frågade om jag trodde att han inte förstått.
Efter ett tag kom jag fram till att han kanske, eventuellt förstått.
Han fortsatte ju att pressa mig, så kanske han hade uppfattat mitt nej.
Annars hade det väl inte funnits någon anledning att fortsätta övertala mig.
Eller?

För bara tanken om att han gjorde det med vilje, fastän han såg att jag inte ville
gör nästan för ont att ta in.
Det är ju min kompis vi pratar om för fan!
Han skulle väl inte göra så mot mig? Särskilt om han förstod att jag inte ville?
Nej, det är lättare att slå bort den tanken.

Hur som helst.
Vid det här laget ville jag bara komma bort från alltihop.
Jag ville få det jag inte kunde stoppa överstökat.
Så jag sträckte helt självmant fram mina händer. Log fortfarande.
Det ni, självmant och leende sträckte jag fram händerna.
Hur jävla dum får man vara!

Han satte fast dem på ett sätt som gjorde att jag inte kunde röra mig.
Nu visste jag att jag var helt oskyddad.
Ångesten vällde över mig. Paniken…

Jag kunde inte röra mig fysiskt för handklovarnas skull, men vid det här laget
hade kroppen blivit helt stum och lamslagen i sig själv.
Jag hade inte kunnat röra mig oavsett om jag var fastlåst eller inte.

Jag log fortfarande när jag, än en gång, sa att han skulle släppa loss mig!
Han tittade på mig och skrattade.
Men släppte inte loss mig.
Han ställde sig alldeles bakom mig.
Jag kunde inte se honom längre och jag tog mig inte loss.
Ångesten i det läget…
Gråten i huvudet. Kroppen förlamad.
Jag var ensam i hela jävla världen precis då.

Han rörde mig innanför min bh med sina händer.
Jag rörde mig inte. Jag log inte längre.
Jag accepterade det jag inte kunde ta mig ur.
Jag vet precis hur min blick ser ut när det inträffar.
Den blir alldeles tom.
Jag är övertygad om att den var tom i det ögonblicket.
Och min kropp svek mig igen. Inte bara genom att bli orörlig.
Nej, på ett betydligt mer grymt sätt.
Genom att göra så att mina bröst knottrade sig.
Han uppfattade det direkt. Och jag hatade mig själv ännu mer.
Han rörde mig inne i mitt underliv.
Han skrattade, ovanför mig alldeles vid mitt öra skrattade han triumferande;
jag visste väl att du ville.

Jag hatade min kropp där jag stod med honom rörande i och vid mig.
Den lämnade mig helt oskyddad och nu trodde han sig känna att jag ville.
Jag skiter fullständigt att det kan hända.
Att ett bröst kan dra ihop sig och knottra sig vid beröring, oavsett avsikten
med beröringen.
Han tolkade det som att jag ville.
Och när han rörde inne i mig så skrattade han.
Satans förbannade kroppshelvete som inte kunde ställa upp för mig när jag
behövde den som bäst.

Jag sa att han ska släppa loss mig. För vi var sena till lunchen med de andra.
Han släppte loss mig, och blev precis som vanligt igen. Blev min kompis igen.
Men jag skulle aldrig se på honom med samma ögon igen.

Jag var skakad.
Men åt lunch precis som inget hänt. Jag gissar att år av skit fått mig att
bli en jävel på att dölja saker.
Såg till att få skjuts hem med en annan kompis.

Jag funderade länge, länge på det som hänt.
Var rasande på mig själv för att jag tillåtit det att hända.
Att jag inte satt någon gräns.
Att jag inte sagt nej.

Nu, sett med det perspektiv jag fått under alla samtal kring mig själv på Kliniken,
ser jag på händelsen annorlunda.
Jag har blivit vänligare med mig själv.
Slutat slå mig själv för att jag inte tydligare markerade att jag inte ville.
Jag förstår på ett annat sätt vart min gränslöshet kommer ifrån.
Att när den rätten tas ifrån en som barn, orsakar det även problem senare i livet.
Jag förstår, men kämpar fortfarande med det.
Är fortfarande arg och besviken på mig själv för att jag sviker mig själv gång på gång.
För det är precis så det känns.
Antingen är det kroppen som slutar fungera, eller så är det jag som ler när jag säger
nej.
Resultatet blir oavsett detsamma.

Så våldsamt behöver det inte gå till. Alls.
Men det gör precis lika ont ändå.

Vi är kompisar fortfarande.
Men jag är betydligt mer reserverad.
Bara utifall att.

Jag skriver om det för att jag kan.
Jag har orden att göra det med.
Jag vill göra det.

Varför jag lägger ut det offentligt och inte bara behåller det för mig själv…
… jag har inget riktigt bra svar på det.
Kanske har jag kommit till en punkt i mitt liv där det känns som jag vill påbörja
ett nytt kapitel.
Att då lägga ut mig själv till offentlig beskådan gör att jag inte behöver känna mig
som en bluff mer, jag visar vem jag är.

Jag visar att det finns fler delar av mig än den som ler, är trevlig och tillmötesgående.
Jag är inte kapabel (än) att visa vem jag är, när jag möter folk.
Gömmer mig per automatik bakom min skyddande mask.
Genom att skriva om allt mellan himmel och jord, visar jag delar av det som är jag.

Jag vet inte vem som läser det jag skriver.
Kanske har du inte läst ett enda av mina ord när jag möter dig nästa gång.
Det spelar heller ingen roll.
Jag blir ny.

Inför mig själv.