Jag har börjat ta tag i det hela nu.
Det här med orken.
Har bokat tid på Heimdall för provtagning.
Jag vill veta hur mina järn och ämnesomsättningsvärden ser ut.
Är de okej, ja då är det min kost det hänger på, och inget annat.
Jag behöver få det svart på vitt. Och provtagningsresultat känns hyfsat svarta och vita.
Visar de att allt är okej, ja då ska jag sluta blunda, och helt enkelt våga öppna ögonen.
Kanske tänker någon av er att jag borde sluta tramsa redan nu, och bara börja äta mer,
och inte vänta på några provresultat.
Jag förstår er. Jag gör allt lite krångligt för tillfället.
Mest för att jag inte vill förändra något.
Fast jag vet att jag förmodligen kommer att behöva göra förändringar.
Så låt det ta ett tag för mig, låt mig landa, låt mig få de provsvar jag behöver,
sedan efter det, då är jag redo.
Det är liksom en mental förberedelse det här.
För något som just nu, i mina tankar, kan leda till att jag tappar kontrollen.
Därför sitter det fast hos mig.
Om jag visste att jag inte skulle tappa någon kontroll, då hade det här känts betydligt mer
tryggt. Det hade känts mer som ett experiment ett laborerande för att komma fram till
vad som är ultimat för mig.
Hänger ni med?
Här är brevet jag skickade till K och L i mitt Lag.
Det är inte i sin helhet.
Jag har tagit bort ungefär fyra rader, som känns för privata för mig att dela här.
Där jag pratar om den skam som bitvis paralyserar mig.
De borttagna raderna påverkar inte innehållet i sig, jag är bara inte redo att dela
med mig av det här. Än.
—————————————————————————————-
God eftermiddag Laget borta på Kliniken!
Det är den Norrbölska delen av Laget som mejlar.
Tack för mötet igår.
Det var omtumlande.
Jag var inte riktigt beredd. 🙂 Jag kanske hade tänkt mig att vi mest skulle kolla vart
jag befann mig, liksom ett avstampsmöte.
Föga anade jag att jag skulle in i hetluften direkt.
Å andra sidan, allt annat hade väl varit konstigt, det är inte mitt Lag för inget. 🙂
Nåväl, chocken har lagt sig och jag är helt okej med hur mötet gick igår.
I efterhand känner jag mig nästan lite uppgiven.
Angående det vi pratade om motionen, att det verkar ha blivit ett missbruk.
Det är klart nedslående, men väldigt sant.
För när jag tänker i termer som att låta bli att utöva det eller minska det ytterligare
slår precis allt hos mig bakut.
Tankar om viktuppgång kommer skenande.
Tankar om misslyckande kommer lika fort.
Rädslan för att om jag börjar äta mer och motionera mindre förvisso få tillbaka ork,
kanske även lägga på mig något kilo som inte spelar någon roll, men min rädsla sitter
i att viktuppgången ska ske lavinartat.
Att jag inte ska kunna stoppa den.
Att jag än en gång ska tappa kontrollen över min vikt.
Och nu när jag är operarad finns liksom ingen mer hjälp att få om jag skulle göra
precis det, lägga på mig min vikt igen.
Det är mycket mörka tankar…
Jag var lite tjurig igår då jag blivit avslöjad att mitt motionerande har antagit
missbrukande former, annars hade jag lagt ut texten om det ännu mer,
så ni hade fått svart på vitt på hur otroligt rätt ni träffat.
Men tja, mitt barnsliga och tjuriga jag ville inte bjuda på det…
Jag är kluven då det gäller maten.
Jag menar nämligen på fullaste allvar att jag tycker att jag äter bra.
När jag tittar på en dags ätande så tänker jag att jag äter mer än många andra,
både opererade och inte opererade människor.
De sker bara i fler antal gånger och i mindre portioner.
Men att det sammantaget blir rätt mycket på en dag.
Och till det tänker jag att jag inte rör mig speciellt mycket, liksom 45 minuter
veckodagar och dryga timmen på helgen.
Det är inte mycket egentligen.
Har jag kört fast i tankarna?
Är det min rädsla att gå upp galet mycket i vikt som hindrar mig från att se det med
mer verkliga ögon?
Jag söker liksom svaret på tröttheten i någon brist hos mig.
Att det är en följd av operationen, som kanske inte går häva med mer mat.
Utan att det är något som jag får leva med.
Fan jag vet inte… jag har ingen aning längre…
Ni sa att jag ser tunn ut. Tunnare för varje vecka.
Jag gissar att ni inte menar smalhetsmässigt.
Utan mer en trötthet hos mig, eller?
Ser jag sliten ut? Uppfattas jag som sliten? Låt oss vara helt ärliga här.
Smal förstår jag att jag är, när jag tittar på den klädstorlek förstår jag det.
Men jag känner det inte.
Jag ser det inte riktigt heller.
Eller, det är fortfarande samma sak, jag förvånas när jag ser min kropp i spegel,
typ på stan.
Hemma, naken är jag rätt van att se mig själv, och där kan jag på fullaste allvar säga
att jag inte ser speciellt smal ut.
Men med kläderna på, när jag passerar ett skyltfönster, då ser jag att jag ser smal ut.
Det är knepigt det här.
Å ena sidan vill jag känna att jag är smal, känna hur smal jag ser ut.
Å andra sidan gillar jag inte tröttheten.
Jag vill ha smalheten och piggheten.
Det måste gå att förena, utan att jag tappar kontrollen och snart väger 100 kilo igen.
Så ja, det bekymrar mig.
Att motionen också blivit ett missbruk, det är lika sant som bekymmersamt.
Det får mig att undra om jag kan göra något sunt alls, eller om det för mig alltid
handlar om att det går överstyr…
Mitt bloggande pratade vi om igår.
Ja, det kan vara så att det ersatt mitt förhållande.
Samtidigt är det något jag tycker om att göra.
Jag mår bra, mår dåligt, bearbetar, svamlar i den kommunikationsform jag tycker
bäst om.
Och det kan gå dagar då jag inte har någon inspiration att blogga, vilket resulterar
i inget inlägg, utan att det gör mig något.
Så ett missbruk… jag vet inte.
Ett nöje, ett intresse och en hobby tänker jag det mer som.
Det tar inte tid från något jag annars skulle ha gjort.
Jag bloggar utifrån den tid jag har.
Fast visst, jag saknar det då jag inte haft möjlighet, om det är så att jag har något
inlägg som susar runt i huvudet.
Då kan jag bli frustrerad över att inte ha möjlighet att få ned det på pränt.
Det är något njutbart med att uttrycka mig i ord.
Och veta att det är många som läser.
Det är en typ av egoboost på något vis.
Responsen är väldigt trevlig, om jag får någon.
Min ”kompis” vi pratade om igår.
Hon jag egentligen vill avsluta precis all kontakt med.
Där känner jag att jag inte riktigt fick fram det jag ville säga.
För mig handlar hon inte om en person som jag bara inte går speciellt bra ihop med, som
jag alltså annars helt klart skulle kunna ha i mitt liv, på ett lämpligt sätt.
Utan hon, denna tjej, som jag berättat om vid ett flertal tillfällen, hon är inte
hälsosam.
För mig alltså.
Jag mår inte bra när jag har henne i mitt liv.
Och jag har ingen anledning att ha henne i mitt liv. Jag ”måste” inte ha henne där,
så att säga.
Vi har inte gemensamma vänner eller intressen som gör att vi kommer att träffas likafullt.
Så ja, jag håller absolut med om att det är av vikt att lära mig tackla personer i min
omgivning som jag kommer att ha där på ett eller annat sätt. Det är sunt, och det
är helt okej.
Men då det gäller henne, då känner jag att jag vill gå på linjen att göra mig själv tydlig,
sätta mina gränser, och på något sätt göra klart vad jag tycker är acceptabelt eller inte.
Jag köper absolut att jag bör ta taktpinnen och inte vänta på ett magiskt ögonblick då hon
ska fatta mina vinkar, hehe, det skulle få mig att måsta vänta för evigt på något som
aldrig kommer att ske.
Så ja, jag vill ta taktpinnen här. Och se vad det leder till.
Förhoppningsvis att hon och jag inte kommer att ha mer än mycket sporadisk kontakt
i form av god julhälsningar eller grattis på födelsedagenhälsningar.
Min ekonomi, mitt jobb, mina funderingar över att göra något helt annat.
Det känns lika skrämmande som viktigt som intressant att prata om
Jag ser fram emot det, samtidigt som det gör mig livrädd.
Vad hände egentligen med den Cicci som igår sa att ”jag kan göra vad fan jag vill”?!
Hon pep iväg och gömde sig under en filt nu när jag börjar tänka på min framtid.
Den som trots allt känns så otroligt mycket mer spännande, ljus och färgstark.
Men tja, något skrämmer mig lika fullt.
Därför känns det bra att börja bena i det.
Därför tycker jag att vår träff igår kändes väldigt bra.
Det var en riktigt bra kick-off för det som komma skall.
Omän den startade både hårt och brutalt. 🙂
Så tack för att ni är just ni.
Laget.
Med er vid min sida kan det här bara gå mot bättre tider.
Kram från den något chockskadade delen av Laget.
Storkramen!
Tack och kram tillbaka!
Pingback: Självömkan och vidrigt språk. Kolsvart inlägg med andra ord. | Svart nonsens och prunkande rappakalja