Jag dog, men mitt hjärta fortsatte att slå.

Något inlägg om sol, bad och glass blir det inte idag här på bloggen,
trots att det är sådant väder utanför dörren.
Galet varmt. Och sol. Herregud.

Jag ska istället ta oss till mer mörka ställen.
Nämligen vad det innebär, för mig, att kraschlanda.
Och varför jag har varit så rädd för att krascha igen.

Det var hösten 2007, alltså 6.5 år sedan mitt liv försvann totalt.

Det var när Jörgen flyttade ifrån mig, efter att ha bott ihop i några år.
Vi hade under en period haft det kämpigt, nu hade det lugnat ned sig och livet hade
återgått till det mer normala och stabila.

Vi satt en söndagkväll i soffan, när han vände sig mot mig och sa.
”Det finns inget bra sätt att säga det här på. Jag har skaffat en lägenhet
och flyttar i morgon”.

Jag minns än idag att jag bara stirrade på honom.
Hela jag hamnade i någon typ av chockläge. Jag fick inte fram ett endaste ord.
Min kropp slutade tillhöra mig. Jag kände inte av armarna eller benen.
Jag stirrade på honom, och min hjärna stod absolut stilla.

Till sist frågade jag om vi kunde prata ett tag, eller om han skulle åka iväg direkt.
Han svarade att vi kunde prata.
Vilket vi gjorde. Hur lätt det nu är när man befinner sig i total chock.
Jag minns inte riktigt vad vi pratade om, däremot minns jag att vi skulle ha haft
det där samtalet för länge sedan. Det var ett bra samtal, men liksom alldeles för sent.

Jag frågade om det var slut mellan oss.
Han svarade, nej.
Han ville vara tillsammans med mig, för att han tyckte om mig, och för att det
kändes bättre mellan oss än på länge.
Då släppte chocken.
Tårarna rann. Då gick vidden av vad han just sagt upp för mig.
Han skulle flytta. Min älskade ville inte bo med mig.
Men vi var ett par. Det var det viktigaste i hela min värld då.
Vi var ett par. Han ville vara tillsammans med mig.

Det var början på ett helvete jag aldrig någonsin vill gå igenom igen.
Eller önskar någon att gå igenom.

Han flyttade ut och jag hamnade i ett vacuum.
Jag slutade existera.
Jag pendlade mellan chock och sorg.
Jag var helt lamslagen.
Jag dog. Men hjärtat fortsatte att slå.

Han var nöjd och kände nyfikenhet inför sitt nya liv, med ny lägenhet.
Jag satt fast i mitt liv.
Där han var min, men inte på samma sätt längre.
Vi var inte varandras på lika villkor.

Jag kunde inte bo i vår gamla lägenhet, det gick bara inte.
Jag sålde den.
Flyttade till mammas och pappas stuga.
Spenderade hösten, vintern och våren där.
I ensamhet.
Jag klarade inte av folk. Jag klarade inte av ljud.
Jag var helt ensam där, i stugan mitt i vintermörkret.

Jörgen och jag fortsatte alltså att vara ett par, hitta på saker och leva
någorlunda normalt.
Men inom mig var allt förstört.
Jag litade inte på honom. Jag litade inte på mig själv.
Jag gjorde allt för honom. För att visa att jag visst dög.
Att jag var ett bra val av flickvän. Att han aldrig skulle ångra det valet.

Det lilla, som faktiskt var jag en gång, försvann mer och mer.
Jag:et hade varit knaggligt redan innan.
Nu var det kört.
Jag blev tyst och foglig.
Följde med.
Jag var konstant rädd.
För att inte duga, för att han skulle göra slut med mig.

Jag önskar att han hade gjort slut den dagen han berättade att
han skulle flytta ut.
Det hade sparat mig en enorm smärta och osäkerhet.
Ja, jag hade kraschat, utan tvekan.
Men bara en gång.
Inte som det blev nu, pågående krasch under flera år.

Jag slutade fungera i ungefär ett års tid.
Sedan började jag sakta bygga upp mig själv igen.
Men aldrig på det sätt som jag behövde själv.
Jag var hela tiden driven att göra mitt yttersta, i varje situation.
För att visa att jag dög som partner. Att jag visst gick att älska.

Jag kan, utan att tveka en sekund, säga att jag inte varit mig själv på
väldigt många år.
Vilket gör mig oerhört ledsen.
Jag har inte levt det liv där jag, där Cicci fått ta plats, på väldigt många år.
Det som varit viktigt för mig, har jag inte kunnat hålla kvar vid, utan övergivit.
För att jag så gärna ville duga.

Året i Missen har varit ett bra år, på en rad olika sätt.
Jag har trivts väldigt bra där.
Kanske mest för att jag känt mig betydligt mer nära Jörgen där än jag
gjort på mycket länge.

Jag hade mer än gärna velat ha min framtid där.
Att han skulle vilja vara ett par med mig.
Men jag är osäker på om det verkligen skulle vara möjligt att få det
att fungera. På ett sunt sätt, alltså.

Det är inte Jörgens fel det här. På något sätt.

Det kommer från de sexuella övergrepp jag blev utsatt för, som barn.
De tog bort min röst. De tog bort min chans att känna att jag har ett värde.
De tog bort min chans att skydda mig själv, stå upp för mig själv.

Det, i kombination med Jörgens mönster, där han alltid sätter sig själv främst,
det blev en fenomenal katastrof till mix.
Vi var som hand i handske, just därför.
Våra mönster kunde spinna fritt.
Och jag tappade fotfästet. Jag tappade det som var jag.
Han klev framåt, och jag backade, istället för att stå kvar.

När jag tänker på det nu blir jag så otroligt ledsen.
Jag har levt mitt liv så kärlekslöst. Så kravlöst.
Jag har inte sett till mitt bästa, sett till mina behov, gjort det som gör mig glad,
och som jag mår bra av.
Jag har tryckt bort allt det. Och gjort allt för att döva tomrummet det skapat hos mig.

Jag gjorde mig duglig för honom.
Jag fick kalla mig ”vi” med någon.

Mitt livs dröm, att höra till. Att vara medräknad.

Utåt visade jag upp en fasad.
Pratade om honom och mig som om vi vore precis vem som helst.
Inom mig växte tomrummet.
Inom mig ville jag ha något mer.
Sådant som fick mig att må bra.

Men aldrig att jag tillät andra se det.
Min mask utåt höll jag hårt i.
Av rädsla för andras förakt. Det förakt de skulle titta på mig med, om de
visste hur osäker jag var. Hur liten jag var. Hur pinsam jag var.
Som sålde ut mig själv för att få kalla mig någons partner.

Jag har många gånget mötts av andras förakt.
Förakt över hur jag levt i mitt förhållande. Hur jag varit en dörrmatta.
Det har gjort så otroligt ont och känts så orättvist.
Men jag har inte förklarat, av rädsla att bli föraktad ännu mer.
Det har kostat mig en del kompisar under årens lopp.
De var tvungen att säga upp bekantskapen, för de kunde inte se på.
Det var deras sätt att rädda sig från det destruktiva som var jag.
Jag förstår dem, jag förebrår dem på inget sätt.

Min rädsla låg också i att om Jörgen skulle göra slut med mig, då skulle alla
förstå vilken total fuck-up jag var, som inte ens kunde behålla min karl.

Mina närmaste vänner har känt till detta givetvis, min mamma likaså,
hur jobbigt det varit.
Hur grymt livet lekt med mig.
Hur många vändor med själadödande och förnedrande saker jag gjort,
för att få tillhöra.
De har varit med från början. Och har lyckats stå ut. De har fortsatt älska mig.
Tack gode Gud för det.

Jag har pratat om gränssättning många gånger här på bloggen.
Min nästintill oförmåga att sätta gränser eller visa vad jag vill.
Mitt Lag, K och L har gjort allt de kan för att förklara att mitt sådana
mönster blev pålagt mig då jag var barn.

Att det var förövaren som skapade det mönstret hos mig.

Jag har gjort så mycket, flyttat så många av mina gränser, inte älskat mig
själv eller sett någon typ av värde hos mig, endast för att få tillhöra.

Jag skäms.
Inför mig själv. Så fruktansvärt mycket.
För att jag inte tyck om mig själv tillräckligt för att ha en röst.

Jag minns alla gånger då jag fått höra att jag ju gått med på det själv.
Att om jag tillåter mig behandlas på det här sättet, har jag givit min tillåtelse.

Vilket inte är sant.
Vilket aldrig någonsin är sant.

Jag kände det så oerhört starkt i mig, att den meningen är en lögn.
Men hittade aldrig orden att förklara eller stå upp mot den meningen.

Jag gav aldrig tillåtelse till någon att behandla mig som en värdelös skit.
Mitt problem var/är att jag kunde inte säga ifrån.
Det språket fanns inte hos mig.
Jag gjorde det enda jag lärt mig att göra. Nämligen att vara foglig.
Att anpassa mig.

Nu lär jag mig språket. Sakta men säkert.
Hos mitt Lag på Kliniken.
Vi har under de sista åren kämpat mycket hårt med det.
Vilket har fungerat sisådär. Långsamt, men åt rätt håll.
Medvetenheten har jag, men att göra förändringen i praktiken, har varit mycket svårt.

Men givetvis har jag förändrats, trots allt.
Min operation förändrade min fysik ordentligt.
Den förändrade även sättet att tänka om en hel del.
Jag tappade delar av den osäkerhet min övervikt medförde.

Samt mitt Lag, som kämpar hårt för mig, deras jobb har gett utdelning.

Jag är annorlunda nu, än bara för något år sedan.
Fast jag har mycket, så otroligt mycket kvar.
En lång bit tills jag hittar mig själv.
Ja, det låter nästan pinsamt klychéartat att ”hitta sig själv”,
men tro mig, det finns inget veckotidningstips-aktigt över det hela.
Det är rent och skärt djävla arbete som gäller.

Det ska byggas upp, men också sörjas.
Sörja att jag behandlat mig själv så illa.
Skitit på mig själv. Låtit någon annan skita på mig.

Vilken typ av människovärde hittar man i det?

I och med vårt avslut har förutsättningarna förändrats drastiskt.
Det är därför jag, för första gången på många år, känner mig lite
nyfiken på världen.
Den känns nästan lite spännande, sådär.
Men jag tonar gärna ned det.
Rädd som satan att jinxa till det.

Att kraschen ska komma lik förbannat, och ta med mig till helvetet igen.
Göra mig till en levande död.
Igen.