Jag, en potentiell sopdykande dramaqueen.

Nya tider är här, mina vänner.
Det bryts ny mark på de mest djärva sätt just nu.

Idag är nämligen den stora dagen då jag gjorde mig av med
något jag skulle gjort mig av med för länge sedan.

En tröja.
En svart, stor hoodie.

Jag har gått omkring i den de senaste 4 månaderna.
Undantaget de dagar den tillbringat tid i tvättmaskinen och hängt på tork.

För stor, för urtvättad, för sliten, ja helt enkelt för ful för att användas.
Likafullt har jag envist använt den vecka ut och vecka in.
Tyckt om den vansinnig mycket.
För att den är för stor. Den gör mig osynlig. Den skyddar mig.
Precis det jag önskar mig av ett klädesplagg.

Som ni vet är det en massa prat om förändringar här,
och vikten av att göra förändringar för att få ett annat resultat.

Insåg idag, eller för någon vecka sedan om jag ska vara lite krasst ärlig, att det
är dags att släppa den där svarta, stora och mycket fula hoodien.
Beslutet togs alltså för någon vecka sedan, och idag genomfördes det.
Då hade beslutet förankrats tillräckligt.

Dagen D hade anlänt.
Sista etappen, utförandet, bortkastandet var här.

Det gick snabbt, för att göra det så smärtfritt som möjligt.
Det gick helt odramatiskt till.
Kastade den i soporna och gick därifrån direkt.

Känns lite märkligt att inte ha den kvar.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ha på mig.
Kläder har jag förvisso, goda vänner till mig har gett mig kläder som
de av någon anledning inte vill ha kvar.

Det betyder att jag har en hel del, för mig, nya plagg i garderoben.
Som ligger en bra bit utanför min trygghetszon.

Det ska bli kul och intressant med nya kläder.
Hoppas jag.

Det skulle minska behovet av att plocka upp hoodien ur soporna åtminstone.