God morgon världen!
Idag är jag på betydligt bättre humör.
Darrigheten och paranoian är bättre.
Jag känner mig glad och faktiskt förväntansfull.
Mer intresserad av världen och inte lika inåtvänd.
Vilket är smulans märkligt då jag knappt har sovit något i natt.
Min mage krånglade och jag hade myrkrypningar i benen, ni vet sådana där som gör
det helt omöjligt att ligga stilla.
Så nix, den gode herr Blund hade inte vägarna förbi Norrböle förrän tidigt i morse.
Men då var han sannerligen efterlängtad och välkommen.
Affektgruppen lär bli intressant en dag som denna.
Det blir en utmaning i sig att hålla mig vaken alltså.
Kommer nog att stå upp en hel del, det är långt svårare att somna stående än sittandes.
Ämnet för dagen är däremot ett av mina hjärteämnen, skam.
Så dagen på Kliniken kommer att bli en otroligt bra sådan.
Jag ser fram emot att lära mig mer om just denna affekt.
Gissar det kommer att bli en tidig kväll i kväll.
Vilket är helt okej en måndagkväll.
Jag har ätit en bra frukost.
Jag tar helt enkelt tag i mitt ätande idag.
Känns bra.
Känns tryggt.
Ställde mig på vågen denna morgon, vilket jag gör varje måndag morgon.
Japp, 59 kilo.
Det tyngsta jag vägt på många månader.
Föga förvåndande.
Varför jag väger mig?
Enkelt, jag vill ha koll. På både upp och nedgång.
För att korrigera, om det visar sig behövas.
Jag skulle inte gilla att släppa den kontrollen, och låta kläderna avgöra
hur jag ligger till.
Det är liksom en del av arbetet efter operationen.
Det är ett steg i ledet att hålla koll, så jag befinner mig på banan.
Och jag vill ha siffror, sådant som går ta på.
I vilket fall, dessa 59 kilo fick mig inte att falla ihop och gråta.
Nej, jag förstod att helgens ätande skulle resultera i något sådant.
Jag känner mig lugn, och målmedveten.
Jag har bokat tid för provtagning.
Jag vill veta hur min järnstatus ser ur.
Hur mitt ämnesomsättningsprov ser ut. (Jag är opererad för struma, därav ärret
över halsen. Och jag äter Levaxin för att hålla min ämnesomsättning på den nivå den
ska vara. Det provet tar jag då och då för att se att jag äter rätt mängd Levaxin.)
Jag ska även kolla blodtrycket. I och med min viktnedgång känns det bra att ha koll på
det, så medicineringen blir rätt även där.
I morgon kommer jag att boka tid hos Heimdalls dietist.
För att diskutera mina matvanor. Jag vill veta vad jag kan förändra, för att äta
så optimalt som möjligt för att få ork.
Och telefontiden för det är i först i morgon.
Så jag har alltså tagit kontroll över situationen.
Jag styr upp den som jag känner passar mig.
Och om proverna visar sig vara inom gränserna för vad som anses normalt,
då vet jag att min orkeslöshet hänger på det jag äter och på hur jag motionerar.
Stabilt.
Kartläggning när den är som bäst.
Idag blir som vanligt en dag på Kliniken.
Måndagar är sådana dagar.
Känns bra.
På Affektgruppen ska vi alltså få lära oss om skam.
Känns mycket intressant.
K och L kommer jag också att hinna träffa.
Himmel, idag blir en lärorik dag.
Vad som gör att denna dag känns bättre än igår är att jag fick respons från
två av mina vänner, på det nattsvarta blogginlägg jag skrev igår.
Båda pratade om att vi ALLA har svackor, att det inte gör oss till fuck-ups
bara för det.
Utan att det är hyfsat mänskligt.
Jag glömmer bort det vissa gånger.
Att det faktiskt fungerar så.
Inte så att jag menar att det är toppen att ni också har svackor och
känner er misslyckade, haha nejdå.
Utan att det är helt normalt.
Det är normalt att måendet kommer och går.
Ibland mår vi bra, ibland mår vi piss.
Ibland är vi nöjda med det vi har och det vi gör, ibland vill vi bara
skrika och göra något helt annat.
Att det inte är rimligt att anta att man själv ska vara 100 % alla gånger.
Utan att de mindre bra dagarna är helt okej, de med.
Att det inte betyder att man är misslyckad, eller för alltid dömd att
vara en loser bara för att det inte alltid går som man tänkt sig eller som
man hoppas på.
Vi är alla okej likafullt.
Den stora skillnaden blir att vi med svag självkänsla slår oss själva blodiga
när detta inträffar.
Då straffar vi ut oss själva, genom att rabbla mantran om hur värdelösa vi är.
Istället för att liksom rycka på axlarna, sucka och tänka att, ja vad fan.
Men att veta att i morgon är en ny dag.
Med nya möjligheter.
Likafullt.
Det är liksom vänligheten med en själv som skiljer oss åt.
Att jodå, de flesta av oss blir förbannade, uppgivna och besvikna när saker och ting
går åt skogen.
Men vi med krass självbild och självkänsla, vi går igång totalt och drar igång varenda
dålig sak vi någonsin gjort.
I akt och mening att påminna oss om hur otroligt värdelösa vi är.
Självmedkänsla.
Det är fina grejer.
Och självkänsla, det är ett vackert ord med underbar innebörd.
Det var verkligt bra att mina vänner tog tillfället i akt att förklara och därmed
påminna mig om att vi alla faller nu och då.
Men att man mår långt mycket bättre om man är vänlig och plåstrar om sig själ,
istället för att skrubba stålull i såret.
Feedback när jag gillar den som bäst alltså.
God måndagsmorgon på oss alla.
Den här måndagen känns synnerligen lovande!