Jag förvånade mig själv. Rejält.

Vilken dag, so far.
Jag känner mig helt slut.
Är det okej att göra natt redan innan middagen?

Förmiddagen med Stina var efterlängtad.
Jag trivs alldeles utmärkt i hennes sällskap.

Eftermiddagen har spenderats med Projekt Ö.
Jag sprang ett maraton. Helt oväntat faktiskt.

Jag hörde mig själv berätta något som jag aldrig berättat tidigare i sin helhet.
Jag har heller aldrig skrivit om det här på bloggen.
Inte ens nuddat vid det med minsta ord.
De gånger jag har nämnt det för någon kompis eller för Laget, så har det varit
en censurerad version, där jag valt att nästan skratta lite åt det.
Där jag utelämnat det riktigt skrämmande.
Jag hade aldrig för avsikt att berätta det i sin helhet.
Varken för Laget eller för någon annan.

Det var en mörk natt i mitt liv, och jag låtsas som om den aldrig inträffat.
Jag har låtit bli att berätta den, för då har den aldrig hänt.
Kanske är det skammen som fått mig att inte berätta.
Eller rädslan för de konsekvenser det skulle få om jag berättade.
Så den censurerade versionen tänkte jag att folk kunde hantera, så den har
jag berättat vid två tillfällen.
Jag sms:ade en kompis samma natt som det hände.
Jag var nämligen tvungen att berätta.
För någon.
För jag var chockad.

Men jag kunde inte säga som det var.
Jag skämtade faktiskt även om det, vid en lunch med kompisar dagarna efter det hänt.
Jag lät oss skratta lite åt det hela, som om det var någon kul historia
med ett galet felinslag.
Men jag berättade aldrig om vad som egentligen hände, där vi satt på
Waynes och lunchade.
Hade jag gjort det hade det blivit konsekvenser.
En reaktion hade blivit. Mina vänner skulle ha reagerat.
Och jag var inte redo för det.
Är det inte nu heller.

Men i Projekt Ö behöver jag inte oroa mig för konsekvenser.
Jag kan berätta fritt.
Då kom orden.
Vilket förvånade mig.
Jag förvånades när jag hörde min egen röst säga orden.
Jag vet inte exakt hur jag sa det, vilka ord jag använde, jag
var så starkt i känslan att jag inte riktigt vet hur jag berättade.
Jag vet inte heller om de uppfattade det jag sa.
Jag vet inte om jag använde ord som gjorde att de förstod det jag sa.
Kanske, kanske inte.

Däremot vet jag hur det kom sig att jag berättade.
En tjej i Projekt Ö hade just innan talat oerhört levande om en episod där rädsla
blivit till en enorm drivkraft.
Och helt plötsligt hörde jag mig själv prata.
Just för att den natten var rädslan så stark att jag aldrig upplevt
något liknande varken förr eller senare.
Fast min kropp gick sönder var det rädslan som var starkast.
Efter den natten blev jag rädd för rädslan självt.
Jag har varit i några dåliga situationer tidigare, men då har min kropp
och mitt sinne mer eller mindre förlamats.
Jag har liksom försvunnit både när det varit okända och när det handlat
om en kompis.
Så rädslan har aldrig varit lika närvarande som just denna gång.
Den här gången förlamades jag inte på samma sätt, och jag försökte göra
motstånd, både fysiskt och genom att skrika åt honom.
Men det spelade ingen roll.
Det jag gjorde spelade ingen roll.
Och där mina vänner, där kommer den vansinniga rädslan in, som föddes där och då.
Annars har hela jag slagits ut och bara varit där rent fysiskt, men nu var jag
i allra högsta grad närvarande.
Men det spelade ingen roll. Det hjälpte inte mig ett skit.
Kanske är det därför jag låtsas som att det inte hänt.
För att det är smärtsamt att veta att någon klivit så över mina gränser, den gång
jag faktiskt kunde sätta en.

Jag var helt tom när jag pratat klart.
Min puls var farligt hög.
Jag var väldigt berörd.

Jag är glad att jag berättade.
Men jag vet, som sagt, inte vad de förstod av mina ord.
Jag kände mig ändå lättad i och med att jag inte längre är den enda som vet.

Jag kommer att vilja prata om det med Laget.
Gå igenom det, bara de och jag.
På ett lugnt sätt.
Jag måste få prata om den rädslan.
Och om vad som hände den natten.
Nu när orden likaså är sagda en gång, kommer det att bli enklare
att prata om det igen.

Jag menar inte att låta kryptisk här.
Jag nämner det som jag kan, och närmare än såhär kommer jag inte att kunna
prata om det här på bloggen.

Kanske måste jag smälta det hela själv.
Jag har liksom levt med den censurerade versionen att det känns så
otroligt märkligt att tänka på vad som egentligen hände.
Jag känner mig lite chockad själv faktiskt.

Mina kinder har återfått sin normala färg.
Pulsen har lagt sig.
Känslan i kroppen är fortfarande konstig.
När man lämnar Projekt Ö går man nedför en lång vriden trapp.
Mina ben kändes som spagetti när jag skulle gå nedför den,
som om kroppen på allvar tänkt strejka.
Det gjorde den inte, och nu känner jag bara en lätt darrighet,
ett lätt flimrande i den.
Skönt, den är på väg tillbaka till mig, med andra ord.

Nu åker Alicen och jag till stugan.
Det kommer att bli enormt skönt att vara där i helgen.
Avkopplande, energipåfyllande.

Än så länge går det väldigt bra med att inte äta mjukbröd, för att knyta an
till inlägget igår afton.
En hel del tankar åt det hållet, utan tvekan, men än går det att hantera.
På det stora taget går det helt okej, vill jag tycka!
Jag hoppas och håller tummarna att det kommer att fortsätta på denna bra:iga väg.

Låt oss alla ha en härlig torsdagskväll.