Jag går all-in. Med min tid, kraft och med rätt människor.

Laget, mitt lag, som jag nämner många gånger här på bloggen
har fått en ny medlem.

En temporär sådan. En gäst med en mycket viktig funktion, så att säga.
Nämligen min mamma.
Det finns vissa pusselbitar hos mig som måste hamna på rätt ställe för
att jag ska känna mig hel igen.

Mammas medverkan ökar chanserna att den känslan ska infinna sig.

Jag är glad att hon är med.
Det tog dryga veckan innan jag vågade fråga om hon kunde tänka sig att följa med.
När jag frågade svarade hon ja direkt.

Så mycket tycker hon om mig.

Det kommer att röra upp många känslor, både för henne och för mig.
Det blir en process.
Hon följer med på den under några veckors tid, och bidrar med det hon kan bidra med.

Det handlar om konsekvenser av sexuella övergrepp.
Hur det påverkar människor i allmänhet, och vilken inverkan det har på mitt
dagliga liv, i synnerhet.
Att skapa en förståelse för varför jag är som jag är.
Att jag reagerar som jag gör.
Att jag varken är eller reagerar som andra människor.
Att det tog ifrån mig som barn och påverkar mitt vuxna liv på ett katastrofalt sätt.

Jag har fått förståelse för mig själv de senaste året.
Allt har fått en mening. Ett sammanhang.
Som jag sökt tidigare.
Nu har jag svar på viktiga frågor som varför jag känner som jag gör, varför jag ibland inte
känner något alls. Varför jag triggas av vissa situationer och händelser.

Varför jag bitvis inte fungerar så bra i samhället.

Helt enkelt varför jag blivit som jag blivit.

Att jag vet det är viktigt. Det är också viktigt att min direkta närhet
vet om det.
Ökad förståelse helt enkelt.
Vilket i sin tur gör att min omgivning får en chans att se det med mina ögon,
och alltså får en förståelse för mig.

Och en känsla för vilket förändringsarbete jag befinner mig i.
På vilket sätt de kan hjälpa mig i det.

Hon är modig som ställer upp.
Det är tunga ämnen som avhandlas.
Mörka känslor som sätts i rullning.

Jag undrar om det är med blandande känslor, en kombination av att vilja göra det som
blir bra för mig, och kanske en chans att göra om och göra rätt, då det gäller sin
egen del.

Oavsett är jag mycket nöjd.

Vi träffades första gången idag.
På Kliniken ihop med K och L.

Jag var nervös.
Men i K och L:s skicklighet och värme är det svårt att fortsätta vara nervös.
De guidade mjukt och fint bland det sylvassa och taggiga.

Jag sprutade av energi när vi lämnade Kliniken.
Som om jag hade all ork i världen.

Väl hemma, då kom tröttheten och jag sov tre timmar på raken under eftermiddagen.
Lika skönt som välbehövligt.

Arbetet jag gör på Kliniken tar mycket tid och kraft.
Jag har valt att gå all-in.
Därför är det också helt okej att det tar min vakna tid.