Jag går i min egen fälla, gång på gång.

Det är tre veckor sedan jag var på Kliniken sist.
Sjukdom har gjort att vi skjutit på träffen.
Helt rätt i mitt tycke, då laget består av tre personer.
K, L och jag själv.
Laget fungerar till sitt bästa om samtliga tre är på plats.

Idag var inget undantag.

Vi rispade lite på ytan då det gällde hemläxan från förra gången.
Här nedan har ni länkar till de inläggen, för er som inte minns.
Vad är manligt?
Vad är attraktivt?
Vad är attraktivt med finurlighet?
Vad är kärlek?

Vi kommer att prata mer om det vid senare tillfälle.

Dagens samtal kom att handla om gränssättning. Som det alltid till sist kommer ned till.
Mycket av det mesta som krånglar i mitt system har med gränssättning att göra.
Bristen av den, givetvis.

Att göra sina egna konturer tydliga, kan man också kalla det.
Om man, som jag, inte riktigt klickar med ordet gränssättning, alltså.
Den omskrivningen på gränssättning fungerar mycket bättre för mig.

Jag kommer att skriva en del om det under helgen.
Hur bristen på gränssättning, eller icket-skapandet av de egna konturerna, hur
de än en gång spökar hos mig.
I de mest vardagliga av situationer.

Vi pratade också om min strävan att förhålla mig neutral.
Vilket har lett till att jag blivit mycket känslokall som person.
Känslorna finns, men jag stänger av dem, när de blir för starka.
Och visar ingenting. Känner faktiskt heller ingenting.
När jag väl känner, då tvekar jag, för jag litar inte på mina känslor.

Vi pratade om att mina känslor finns där, och det är rätt det jag känner.
Jag kan lita på det jag känner i stor utsträckning.
Jag måste träna mig på att känna däremot. När jag känner något, inte stänga av.
Som jag gör nu.

Jag kan se mycket deltagande ut, jag vet precis vad det sociala spelet kräver av mig.
Men inom mig, inom mig är det ibland helt dött.
Men jag visar utåt att jag känner, för det är vad normala människor gör.
Känner.

Idag fick jag veta att det inte handlar om att jag är okänslig.
Det handlar om att när jag känner för mycket, både positiva och negativa känslor,
då stänger av dem. Blir neutral. Död.
Det har hjälpt mig som barn så många gånger att jag skapat ett mönster att göra så.

Vilket blir helt galet i mitt liv nu.

Det kommer jag också att skriva om under helgen.

Just nu kan jag inte komma mig snabbt nog från stan.
Jag har längtat hem till Missen precis hela veckan.
Tystnaden.
Och nu ska jag äntligen åka dit.

Vickan och Jörgen kommer i morgon.
Så mat, bastu och umgänge står på agendan.
En piggelindrink också, för den delen. Ihop med dem jag tycker så mycket om.

Ikväll ska jag däremot njuta av Spotify och kakbak.
Precis min typ av kväll.

Samt fundera på min egen vägran att göra mina konturer tydliga, eller ens synliga.
Hur långt jag är villig att gå för att inte visa vem jag är.
För att inte stöta mig med någon.
För att inte bli bortvald.
För att folk ska vilja vara med mig.