Jag gillade ikväll redan för några dagar sedan.

Ikväll ska jag på fest.
Redan nu har jag målat om naglarna hela två gånger för att resultatet inte
riktigt matchar min bild av vad jag tänkt mig som resultat.
Nåväl, jag ska inte bort riktigt än, och nagellacksborttagningsmedel
har jag en hel flaska av.
Så något borde kunna göras åt situationen, tänker jag. (Läs, hoppas jag.)

Nu var det inte mina tillkortakommanden som nagellackare jag tänkt berätta om,
fastän det i skrivande stund onekligen ser ut så.

Nej då, jag tänkte berätta hur otroligt skönt det är att vara medräknad.
Jag fick ett sms av Marielle härom dagen.
Hon undrade om jag ville festa med henne, Jessica och eventuellt fler folk.
Jajamän, det klart jag ville det.

Jag skulle även få hämtning, om jag ville.
Toppen! Då slipper jag gå, alternativt supa fast bilen.
(Mer politiskt korrekt, dricka fast bilen.)

Hon hörde av sig igår om vilken tid hon skulle hämta mig.
Allt var alltså klart.

Jag fnissade lyckligt när jag berättade för mamma att jag skulle bli
hämtad också.
Fattar ni?
Jag känner mig som en av de medräknade på festen.
Inte som ett bihang man får räkna med.
Inte som någon man pliktskyldigast frågar.

Jag känner mig välkommen och medräknad.
Jag tycker så otroligt mycket om den känslan.
Den värmer.
Får mig att bli närmare 180 cm lång.

Jag räknas.
Bara det får mig på absolut bästa tänkbara festhumör.

Men det skulle jag aldrig berätta för någon.
Nej, nej, jag låtsas som att det är vardagsmat för mig att känna mig så.
Att bli nästan löjligt glad över att bli medbjuden och medräknad är alltför
patetiskt.
Sådant skrämmer folk.
Så det behåller jag för mig själv.

Nu tillbaka till det tredje, och förhoppningsvis sista försöket med nagellacket.
Wish me luck!