Jag har ändrat mig.

God eftermiddag!
Himmel, jag är sannerligen inte en frekvent bloggare nuförtiden.
Nåväl.

Nu till det som i förra inlägget kanske lät lite hemlighetsfullt.
Som inte är hemligt på något vis alls, men som jag velat samla mig kring lite
innan jag skriver om det.
Jag har varit lite off en period i och med alla tankar kring
detta, där jag inte varit speciellt social, men nu är jag redo att kliva
in på banan igen.

Det här handlar om mina inseminationsplaner.
Vilka har förändrats. Från att vara till att inte vara.
Vilket i klartext betyder att jag inte kommer att göra några fler försök.
Det är inget dramatiskt som fått mig att ändra mig.
Tvärtom.
Det är nog hellre saker och ting som istället landat, som fått mig att
veta att det finns andra saker jag har större behov av att göra.

När jag i vintras fick möjlighet, i form av en helt fantastisk och osjälvisk
vänlighet visad av en gammal vän, blev jag den lyckligaste någonsin.
Min dröm om att kanske bli mamma levde åter.
Här blev jag sedd ihop med att få tillbaka hopp om en möjlig framtid som mamma.
Samtidigt som jag inte sörjt klart förlusten av att nyss upphört att vara gravid.
Det är så långt mycket härligare att titta framåt, mot det hoppfulla, än att
stanna kvar och jobba klart med det som är ledsamt och gör ont.

I somras insåg jag att jag sköt fram det andra besöket på Sellmer Klinik.
Först kom Vickans bröllop, sedan kom behovet av att varva ned från de hektiska
veckorna som följde med bröllopet.
Till att sedan skjuta på det ytterligare för att jag är ur form rent fysiskt.
Till att då säga att efter nyåret, i januari eller februari.

Alla ovan nämna orsaker är tämligen legitima, om man söker sådana.
Men när jag började spåra mina känslor kring det insåg jag att det handlade
om något helt annat.

Det finns något jag vill och behöver långt mer än vad jag vill bli mamma.
Nämligen mig själv.
Mig själv som trygghet.
Eh, låter det flummigt och skumt?
Hehe, jo det är möjligt, och kanske kan jag inte förklara det speciellt bra
heller.

Det blev klart, och då menar jag helt kristallklart för två veckor sedan på Kliniken.
K och L frågade mig vart jag stod i barnförsökande-frågan.
Jag svarade att jag skjuter på den till i januari eller februari.
Just för att jag (som synes) är helt ur form fysiskt sett.

Det kom en följdfråga som jag inte riktigt minns.
Det var förmodligen någon variant av ”vill du fortsätta försöka skaffa barn?”,
”hur tänker du kring Danmark och insemination?” eller något åt det hållet.
För mitt svar minns jag nämligen väldigt tydligt.
Först svarade jag ”jag vet inte”, vilket var första gången jag ens uttalade
så starkt tveksamma ord kring det hela.
Fem minuter senare hade jag sagt meningen rakt ut att ”nej, jag har ändrat mig”.
”Jag vill inte längre”.

Det kändes oerhört stort att säga.
Och det kändes så jävla skönt att ha uttalat orden högt.

Jag har känt det länge, om än i det dunkla, men det har funnits
där under flera månaders tid.
Liksom att det inledande drivet och glädjen kring det hela har mattats ut
och blivit en ganska munter likgiltighet kring det hela.
Utan att jag för den skull formulerat mig tydligt ens för mig själv.

Efter den inledningen fortsatte K, L och jag att prata.
Jag sa att ”jag måste hitta en stabil grund i mig själv innan jag gör något annat”.
Jag är 41 år och saknar i stort sett all stabilitet.
Det handlar om tryggheten i att veta att jag fixar livet.
Även de gånger hemskheter inträffar.
Där jag oavsett vad som händer under livets gång har en tilltro till
mig själv.
Jag gissar att både självkänsla och självförtroende gör gott i att
samarbeta här.

Min största fasa i livet är fortfarande att min mamma ska dö.
Hon kommer givetvis att göra det.
Gissningsvis även före mig.
Bara den vetskapen paralyserar mig av rädsla.
För den dagen blir jag ensam.
Det är så jag tänker kring det hela.
TROTS att jag har Vickan, släkt och världens bästa vänner.
Likafullt är jag dödligt rädd för att gå under om mamma går bort före mig.
Att bli så tom att inget längre finns kvar för mig.
Att jag tappar fotfästet helt.

Vi människor är långt starkare än vad vi någonsin tror.
Och jag har provat på en förlust tidigare som jag var säker på skulle
vara lika förödande som förlusten av mamma, men som visade sig fungera
alldeles utmärkt. (Det blev till och med en räddning, skulle det visa sig)
Men ingen av dessa tankar hjälper mig egentligen i det här läget.
Mitt förnuft spelas ut, krossas, av känslorna.
Känslorna kring den tomma ensamheten är så enormt starka att inget förnuft i
världen, i nuläge, rår på dem.
Och det är där min förändring behöver komma.
Där tryggheten inom mig själv börjar leva.
Där förlamande rädsla ersätts av en vetskap om att jag kommer att hantera de
förluster, de motgångar och de svackor som kommer att komma.

Jag behöver också skaffa mig en stabil ekonomisk grund.
Stressen av att inte ha någon sådan är enorm.

Är det någon som hänger med fortfarande, eller har jag lyckats tappa bort oss alla?

När jag sade detta hos K och L för två veckor sedan så log de.
Och sa att det här med barnfrågan inte är något de kan göra något åt,
men att de sannerligen kan bygga självkänsla.
Att jag är på precis rätt ställe, med synnerligen rätt människor, för att
bygga den grund jag saknar.
Jag vet att de har rätt, vilket gör mig väldigt glad och tacksam.
Och kanske även en smula intresserad av den nya sorten av framtid.

Vi har pratat några timmar kring det här nu och börjat skissa upp hur
problemet ser ut. Mina tankar om mig själv.
Hur en galen barndom och ett illa fungerande vuxet liv färgat och bidragit
till det som inte fungerar nu.
Som givetvis kan förändras.
Där jag får hjälp att målmedvetet arbeta mig dit jag vill och behöver
befinna mig.

Bara att berätta detta, att jag inte längre kommer att åka till Danmark för
insemination, för min omgivning var en jävla pärs i sig.
Att jag ändrat mig.
Det tog några dagar innan jag ens sa något om det till någon.
Jag har nu berättat det för några få vänner. För min familj.
Och än en gång kunde jag ha besparat mig ångesten och våndan som tanken om
detta berättande givit mig.
K och L hjälpte mig att kartlägga vad jag tyckte var så jobbigt med
att berätta.
De kan sådant där. De gör mina forsar av ord till något väldigt konkret.
Och förklarar hela tiden varför sådant som egentligen inte är rimligt
blir fullkomligt rimligt i min hjärna.

Min grundrädsla är att bli ensam, lämnad.
Att inte få höra till eller vara medräknad.
Och i min, bitvis, helt skruvade hjärna går jag vilse och blir rädd att mina
vänner ska lämna mig.
Vilket är helt vansinnigt, för ingen av dem har någonsin gjort det.
Inte fastän jag slitit hårt på våra vänskaper, ibland under lång tid, med mitt
jag som är så giftigt för mig själv såväl som de som finns i min närhet.
Jag var rädd att de skulle bli arga (?!) på mig.
Japp hörrni, jag var rädd att mina vänner och min familj skulle bli arga på mig.
Vilket nu, när jag alltså börjat berätta, får mig att skratta rakt ut.
Men då, ja då var det inget skämt, utan en högst levande fasa.
Ni som är sunda ser att det här inte är sunt.
Jag vet det själv. Tro mig, JAG VET!
Jag menar, de människor jag har förmånen att vara vän med är en samling
av de mest människovänliga och varma personer man kan träffa!
Jag skulle kunna skriva ett inlägg, en ren kärleksförklaring till dem,
och den värme de har med sig.
Att ens tänka tanken om att de skulle bli arga eller lämna mig för att
jag ändrat mig angående inseminationen borde rimligtvis chocka dem.
Och få dem att undra vad som på allvar slagit slint i hjärnan på mig.
Kanske även undra om de ser på vår vänskap annorlunda än jag gör.
Ovanstående är egentligen inget annat än en ren jävla förolämpning mot dem.

Jag är fullkomligt medveten om det.
Mitt sunda jag vet givetvis att mina vänner varken skulle bli arga
eller lämna vår vänskap, haha det behövs något helt annat för att skaka om
i båten.
Så ja, jag förstår det absolut absurda i det hela. Och jag förstår
att det är direkt förolämpande och sårande att jag ens tänker så om dem.
Och likafullt är min känsla och min rädsla så stark att den slår ut
det sunda förnuftet rakt av.
Utan att ens passera gå.

K och L gör ett jäkla hästjobb genom att få mig att förstå hur det här
hänger samman. Varför mina ovan nämnda tankar har en rimlighet i sig.
Att det här inte handlar om mina vänner på något sätt, utan om några helt andra.
Om helt andra situationer.
Att jag nu hanterar saker och ting precis som då.
I situationer med människor som inte var vänliga eller hade vänlighet i sinnet.

När de förklarar kan jag ibland till och med skratta åt förödelsen som är jag.
Det känns nämligen inte så hopplöst när jag förstår hur saker och ting
hänger ihop.
Det får mig att känna mig ”normal”.
Det får mig att känna mig vänligare med mig själv när jag inser att jag
reagerar ”normalt” utifrån min historia.
Det är ganska så jäkla nice att vara i de normalas ringhörna!
Inte så att jag går omkring och tänker om mig själv som ”onormal”,
men jag är helt medveten om att jag tänker och reagerar lite annorlunda
än många andra.

Och som vi då alla givetvis räknat ut så har mina vänner reagerat precis
som jag borde ha vetat att de skulle göra.
Som mitt sunda förnuft skulle ha vetat om de fått en hörbar röst.
De accepterade rakt av att jag ändrat mig.
Vilket gjorde att vi kunnat prata om det, jag har kunnat förklara, och de
har ställt frågor om de haft några.
Jag fick det stöd som jag var så rädd att inte få.

Med det sagt, jag vill fortfarande bli mamma.
Det här handlar alltså inte om att jag inte vill bli mamma.
Det har bara blivit sekundärt.
Jag behöver bygga mitt jag till en stabil grund först.
Och troligt är att tiden för chansen att bli mamma går ut under den tiden.
Det är som bekant en biologisk faktor och klocka här som inte går frånse.
Vilket jag är på det klara med. Och helt okej med också, för den delen.

Givetvis är det sorgligt i sig.
Det har kommit någon tår sedan det här blev tydligt inför mig själv.
Jag önskar att det inte skulle göra ont när jag är säker på att jag
tagit rätt beslut.
Men återigen, förnuft och känsla är två helt skilda saker.
Mitt beslut kring Danmark gör att mina drömmar om att bli mamma inte har stora
chanser att bli av.
Det är okej.
Jag har något jag måste göra först, som är viktigare.
Och visst, framtiden angående att bli mamma vet jag givetvis inget om.
Jag slutar inte vara fertil bara för att jag avslutar kapitlet insemination
i Köpenhamn.
Däremot väljer jag att se realistiskt på saker och ting, vilket i mitt fall
är att den biologiska möjligheten minskar ju äldre jag blir.
Och det är helt okej att det kommer känslor av sorg och saknad i det här läget.

Nu till något helt annat, nämligen fredagsfestligheter mina vänner!
(Fantastisk övergång från det allvarsamma till det lättsamma va?)
Jajamän, er Degerman ska göra sig klar för en helkväll på Casa Hawk.
Erika, Linda och jag ska umgås!
Det innebär att vi pratar om allt mellan himmel och jord, samt njuter av
mama Skoglys köksmagi ihop med gott att dricka!
Vår vapendragare Patrik har förhinder, så vi kör bara tjejer ikväll.
Han lär garanterat få ett gäng bilder skickade till sin mobil under
kvällens gång har jag på känn!

Låt oss alla ha en finfin fredagskväll!