När man bor i husvagn på camping betyder
det att man har andra människor väldigt nära inpå.
Alldeles för nära, för att vara exakt.
I mitt tycke, alltså.
Jag lyckas inte vänja mig vid att helt nyuppstigen glatt hälsa
på de medcampare jag möter på väg till servicehuset,
när jag ska göra mina morgontoalettrutiner.
Småpratet som förväntas när jag träffar människor hela tiden.
När jag ska diska, när jag ska duscha, när jag ska gå på toaletten.
Det sociala samspelet är inget för mig. Jag blir nervös och obekväm av det.
Det roar mig inte på något vis.
Men självfallet gör jag det. Spelar jag det sociala spelet.
Utan problem. Ler, låter glad, kastar lite lätta och enkla meningar om vädret,
föret eller fisket.
Jag gör vad jag behöver göra, för att smälta in.
För att inte framstå som udda eller konstig.
Som jag berättat tidigare är jag väldigt bra på att läsa av andra.
Vilket i sin tur gör att jag utan större problem kan
anpassa mig till andras sätt att vara, så jag passar in,
så att de ska kunna gilla mig.
Jag visar inte den riktiga Cicci.
Dels för att det tar ett tag innan jag känner mig trygg nog att vara mig själv,
dels för att risken finns att de inte kommer att gilla mitt riktiga jag.
Istället ler jag, skämtar jag och skrattar jag, på precis samma sätt som de andra gör.
Jag smälter in.
Fast i själva verket är jag nog betydligt mer
tyst än de flesta.
Jag må tycka att jag sköter mig exemplariskt socialt,
men i ärlighetens namn är jag både tyst och reserverad.
Lämnar inte ut något alls om mig själv.
Förutom till camparna L och M, de är trevligt folk, på ett genuint sätt.
I deras sällskap trivs jag. På riktigt.
Det är något med deras roliga och rappa vänlighet,
de har något varmt omkring sig, som gör det möjligt att glänta lite på min mask.
Jörgen är min raka motsats.
Han är ett med det sociala spelet som blir så påtagligt nära, som på en camping.
Han kryssar vant bland ung som gammal, kille som tjej,
har alltid ett skämt eller en glad hälsning till de han möter.
Ett servicehusbesök kan utan problem ta honom 30 minuter.
Jämfört med mina 5 minuter.
Jag gillar den olikheten mellan oss.
Jag är djupt imponerad över hans sociala förmågor.
Själv är jag helt nöjd med att gå steget bakom honom.
Det gör att jag slipper vara någon jag inte är.
Och heller inte strävar efter att vara.
Med honom framför mig, kan jag i lugn och ro bedöma läget och människorna.
Vilket gör mig trygg.
Och skulle jag hitta någon jag fastnar för,
då fungerar min sociala förmåga precis som jag önskar.
Omän jag är väldigt försiktig.