Jag lever bättre om jag inte låtsas om det där fula ordet.

…vi hade spenderat kvällen på en kul fest ihop med roligt folk.
Alkoholen flödade och skrattet var ständigt närvarande.
Stämningshöjden var hög.
Jag var den enda som var nykter.

Väl från festen började taggarna komma ut.
Förresten, det hade de gjort redan innan vi lämnade stället.
Lite smått sådär, absolut inget uppseendeväckande, utan mer att
jag tänkte att han var kraftigt berusad.
Precis som de andra gästerna.

I bilen blev det lite mer tjafs.
Han började haka upp sig på det jag sa.
Liksom medvetet försöka dra igång mig, få mig att säga emot.
Lite lugnt i början, mer som plumpa skämt inför de andra, till att
senare regelrätt håna mig.
Jag har varit med förr, så jag backade så långt det gick.
Gjorde mig så tyst och liten som möjligt för att minska risken att han
skulle hitta något att klaga på.

Festen avslutades och vårt sällskap packade in oss i bilen.
Jag var trött efter en helkväll i kompisars glada lag.

Vi var flera som skulle övernatta på samma ställe.
Väl framme gick det inte längre ta miste på hans spydigheter.
Jag kände mig ledsen, sårad liksom. Och kanske också irriterad,
för han var inte sjysst.
Men jag gjorde absolut inget av det utan blev bara tystare.
Tänkte att vi ändå snart skulle sova.

Väl framme tog jag mig en nattamacka medan folket gick och lade sig.
Kände att det var skönt att sitta i lugn och ro och bara varva ned
efter en kul kväll.
Samt att jag hade kvar känningarna efter hans hån och förakt, vilket gjorde
det extra skönt att bara sitta själv ett tag med det tysta omkring mig.

Hittade där han gått och lagt sig, lade mig ner och kände sömnen komma.
Han lade armen runt mig.
Jag tyckte om att känna den kring mig.
Den kändes varm och vänlig efter allt det hårda.

Så började han röra mig.
Jag var inte direkt upplagd för sex, jag var trött och ville sova.
Jag tyckte liksom det var underbart att bara ligga med hans arm kring mig.
Fyllesex ger mig sällan något heller.
Kan förvisso vara kul, absolut, men tja, det brukar börja bra, men sedan liksom
ha en tendens att bara ta slut, mitt i alltihopet.
Och här låg jag alltså spiknykter med min jäkligt berusade karl bredvid,
så nej det var inte så att jag tyckte att det var en bra idé.
Med andra ord, jag var inte överdrivet sugen på sex här.
Men han ville, och jag var i stort behov av närhet efter hans hånfulla ord tidigare,
så jag tänkte att okej då.

Nu blir det lite detaljerat här, anse er förvarnade.

Han ville att jag skulle suga av honom.
Fine, helt okej med mig.
Däremot var han våldsam. Höll fast mitt huvud över hans snopp.
På det där sättet som gör det svårt att andas.
Inte liksom lekfullt, där vi båda är med på det. Tvärtom.
Jag försökte dra bak huvudet, men han höll fast.

Jag tänkte för mig själv att det här är anledningen till varför jag inte
är sugen på sex när han är så berusad.

Nåväl, vi fortsatte sådär ett tag.
Jag tyckte det kändes jobbigt och blev obehagligt när jag inte kunde andas,
de gånger han höll fast mitt huvud.
Jag drog undan, men han höll kvar.
Jag löste det genom att gränsla honom istället.
Det så kallade förspelet hade inte fått igång min kropp, eller gjort
mig det minsta sugen, så jag var inte fuktig där nere.
Jag sa till honom att han skulle vara försiktig, och låta mig styra takten.
Då tog han tag runt mina höfter och tryckte ned mig över sig med våldsam kraft.
Det gjorde fruktansvärt ont.
Det kändes som om hela jag rämnade.
Jag tryckte ifrån för att komma upp och loss från honom, men han upprepade
samma sak igen.
Så jag sa i halvpanik att han skulle vänta lite, att det gjorde ont.
Att jag ville styra takten i början.
Jag försökte ta det lugnt och inte höja rösten fastän jag var rädd,
det fanns folk i rummen bredvid och jag ville verkligen inte att
de skulle uppfatta oss.
Antingen hörde han inte eller så förstod han inte vad jag sa.
Eller ett tredje, ännu mindre tilltalande alternativ, brydde han sig inte om
det jag sa.
För han fortsatte.

Jag hade grymt ont och kände mig både obehaglig till mods och rädd.
Min enda tanke var att få slut på det hela, för hela mitt underliv brann som eld.
Så jag sa till honom att ställa sig bakom mig.
För hur hårt han än stötte kunde han inte bottna mig i det läget, vilket jag visste.
Och bakifrån visste jag att det heller inte gjorde lika ont, som med mig sittandes över.
Sagt och gjort, han ställde sig bakom mig, och slet i mig.
Stötte hårt i mig.
Jag upplevde det som om han gjorde sitt yttersta för att bottna mig.
Jag kände mig rädd, men det gjorde inte lika ont längre.
Några minuter senare var det hela över.
Han slutade liksom bara mitt i, mumlade något och lade sig ned i sängen och somnade.

Själv låg jag kvar. Klarvaken.
Undrade vad som just hade hänt.
Det sved mellan benen och jag kände mig mörbultad.
Kände att det blev klibbigt.
Jag blev förvånad, för jag hade inte uppfattat att det gått för honom.
Det var kolsvart i rummet, så jag rörde helt enkelt det klibbiga och
smakade på det.
För att känna om det smakade järn, om jag blödde alltså.
Men icket, det smakade inget speciellt.
Däremot var det liksom en seg flytning.
(Ja alltså, varning för äckelmagade kanske jag också borde utfärdat, nåväl, försent
för det nu.)

Jag funderade vad i hela friden som kom ut ur min kropp.
Samtidigt som jag försökte bena ut vad som egentligen hade hänt.
Hela jag kändes liksom i uppror.
Det kändes fel. Så otroligt fel.
Jag hade en massa motstridiga känslor.
Varför hade han varit så våldsam? Berodde det på alkoholen, att han inte
förstod att han gjorde mig illa?
Nej, viskade liksom en röst inom mig. Han visste precis vad han gjorde.
Men NEJ, han skulle ju aldrig göra något sådant mot mig.

Kunde det inte hellre ha varit så att han ville kompensera för att han
varit taskig under kvällen?
Nej, viskade liksom mitt inre igen. Han var allt annan än snäll.

Ja, men då måste det ha berott på alkoholen. Att den trubbat av honom rejält,
så att han inte riktigt hade koll.
Där viskade mitt inre inte något svar till mig.
Jag tänkte att så var det naturligtvis. Han var full och allmänt avtrubbad.

Jag sov knappt den natten.
Jag hade så ont, och mina tankar och känslor lämnade mig inte i fred.
Dagen efter var han och de andra allmänt bakis, så ingen märkte att jag var
tystare än vanligt.
Jag höll mig en del för mig själv, läste lite, och tog det allmänt lugnt.
Han var sitt vanliga jag, dagen efter. Som om inget konstigt hänt.

Så jag tänkte att inget konstigt kunde ju ha hänt.

Historien slutar egentligen här.
Inget mer hände, jag tog aldrig upp det med honom.
Av den enkla anledningen att jag inte visste om det var något att ta upp.
Min kropp gjorde ont några dagar, och jag fick kraftig klåda, som vid
en svampinfektion ungefär.
Jag kände mig allmänt off en vecka eller så, men förutom det, inget.

Däremot fick jag aldrig händelsen ur huvudet.
Många år senare, när jag träffat K och L, mitt Lag, på Kliniken, tog jag upp det.
Berättade det hela.
Jag ville liksom ha något svar på vad som hänt den natten.
Hade min karl gjort det avsiktligt eller var det ett fyllefummel?

Det blev väldigt allvarliga när jag berättade hela episoden.
De pratade, sinsemellan, med mig som åhörare om hur det uppfattat min berättelse.
De sa det fula ordet. Våldtäkt.
De sa inte att han våldtagit mig, utan de sa att det kändes som om de
lyssnat till en berättelse om våldtäkt.

De pratade och berättade om sexuellt våld.
Jag lyssnade.
När jag hörde allvaret i deras röster visste jag att jag känt rätt.
Att våldsamheten mot mig, kanske faktiskt inte var ett fyllefummel.
Utan kanske rent av medveten från hans sida.
Det gjorde väldigt ont att höra.
För han var ju någon som betydde mycket för mig.
Det fanns ingen rim och reson i att han med vilja skulle ha gjort så mot mig.

K och L menade på att de inte kunde säga vad som försiggått den natten.
Utan att de utifrån min berättelse endast kunde berätta hur det kände det.
Och det kände inget positivt med detta.
De uppfattade ingen missriktad vänlighet från hans sida.
De uppfattade inte egentligen något fyllefummelaktigt.
Utan de hade hört liknande berättelser, från andra kvinnor.
De drog paralleller med de berättelserna istället.

Det var en hård dag, den dagen på Kliniken.

Jag fick även förklaringen till varför det kommit sega flytningar senare
den natten.
Min kropp gjorde sig redo helt enkelt, men det kom för sent.
Så flytningarna var det som helt enkelt skulle ha smörjt in min kropp,
men den fick inte riktigt den tid på sig som behövdes.
Därav att det kom igång när vi var klara och han redan sov.
Och det jag trodde var svamp, och som jag hade behandlat med svampmedel men inte
fått bort, fanns också en förklaring på.
Jag fick veta att kroppen kan få en obalans i ph-värdet där nere.
Vilket ger samma symptom som svamp.
Att jag känt mig stum i benen, när jag rörde på mig veckan efter,
tolkade de också som en naturlig följd till det hela.
Att kroppen kommit ur balans, och inte kändes som min längre.
Då är det inte ovanligt att man upplever att man tappar kontakten med marken.

Jag tänker på det här än idag.
Många år senare dyker alltså bilderna och känslorna upp igen.
Jag har inte tagit till mig till fullo att det skulle ha varit något
elakt eller argt riktat mot mig.
Utan jag hanterar det som att det var en fyllegrej från hans sida.

Men jag minns fortfarande vad K och L sa under sin dialog med varandra,
den jag satt och lyssnade till.
Båda två tog upp det faktum att jag inte sagt åt honom att sluta, att jag inte
helt enkelt avbröt det hela, där och då när jag kände att jag inte ville längre.

Utan att jag löste det hela genom att ställa mig i en ställning där han gjorde
mig så lite illa som möjligt.
Jag tänker då och då på att det är precis så jag gör.
Och har gjort hela mitt liv.
Jag säger inte nej, jag flyttar mig så jag kan leva med det onda istället.

Som att ett nej inte är ett alternativ för mig…