Jag reagerade och agerade. Men förstod inte varför, förrän senare.

Jag fräste till.
Jag tappade tålamodet och visade det.
Vi var inte ens hemma, utan bortbjudna på middag.
Jag har absolut världens sämsta tajming, konstaterar jag.

Som jag skrev tidigare idag, är jag lättretlig och irriterad
överlag för närvarande.
Dagen har gått rätt fint ändå.
Har pysslat på med mitt och inte varit i Jörgens ansikte.

På aftonkvisten kände jag att mitt lite pissiga taggtrådsaktiga
humör inte längre fanns.
Tvärtom, jag kände mig på väldigt bra humör.

Vi var bjudna till Tobbe uppe i byn, på middag.
Fisk stod på menyn, vilket fick mig att räkna timmarna tills
det var dags att dra iväg.

Väl sittandes efter maten med fulla magar, blev en portion över,
som Jörgen skulle få ta med hem som matlåda.

Maten lades i en 2-liters glasslåda. Perfekt.

Så ville Jörgen lägga glasslådan i min ryggsäck, som är modell
mini, om ni förstår vad jag menar.
Typ en vanlig ryggsäck, fast i ett mindre format.

Jag sa att den inte ryms.
Men efter lite skuffande hit och dit lyckades han få ner lådan.

När det blev dags att tacka för oss, ville Jörgen att jag
skulle bära ryggsäcken på promenaden hem.

Du får bära den själv, eftersom det är du som lastat den full,
svarade jag.
Han förklarade att den är för liten för honom.
Men det är ju inte mitt problem, tyckte jag.

Men icket, han skrattade glatt och gick iväg.
Ute på grusgången tappade jag tålamodet.

Jag fräste till honom att så kan han ju fan inte göra.
Ska han använda den får han ju bära den själv.

Ni skulle ha hört mig.

Jag blev alltså tvärirriterad på Jörgen, mitt framför Tobbe.
Jag hann inte hejda mig, det minsta.

Jag är rädd om min ryggsäck, vars dragkedjor separerar när man stoppar
den för full.
Samt att utspilld mat i den, inte heller kändes ultimat.
Och nu skulle jag alltså måsta bära den också.

Därav mitt uppförande.
Trodde jag.
Det skulle ta mig en timme till innan jag förstod varför jag
egentligen blivit irriterad.

Varför en struntsak fick mig att reagera.

Vi började gå hemåt.
Då insåg jag att jag även Jörgen blivit överraskad över mitt fräsande.
Det är nämligen väldigt sällan jag fräser ifrån på det sättet.
Klart som tusan han blev förvånad.
Särskilt när det rörde sig om något så litet som att bära en lätt ryggsäck.

Han började pratade glatt, när vi gick iväg.
Om allt och inget. Han frågade om saker som han vet intresserar mig.
Han frågade mig om saker som han redan vet svaret på.
Det gör han de gånger han vet att jag är arg eller irriterad.

För att jag ska bli glad igen.

Då förstod jag att även han blivit rejält överraskad.

Själv skämdes jag som en hund över mitt markerande, så jag
välkomnade tacksamt möjligheten att vara vänner.

Jag gick och tänkte att jag verkligen behöver hitta en balans då det
gäller gränssättning, och mitt sätt att berätta vad jag vill eller inte vill.
Den här typen av beteende är inte okej.

Väl hemma kunde jag inte riktigt släppa det hela. Min reaktion.
Jag funderade fram och tillbaka och kände mig generad över mitt agerande.
Att bli så irriterad över ingenting kändes ruskigt pissigt.

Tills jag kom fram till vad det egentligen handlade om.

Själva kärnpunkten handlade om något helt annat än vad jag vid första
anblick upplevde.

Nämligen att jag sagt nej till något jag inte ville.
Och blivit ignorerad.

Av en absolut skitsak förvisso.
Men helt plötsligt kändes min reaktion relevant.

Jag satte en gräns och visade vad jag ville.
Och blev överkörd.

Jag log för mig själv, och gjorde det segertecken jag gör, när
jag är väldigt nöjd över något jag åstakommit.

Ilskan försvann i princip direkt.

Tobbe, middagen var verkligen god, tack!
Hoppas du överlevde mitt fräsande på din grusgång.