Jag skjuter mig rakt i foten. Omsorgsfullt.

Jag undviker att svara i telefonen när den ringer.
Så är det faktiskt.

Visst, här skiljer jag på mitt arbets-jag och mitt privata jag.
I mitt arbete ingår att svara i telefon.

I mitt privata liv låter jag bli.
Alltför ofta.
Under dagtid, när jag jobbar, har jag givetvis inte möjlighet att svara,
utan jag pratar om tillfällena när jag faktiskt har möjlighet att svara.
(Att ringa mig när jag är i Missenträsk funkar som ni vet, väldigt dåligt.
Jag hade förmodligen inte svarat då heller, men nu får jag hjälp av en täckning
som är galet dålig, man ska ha tur om man hittar en liten plätt där det fungerar.)

Jag ser på displayen vem det är, eller ett nummer som jag inte känner igen.

Blir trött.
Har inte den ork jag tror mig behöva för att vara trevlig.
Undrar vad personen vill.
Jag orkar inte dela med mig.

Och lägger bort mobilen igen.

Det här följer samma mönster som gäller för de träffar jag bokar av.

Jag känner ett krav på mig själv.
Som gör mig trött.
Som får mig att tappa lusten att fara iväg.
Eller egentligen, det får mig att tappa tron på att jag kan
leverera det den andra förväntar sig.

När jag väl far, då har jag hur kul som helst.
Utan att ens behöva anstränga mig det minsta.
Det roliga mötet sker liksom av sig självt.
Ger mig massor med energi.

Samma gäller telefonsamtal.
När jag lägger på luren igen, då är jag ofta på riktigt
bra humör. Fylld av energi från samtalet.

Det är alltså tankarna om det innan jag svarat eller åkt iväg
som knäcker.

Inte själva mötet, vare sig det är i telefonen eller i person.

Tankarna om att jag måste prestera något.
Hålla måttet.
Vara glad, trevlig och intresserad.
Vara Intressant.
Jag känner att jag nog inte fixar det.
Så jag låter bli.

Jag gillar alltså sms eller mail.
Jag kan svara när jag vill. Ingen förväntar sig att man ska svara på sekunden.
De är på trygga armlängdens avstånd.
Jag ringer förvisso upp de samtal jag medvetet missar.
Jag gör det när jag mobiliserat tillräckligt med kraft för att
hålla måttet.

Det har alltså med mig att göra, att jag inte svarar.
Inte med den som ringer.

Det här är så motsägelsefullt.
Jag tycker om människor.
Bland det bästa jag gör i livet är just möten med andra.
Och ändå så drar jag mig undan.

Finns en förklaring på detta skulle jag vilja ha den.
För det gör mig förbryllad.
Och arg, på mig själv.

Jag känner att jag motarbetar mig själv.

Det här inlägget hade i mitt huvud en mycket glad och skämtsam underton.
Nu, väl på skärmen finns inget skämtsamt med det.
Kan bero på att jag blir både allvarlig och sentimental när
jag lyssnar på Rihanna och Mikky Ekkos ”Stay”, vilket jag gör just nu.
Den är vacker. Mjuk och fin. Allvarlig.

Den får mig att känna mig allvarlig och mjuk. På ett bra sätt.
Det ihop med en pågående ägglossning.
Jag blir väldigt känslosam de dagarna.

Jag har på mig hörlurarna nu när jag sitter och skriver.
Musiken går rakt in i huvudet, utan att fyllas ut av brus från omvärlden.
Den ackompanjerad av hormoner som virvlar runt i min kropp.

Då landar jag här.
I min egen bubbla. Iakttagandes andra.
Musiken omfamnar mitt inre, älskar ömt med det.
Ger mig en känsla av att vilja vara ifred. På ett bra sätt.

För att sammanfatta det hela.
Jag svarar inte ofta i telefon.
Jag vet varför, men inte vart den känslan kommer ifrån.

Gissningsvis pratar vi än en gång om konsekvenserna av att sakna en god självkänsla.

Det har endast med mig att göra.
Absolut inget med er.

Jag skjuter mig själv medvetet i foten här.
Jag laddar, siktar och trycker av.

Inlägget är nämligen inte menat att ge er förståelse.
Det är menat tvärtom.
Jag vill ta bort min egen möjlighet att låta bli att svara.
Jag vill svara när ni ringer.
Det är mer sunt, och ger mig långt mer glädje än att våndas och inte svara.
Tro mig på den.

I och med dessa rader har jag tagit bort stenen under vilken jag gömmer mig.

Alla sätt är bra, utom de dåliga, right?